Det Gamla Sällskapet

Jag kommer att skriva min första berättelse i jagform på svenska. Första och andra inlägget kommer jag kompiera från ett skolarbete jag arbetar med (Jag har skrivit det) och sedan kommer jag att skriva en fortsättning.

Eftersom att det är den första texten jag kommer att lägga ut utan hjälp så vill jag ha kritik och positiva saker som ni tycker. Har ni tips eller frågor så ställ dem rakt ut.
Jag kommer inte att skriva ett inlägg varje vecka, men jag ska försöka att lägga ut dem på söndagar! Undantag nu imorgon.
Jag kommer säkert att ha mycket stavfel, men jag kan stava, det är att jag inte alltid orkar eller hinner gå igenom texetn flera gånger=) JAg kommer inte skriva så långa texter för att folk ska orka läsa ( de som gör det )
Ps. Skriv i tråden och tagga mig gärna om ni följer denna text så jag vet att folk kanske vill läsa.

Panering (I jagform
Namn: Reverus
Ålder: 15
Status: (Stav/svärd1,55 cm)Magiker - Försvarsmagi - Naturmagi - Ljus magi - Luft/vind magi
Fördelar: Smart och snabb samt försiktig
Hatar: Hundar, Mörk magi och Kyla (snö)
bästa vän: Albus
Familj: Okänd
Utseende: "Tolka själv"



Kommer inte att skriva i kapitelform, men det blir som olika kapitel.
(( Kapitelform = Avsluta som i kapitlen och börja som kapitlen ))




[ I detta inlägg kommer texten inte skrivas så stort för att ni ska få en kort uppfattning om vad texten kommer att handla om ]
Det gamla sällskapet


Människosoldaterna marscherade i led på innanför slottets starka murar. Alvkungen Gardelid placerade ut sina alvsoldater på de två yttre murarna medans alla dvärgsoldaterna ställde sig i stridsposition utanför de yttre murarna, beredda på att alla vättar och varulvar skulle gå till attack.
“Första eldklotet kom flygande och träffade smedens hus mitt i byn som skyddas bakom murarna”, konstaterade alvkungen.
Plötsligt så lyste nattens mörker upp av ett nytt eldklot. Alverna fick order om att börja attackera varulvarna. Alverna sköt sina pilar mot varulvarna men efter deras fjärde pilar så kom eldklotet så nära dem att de han känna dess värme innan allt blev rött och flammade till framför deras ögon.
Alvkungen Gardelid som stod på slottsgården så den första muren falla och sedan nästa mur falla. Vättarna sprang in i staden och satte eld på allt och alla de såg, fästningen var övertagen av fienden.

Sedan den dagen så förblev fästningen Arthiri i fiendens händer och sällskapet splittrades i de tre rikena...


Jag vaknade från mitt dagdrömmande och satte mig vid mitt städ. Jag höll på att smida mitt egna svärd i min egna lilla verkstad. Jag började med spetsen och arbetade ner mot det som skulle bli handtaget.
“Fy satan också,” hörde jag mig själv skrika när jag skurit mig för sjunde gången inom en minut. Jag fortsatte att smida tills att jag fått en tillräckligt lång längd då jag sedan gick ut för att ta en paus. Jag tittade upp mot stjärnorna och den runda fina gula månen. Jag fortsatte att titta på stjärnorna några sekunder eller var det flera minuter jag drömde bort? Jag gick in i verkstaden och skulle precis börja med handtaget när jag hör några knackningar på bakdörren. Jag tog min stav i ena handen som stod lutad mot ena väggen samtidigt som jag gick mot bakdörren beredd på att det kunde vara en tjuv.
“Reverus, är du där inne?” sade en bekant röst jag råkade vänta på. Jag slet upp bakdörren och ställde tillbaka staven.
“Jag höll just på att smida mitt egna svärd och reparera staven inför nästa lektion i morgon,” sade jag och log så välkomnande jag kunde.
“Är det så ni gör?” frågade Albus mig ganska tyst. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag tänkte noga för att inte skulle låta så fel.
“Jo, asså vi magiker brukar ju tillverka våra egna svärd och stavar och vi får reparera dem själva om de går sönder på en lektion.”
Han var helt tyst. Jag vände blicken bort från honom och tittade ut. Jag visste redan att alla skogsalver får utrustning när de behövdes. Jag tittade ut mot stjärnorna i det lilla hål i taket som fanns för att all rök skulle åka ut igenom.
“Natten kommer att bli lång och farlig och jag vet att om inte förbundet blir ett igen så kommer alla nätter att likna denna,”sade jag som en hes viskning till Albus. Han nickade och vände sig bort från mig.

