Magins återkomst

Namn: Magins återkomst
Typ av text: Fanfiction
Fandom: Harry Potter, framtiden
Genre: Äventyr
Färdigskriven: Nej
Rating: Svårt. En hel del våldsamma scener och död, men inte värre än Dödsrelikerna, skulle jag vilja påstå.

Handling:
Året är 2061. Ett attentat utfört av en grupp magiska separatister femton år tidigare mot den brittiska parlamentsbyggnaden har lett till att mugglarna har fått reda på magins existens och följaktligen utvecklat teknik för att bekämpa den. Anti-magiska radarstationer, som fångar upp magisk energi, placeras genom hela Storbritannien, och fler och fler magiker blir mördade i sina hem eller förda till interneringsläger där de studeras i vetenskapliga experiment.

Trollkarlsbyar sprängs och bränns ned, och alla som har den minsta koppling till det ockulta gömmer sig i magikernas sista fristad - Hogwarts.

Den en gång beryktade trolldomsskolan är numer det sista sätet för magikernas makt. Under rektorn och trolldomsministern Hermione Granger så hålls skolan skyddad från den anti-magiska insatsstyrkan, men det är en ansträngd säkerhet som står under ständigt hot från hennes politiska motståndare.

Trots Hermione Grangers ansträngningar så kommer den anti-magiska insatsstyrkan allt närmre att hitta dem, och när den femtonåriga Judith Malfoy räddar en flyende magiker från en patrull från anti-magiska insatsstyrkan ser lugnet ut att vara hotat.


De andra FFs jag skrivit har varit väldigt bundna till skolan. Jag ville ändra på det. Istället för att ha en story i en skolmiljö, kommer denna FF istället att fokusera på lite mörkare teman - fascism, xenofobi, diskriminering och krig - och storyn kommer att utvecklas helt annorlunda.

Det sätts också i framtiden, vilket gör att vissa science-fiction element kommer att finnas med. Överlag så är det en rätt annorlunda fanfiction än någon jag tidigare läst, och jag känner mig ute på vääääldigt djupt vatten. Jag tänker dock testa och se om det funkar. Jag har skrivit klart hela storyn, så om någon är intresserad av att bollplanka idéer och hjälpa till med denna FF så vore det superkul - men då blir man ju spoilad också

Hur som helst, jag taggar ingen i denna eftersom att det är så annorlunda mot de jag skrivit/skriver sedan tidigare. Jag hoppas dock att ni vill läsa, och ni är ALLA välkomna!

Och oroa er inte - Astrid och Blodtjuven är fortfarande igång, det här är bara ett extra projekt för att jag inte ska bli galen på att skriva mer än jag kan publicera på den FFn

Den verkar super!!

Moaha, jag hade glömt hur svårt det är att ens få visningar om man inte taggar folk Tack för att du är intresserad iaf Roweena!

Här är prologen, som alltså utspelar sig femton år innan huvudstoryn. Hoppas att du/ni gillar den!

Prolog
Ett ödesdigert beslut

”Det här har pågått för länge – vi måste kväsa den separatistiska rörelsen i dess linda. De inte bara bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter – de försätter oss alla i fara med sin aggressiva politik. De uppviglar till folkmord, och om vi inte markerar mot dem snart så kommer det gå alldeles för långt. Därmed bannlyses samtliga kända separatister från alla rum som lyder – direkt eller indirekt – under ministeriet. De bör betraktas som terrorister, och all hjälp de får kommer betraktas som medhjälp till terrorattentat, vilket leder till lagens strängaste straff.”
Hermione Granger tog ett djupt andetag och väntade tills applåderna hade lagt sig.

”Ni är många som velat markera mot dem. Det är dags nu. Vi kan inte låta deras agenda sprida sig längre. Tillsammans kan vi stoppa dem. Låt oss tillsammans säkra våra barns framtid! Stoppa separatisterna!”

Öronbedövande applåder spreds i byggnaden. En reporter från Daily Prophet räckte upp en hand.
”Herr Shanley,” sade Hermione och nickade åt honom.
”Minister Granger, kommer inte detta enbart att leda till en ökad polarisering? Kommer vi inte få se alltmer desperata terrordåd som en utveckling av dessa inskränkningar?”
”Inskränkningar? Det är inte en inskränkning att förbjuda en organisation som uppviglar till terrordåd, herr Shanley,” svarade hon rappt.
”Men inga direkta kopplingar-”
”Menar du, herr Shanley, på fullaste allvar att du inte har noterat kopplingarna? Separatisterna uppviglar och deras följare utför. Vi kan inte fortsätta att betrakta dem som ’ensamvargar’ eller ’galningar’. De är terrorister, och de agerar utifrån en gemensam plattform. Bara för att de – officiellt – har lyckats hålla ryggen fri innebär inte att vi inte kan lägga ihop två plus två. Nej, herr Shanley – det är uppenbart vilka de är och vad de gör, och vi måste begränsa deras utrymme. Det finns absolut en risk för upptrappning, men det är en kortsiktig risk jämfört med farorna som fortsatt acceptans för med sig.”
Hermione rätade på ryggen.
”Inga fler frågor. Tack för att ni har kommit hit.”

Hon gick irriterat från salen. Detta eviga accepterande av separatisternas stadiga tillväxt och radikalisering hade bara bidragit till mer våld. Hon borde ha stoppat dem för länge sedan, men deras politiska makt var alltför stor. Det var först nu, efter en serie mord av kända mugglare, som de hade börjat förlora anhängare. Galningar. Trodde de på riktigt att magikerna skulle vinna en strid mot mugglarna? De var utnumrerade en miljon mot en, och mugglartekniken rörde sig framåt med stormsteg jämfört med den magiska utvecklingen som i princip var stillastående. De skulle inte ens vara ett hot mot mugglarna nuförtiden. Hon suckade och gick in på sitt kontor. Hon satte sig ned i den djupa skinnfåtöljen och hällde upp ett glas kryddat vin, som hon värmde upp med en enkel trollformel. Hon tog en djup klunk.

Hon kunde inte bara titta på och hoppas att det löste sig längre. Det var en desperat åtgärd, men det var en desperat åtgärd som krävdes. Nu hoppades hon bara att det inte skulle leda till en desperat respons.

Hon kände hur hennes ögonlock blev allt tyngre och rörde sig bort mot den en gång temporära säng som stod i det angränsande rummet. Hon sov allt oftare på kontoret nu för tiden, till Rons förtret. Men arbetet tog aldrig slut. När hon hade blivit erbjuden att återvända till jobbet vid 59 års ålder hade hon tvekat. Men valberedningen hade en poäng: det fanns ingen bättre lämpad. Det hade varit åtta tunga år, men även om hon drömde om att en dag få gå i pension så var det alltför mycket som behövde göras innan dess. Alltför mycket.

Hon stirrade upp i taket ett ögonblick. Hon borde inte. Hon plockade fram trollstaven. Förtrollad sömn var aldrig lika bra som äkta sömn, men sömnen kom allt svårare nuförtiden. Hon suckade och mumlade trollformeln.

Inom en hundradels sekund hade hon somnat.

En serie hårda knackningar väckte henne några timmar senare.
Hon reste sig upp, smått förvirrat, och drog på sig sin rock. Hon gick långsamt, sömndrucket bort mot dörren. Det var alltid svårt att bli väckt från en sömnförtrollning.