____________________________________________________________________________________________________
Hoppas att det duger.

Bra, jag vill veta fortsättningen!
Alexander Andreasson

tack.



Jag smed klar svärdet under resten av kvällen samtidigt som Albus satt i ett hör och vässade sina pilar med en av mina verktyg som jag hade i ett ställ vid dörren. När jag precis smit ihop bladet och handtaget så kände jag en viss kyla tränga igenom ett skyddstäcke jag lagt med hjälp av ljus magi.
“Rev, kände du den kyliga luften”, frågade Albus mig. “Jag trodde att du lagt en besvärjelse som skulle värma upp kylan inom en viss zon”, sade han förbluffat.
“Kylan kommer inte från mig, men min magi kanske inte kan hålla kylan tillbaka”, sade jag fundersamt. Jag gick ut igen och kände plötsligt att alla växter jag hade höll på att dö på grund av all kya som har kommit. Albus kom ut efter mig med en fundersam blick när han såg växterna som höll på att dö ut.
“Vet du hur man kan göra kyla till värme Al?” frågade jag ganska snabbt eftersom att jag ville rädda dem.
“Tyvärr så vet jag inte hur vi kan rädda dem som har blivit drabbade, men du kanske kan testa att typ lägga en ny magisk värmezon?” sade Albus. Jag gick in igen och hämtade min stav som fortfarande stod i stället och ropade åt Albus att komma.
“Vad är det?” frågade han samtidigt han kom inspringande. Han såg att jag stod och stirrade på ett klot av glas som glödde.
“Den säger att det gamla sällskapet kan rädda världen från en undergång skapad av kyla långt inne i Arthiri, fästningen som blev övergiven för kanske fyra hundra år sedan,” berättade jag ganska tyst. Jag gick fram till svärdet som låt på städet och lade in den i slidan som jag hade spänt fast på mig. Jag gick ut igen och tittade upp mot stjärnorna samtidigt som Albus pratade med mig.
“Imorgon då solen står som som högst på himlen börjar jag vandra norrut mor Midgård för att samla ihop dvärgarnas kunga-diadem. Du skall kalla på ditt folk österut och ni tillsammans skall bege er ut västerut till den övergivna fästningen Vou-Galdiades. Efter den andra dagen kommer ni möta mig i de högsta bergen vid Vou-Galdiades,” sade jag bestämt. Natten gick medans jag och Al förberedde oss på en lång vandring. Al och jag satt och packade en varsin väska.
“Ta ett långsökt-blad Rev, de mättar faktiskt hungern och törsten drygt ett dygn brukar vi alver säga”, sade Albus medans jag packade i lite olika örter och vatten. Jag tog emot långsökt-bladet och fick fram ett tack.

Morgonen gryr och jag lägger mig ner på en pälsfilt i det som förut var vackert gräs för att vilan innan solen står som högst.
“Al, jag börjar vandra nu eftersom att jag kommer att ha en längre färd än dig”, sade han.
“Lycka till gamle vän”; sade jag och log. “Glöm inte att ge dem meddelandet jag lade i din väska”,påminde jag Albus.
Jag gick runt och väntade på att solen skulle stå som högst på himlen innan jag började min vandring,
Jag gick igenom min packning och checkade att jag skulle få med allt. När jag sett att allt jag behövde vad i väskan så gick jag in i verkstaden och hämtade min stav och en liten kniv som jag dolde bakom vedugnen, till vänster om städet.
När jag kom ut ur verkstaden så började jag vandringen norrut.

Jag passerade skogar och små sjöar medans jag gick den långa vägen till Erebor, dvärgarnas huvudstad där deras största rike är.
När jag passerade ett litet berg med olika tecken på så stannade jag för att titta närmare. “Dolt meddelande,” mumlade jag för mig själv. Jag visste att dvärgarna pratar lite annorlunda än oss magiker, men ett dolt språk? Det var något som jag hade missat.
Jag fortsatte att vandra norrut tills att jag inte kände mina ben längre. Jag stannade ner på en gräsfläck samtidigt jag bredde ut en filt och satte ner min väska. Jag kollade på kartan jag lagt i väskan för att se om det var ett smart ställe att vila på eller inte. Jag såg inget på kartan, men jag såg inget hinder. Jag rotade fram ett gammalt tält ur min väska. Jag märkt att det hade börjat skymma nu när jag var färdig med tältet.
Kylan trängde sig på, på ett sätt som den aldrig gjort tidigare. Jag drog fram en filt från väskan och jag virade den runt mig så hårt jag kunde.
Jag trodde att jag skulle frysa ihjäl om kylan blir starkare varenda dag. Jag försökte att hålla mig vaken men jag kände hur den trötta delen av mig tog över min hjärna. Så jag reste mig upp sakta och drog fram tre pinnar och en bit från en flintasten…
Plötsligt flammade en röd låga upp och jag kände dess värme mot min nakna hud i ansiktet. Nu var jag inte lika rädda att sova.

Jag vaknade upp av att jag hörde en fågel vissla utanför mitt tält och jag gick upp ur min lilla sovplats jag skapat.
“Äntligen morgon!” skrek jag ut till naturen medans jag tog ett långsökt-blad och bet av en liten kant.
“Fy vad äckligt, gräs?” skrek jag ut ihop om att någon skulle höra mig. Jag bet ihop tänderna och bestämde mig för att fortsätta äta av bladet. Jag kämpade för att inte spy när jag ätit halva bladet.
När jag ätit upp min frukost så började jag packa ner allt i väskan igen. Jag började med att lägga tillbaka tältet och sedan proviant. Sedan så fortsatte jag vandringen…

Jag tyckte att jag såg några få konturer av ett få antal hus. Jag började springa och jag upptäckte att det var mycket längre än vad jag trodde.
När jag närmade husen så blev husen större, men jag tyckte också att jag såg flera hus. Jag såg en skylt där det stod Välkommen till Bri!!! JAg gick in genom en port som stod halvöppen. När jag vandrat in i byn så gick jag in till något som såg ut som en övergiven marknad.
“Hallå, är någon här?” ropade jag förtvivlat ihop om att någon hörde. När jag inte fått något svar så fortsatte jag att vandra längre och längre in i den övergivna byn. När jag kommit så nära en staty som såg ut som en dvärg så såg jag en anslagstavla en bit bort. Jag sprang till anslagstavlan så fort jag kunde, men när jag kommit halvvägs så snubblade jag över något som såg ut som en trädrot. Jag brydde inte mig om den, jag fortsatte att springa till anslagstavlan. När jag kom fram till anslagstavlan och då så såg jag en lapp som chockerade mig. EN EVAKUERING TILL STADEN DERINTALS SKA SKE SÅ FORT NI SER DENNA LAPP!!!
“Nej, varför”,skrek jag förtvivlat. Varför måste ni evakuera precis innan jag kommer?’!

Jag gick in i närmaste hus för att se om det fanns lite vatten eller något jag kunde ta med. Jag satte mig ner på golvet för att det inte fanns en hel stol. Jag plockade fram en flaska vatten som var fylld till öppningen. Jag drack medans jag tänkte på hur jag skulle ta mig till staden Derintals. Jag fortsatte att tänka samtidigt jag helt omedvetet plockade ner flaskan i väskan igen.
Jag reste mig upp och gick ut igen. Jag tog fram en gammal karta jag hade i min väska. Jag tittade på den och satte ett finger på staden Bri, där jag nu är. Sedan letade jag efter staden Derintals. Ungefär en kvarts dags vandring tänkte jag fundersamt. Solen står som högst nu, då borde den stå på en halv sol-vändning när jag är framme. Jag gick till en skylt där det stod nödutgång. Jag följde olika skyltar som var markerade med pilar åt vilket håll jag skulle gå. Men när jag kom till utgången så jag en svart rök komma långt borta i horisonten.
“Där är det”,skrek jag lyckligt.
JAg började att springa för att jag trodde att det inte skulle ta lika lång tid. Men när jag sprungit cirka en till två hundra fot så tröttnade jag på att springa. Mina fötter värker och jag tog av mig mina skor. Jag såg hur stark svullnaden var så jag bestämde mig för att få till fots. Som tur var det gräs jag gick på.