”Harry, vad-”
”Hermione. Separatisterna.”
Hon stålsatte sig.
”Vad har hänt?”
”Den brittiska parlamentsbyggnaden.”
”Vad?”
”De har sprängt den. Hela byggnaden. På magisk väg – hundratals mugglarvittnen. Alla såg dem lyfta sina trollstavar nu på morgonen. Hela nationen är kaotisk – hela regeringen är död. Det talas vitt och brett om hur en grupp magiker utförde ett terrorattentat.”
Hermione kände en kall klump i sin mage. Det här var vad hon hade varit rädd för.
”Vad mer?”
”Vi vet inte än. En tillfällig regering har satts upp som har lovat att ta tag i detta fullt ut. NATO är inblandade. Vi står inför ett krig. Om de hittar oss…”

”Om. Vi måste iscensätta planen. Total mörkläggning. Alla kopplingar till mugglarvärlden ska skäras av. Blockera alla ingångar-”
”Redan gjort. Vi är helt avskärmade, och Ron leder aurorerna. De arbetar för fullt med att sätta upp skyddsbesvärjelser så att vi inte ska ses från luften.”
”Separatisterna som utförde attacken?”
”Vi fick tag på två. De tog livet av sig.”
Hermione svor en lång sveda.
”Harry-”
”Jag vet.”
”Harry, det här kommer inte att glömmas. Vi måste börja planera. Samla in alla rådgivare, omedelbart.”

Han nickade. ”Konferensrummet om tio.”

Dörren stängdes och Hermione var ensam igen.

Hade hon precis förseglat hela den magiska världens öde?

SÅ HIMLA BRA!!!♥♥♥
jag älskar verkligen hur du skriver!!

Kapitel ett är egentligen också något av en prolog, men den är ändå part of the story, så att säga. Hoppas att ni gillar't!

Kap. 1
Malfoys herrgård

”Scorpius, de kommer nämre.”
”De kommer inte hitta oss här. Vi har de bästa skyddsformlerna som finns tillgängliga.”
Bianca såg inte alls lugnad ut av Scorpius ord.
”Det hade Crabbe också. De dödade allihop, Scorpius, allihop. Även barnen. Är du villig att riskera Judith?”
”Crabbe är en idiot. Han anföll dem och de spårade dem på tillbakavägen. Vi har varit försiktiga.”
”Vi kan fortfarande ge oss av. Mot Hogwarts-”
”Den resan är livsfarlig. Även om vi tar gången så-”
”Det är den bästa chansen vi har.”
”Vi måste lita på Potter. Han och Albus är på väg. Med deras hjälp ökar våra chanser hundrafalt.”
”Om de kommer.”
”Om de inte har kommit imorgon ger vi oss av. Jag lovar.”
Bianca såg tveksam ut.
”Inte en dag längre.”
”Inte en dag längre. Jag lovar, älskling. Jag lovar. Jag bryr mig också om Judiths säkerhet.”

Knappt blidkad rörde hon sig mot köket. Förflutna var Malfoys glansdagar där husalfer hade tillagat all mat, och nu för tiden vågade hon knappt använda magi för att hetta upp vatten. De anti-magiska radarstationerna som installerats över hela Storbritannien fångade upp minsta lilla magiska vibration, och hon litade inte fullt ut på skyddsformlerna. Hon kokade upp vatten och hällde skakande upp en tekopp. Hon var rädd. Det hade inte blivit bättre, utan bara värre. Hon tänkte på deras dotter, tvååriga Judith. Hon skulle aldrig få veta hur det var att komma till Hogwarts för första gången på sin elvaårsdag och få se den i all sin glans. Även om de skulle lyckas ta sig dit var det inte samma Hogwarts.

Hon gick upp till barnkammaren. Judith sov så lugnt. Omedveten om farorna som omgav dem, oskyldig som bara ett litet barn kan vara. Hon kände sig lugnad när hon såg på henne, fridfullt sovande, men skräcken tog snart överhanden igen.

En dånande explosion skakade hela huset. Hon tappade tekoppen i golvet. Porslinsskärvor flög åt alla håll och det varma teet skvätte upp på hennes smalben. Judith vaknade och grät, och för första gången kände det lilla barnet ren, förlamande skräck.

Bianca lyfte upp henne och sprang fort nedför trappan.
”Scorpius!”
”Du hade rätt – de är här! Ta Judith – spring mot gången. Jag uppehåller dem så länge jag kan!”
”Vi lämnar dig inte-”
”Du måste! Spring! Jag ger dig så mycket tid som möjligt!”
Dörren slogs upp och med ens stormade en trupp soldater in. Svartklädda, med nedfällda visir och de stora sköldarna de använde för att stoppa magiska attacker.
”Avada Kedavra!”
Den första soldaten, som höll skölden lite för högt, föll ihop i en livlös hög.
Och kulorna ven.

Scorpius viftade bort dem.
”Spring!” skrek han.
Bianca vände sig om. Hon kände något varmt mot mellangärdet och insåg, snarare än kände, att hon hade blivit träffad av en kula. Hon ökade farten och kastade sig ned i den hemliga gången som ledde från biblioteket.
”Pappa!” skrek Judith med tårarna sprutande.

Bakom sig hörde hon det fortsatta kulregnet och Scorpius som skrek ut förbannelse efter förbannelse. Tårarna strömmade nedför hennes kinder.
Judith skrek inte längre. Som om hon kände allvaret i situationen. Hon var det bästa barn en mor kunde önska sig.

Hon hade inte hunnit längre än ett hundratal meter när hon hörde en öronbedövande explosion bakom sig.

Scorpius.

Hon visste vad han hade gjort. Han hade gett sitt liv för att skydda dem. Den där explosionen kunde bara varit en sak. Han hade gett sitt liv för att skydda dem.

Med tårarna fortsatt rinnande sprang hon i ett töcken. Scorpius. Hon hade offrat allt för att vara med honom. Krafterna började sina, och hon såg ett blodspår bakom sig. Det hjälpte inte att gömma sig nu. Hon plockade fram sin trollstav och slöt såren, men någonstans inom sig visste hon att hon hade förlorat för mycket blod.

Hon fortsatte springa.

Hon såg ett ljus.

Scorpius.

Hon fortsatte springa.

Min Scorpius.

Hennes fötter kändes tunga.

Min älskade Scorpius.

Hon fortsatte, fortsatte, fortsatte.

Scorpius gav sitt liv. För Judith.

Hon hämtade ny styrka från tanken. Hon kunde inte låta hans död vara förgäves. Hon fortsatte springa, ansträngde sig till det yttersta, fokuserade på andningen.

Ljuset kom närmre.

Scorpius.

Hon tog de sista stegen och kravlade sig ut från gången och hamnade i en glänta. Stenstoderna kring utgången såg ut som alltid. Stonehenge.

”Bianca!”

Hon grät för mycket för att svara.

”Albus, ta Judith – Bianca, vad har hänt? Vart är Scorpius?”

”Han,” snyftade hon fram, ”han…”
Förståelse och medlidande skymtade i Harrys ansikte.
”Jag är så ledsen, Bianca. Jag önskar att vi hade kunnat hämta er, men det gick inte att komma in. Vi har väntat här i flera-”
”Albus…” fortsatte Bianca i en svag röst.
”Jag är här.
”Ta hand… om… din guddotter.”
”Mamma,” snyftade Judith fram. ”Mamma!” Hon sträckte ut armarna efter sin mor.

Bianca föll ihop på marken.

”Hon har förlorat massa blod,” hörde hon Harry som genom en dimma.
”Kommer hon…?” frågade Albus oroligt.

Harry tittade ned på Bianca.
Han slöt hennes ögon.
”Din dotter är i säkerhet nu. Vila i frid.”

Asså seriöst. Jag grät. ♥

Alltså åh, tack ♥

Såå bra och fångande♥♥

Varför skrev du det här? Det är tänkt att författaren skriver och vi andra ger den feedback?

Och det här är en HP-ff?