När jag kom till stadsmuren så såg jag en stor port. Jag lyfte upp staven och mumlade “Asterio” och ett ljussken lyste upp porten.
“Hallå, är någon där?” hördes en stark röst. Jag tittade upp mot stadsmuren.
“Öppna dörren åt mig nu!”
Jag hörde ett gnisslande ljud och jag så såg jag helt oväntat att porten öppnades. Jag såg upp mot vakten och jag tyckte att jag såg en nickning. Jag vandrade in genom portöppningen som aldrig verkade ta slut.
“Äntligen”,stönade jag när jag precis passerad den oändligt tjocka portöppningen.
En av vakterna kom till mig och frågade vad jag har för ärende här att göra.
“Jag ska återförena det gamla sällskapet till att återta den övergivna fästningen Arthiri. Kylan har kommit från den fästningen säger min källa”,förklarade jag.
“Jag ska visa dig vägen till Kapten Rex och Herre Lucius. Vi vandrade långsamt genom stadens mörka gränder. Det kändes som att vi vandrade i flera timmar. När vi äntligen kom fram till stadens största byggnad så bad vakten mig att vänta utanför. Jag satte mig ner på en bänk som stod övergiven på gården. Det kändes som om jag kanske fick vänta en kvarts dag. Medans jag väntade så tänkte jag tänkte på om Albus kommit fram med budskapet.
“Kommer du in eller?” skrek vakten åt mig så att jag kom att tänka på annat. Jag reste mig upp och följde med vakten in i byggnaden.
När jag kom in så såg jag massa stora och mäktiga porträtt som som fångade min uppmärksamhet.

Vi gick längst en korridor som kändes som att den aldrig kommer att ta slut.
“Äntligen,” flåsade när vi kommit fram till en stor dörr som glänste i ljusskenet. Jag öppnade den och gick in två steg. Jag vände mig om för att fråga vakten en sak, men han hade redan gått sin väg. Jag tog ett djupt andetag innan jag fortsatte in. Jag gick lugnt in i rummet och såg att kungen satt och sov i sin tron. Jag fortsatte fram tills två vakter kom och bad mig vänta tills han fått vakna av sig själv. Jag såg en fluga vara precis över hans mun så när han andades in så åkte den in i munnen och då så vaknade han till hastigt samtidigt han spottade ut flugan rakt på golvet.
“Vakter, ta bort flugan från mitt golv!”
Jag harklade mig med den mörkaste stämma jag kunde och då vände han sig mot mig.
“Reverus, son av Remus, du är väntad,” sade kungen och nickade mot mig. “Vad för dig så långa vägar för att prata med mig?” Jag visste inte vad jag skulle säga så jag började berätta om kylan och profetian…


“Tack så mycket kungen!” sade jag när han accepterat mitt erbjudande.
Vakten visade mig vägen till ett rum där jag kunde övernatta.
“Här har du ditt rum,” sade en av vakterna och pekade på en dörr där det stod 3c7.
Jag gick och lade mig i den sköna och mjuka sängen som fans.


Solen sken när jag gick ut på slottsgården. Jag hörde plötsligt ett ljud som lät som ett horn man blåst i. Ljudet kom från andra sidan muren.
“Öppna!”
En av vakterna ropade några knappt hörbara ord till ett få antal vakter på slottsgården. Vakterna på slottsgården gick fram till muren och drog i en spak. Jag väntade tålmodigt tills att porten var öppen.
En hel armé av berusade dvärgar vandrade in på slottsgården. Hertig Reverus VII Black, vi fick ditt meddelande sade en av dvärgarna. Jag nickade tacksamt mot Albus som jag såg bland dvärgarna. Plötsligt så hörde jag och dvärgarna höga rop utanför murarna. Albus trängde sig fram mot porten. Där såg han massa människor som skrek till varandra.
“Människorna är här!” skrek en av vakterna.
“Nu är alla samlade,” ropade jag över alla tre olika grupper. “Den oväntade kylan som vi märker av kommer från den övergivna fästningen som splittade er i tre riken. Kylan bemästras av den onda trollkarlen Severus.”

Alexander andreasson
Superbra!

tack.

Jättebra!!

tack.
Kommer att skriva på söndag en bättre fortsättning.

Jag ska lägga in sista texten från mitt skolprojekt!!!

Sedan fortsätter jag,
(tjena)

Jag vände blicken mot alla ledare för tre rikena som en gång slogs som Sällskapet. “Jag vill att alla ställer upp eftersom att det kan bli den sista strid som alla strider tillsammans. Men det kan bli en seger också. Världen står i det gamla sällskapets händer, jag leder er till en seger, men tillsammans måste vi utkämpa den! Följ mig!!!” Massor med hurrande rop spreds över slottsgården.

Vi passerade olika åkrar, skogar och berg dag efter dag. Vi mötte massa bönder som lånade oss hästar.
På nätterna kände vi av den kalla kylan, men vi höll hop. Jag visste att vi skulle kunna besegra Severus.

Efter den femte dagen då klockan stod som högst såg vi en skylt där några väl valda ord stod; Fästningen Arthiri
Vi fortsatte att gå under tystnad ända fram tills att vi såg mörkret på himlen oavsett om det var dag. Vi fortsatte att gå tills att vi såg fästningen. Eftersom att dvärgarna var de klumpigaste så fick gå längst bak.
När vi väl var cirka sjuhundra fot hundra fot så gömde vi oss bakom en av landets största berg som låg och dolde halva fästningen. Vi började planera hur vi skulle utföra en smidig attack mot Severus.
“Reverus, leder du människorna?” frågade Albus mig försiktigt. “För jag tänkte leda dvärgarna. Men vem ska leda alverna?”
“Jag gör det,” sade Kapten Rex helt oväntat.
“Jag leder min grupp mot mitten av slottet medans du Al tar den högra sidan av fästningen. Kapten, kan du leda era soldater mot den vänstra delen av fästningen?” frågade jag. Han nickade.
“Om jag distraherar dem så kan Kapten gå till attack, de är inte beredda på det och då kommer de rikta sig in på oss. Medans de flesta väsen och monster är distraherade så kan du ta leda er armé in mot fästningen och slå ut deras inre försvar bakifrån,” sade Albus med en ovanligt stark och bestämd röst. Vi kom överens och bestämde oss för att göra våra styrkor redo.

Dvärgarna störtade fram mot fästningen och de drog stor uppmärksamhet. När Severus riktat sin uppmärksamhet så kom massor av döda skelett och vargar upp ur jorden. Dvärgarna drog sina svärd och de ställde sig i en attack-formatering. När en närstrid utkämpats så gick Alverna till attack till vänster. När de väl hamnat i en närstrid så sprang jag och människorna in i fästningen. Min armé delades på två och dödade alla skelet som befann sig i fästningen. När alla överlevande dvärgar och alver så samlades vi vid ett torn som fortfarande var helt.
“Det är här han är,” viskade jag till alla som hörde. Jag riktade min stav upp mot tornet och mumlade några ord. En stor bubbla omringade soldaterna.
“Det här är som en sköld,” sade jag.
Ett ljussken lyste upp himlen och det väckte alla soldaters uppmärksamhet. Sedan så hördes en stark röst i mitt huvud.
“Hur vågar ni förstöra mina arméer?” skrek rösten flera gånger. Sedan blinkade ett nytt ljussken upp bakom oss. Jag vände mig om och såg en skräckinjagande skugga stå där.
“Du är här,” skrek jag till skuggan.
“Ni kommer försent, fästningen övertogs när den legendariska alvkungen Gardelid föll. Och nu kommer ert öde bli som hans!” skrek han tillbaka.
Han riktade sin högra hand mot Alverna. Men jag var snabbare, jag hade redan lagt en attack som frös hans kropp till is. Sedan så sköt Albus en av sina mörka pilar mot honom. Pilen träffade hans bröst. Men när den kom i kontakt med honom så förblev den bara rök. Jag lade sedan en besvärjelse som skulle spränga honom i luften.
Det hördes en explosion och han förblev lika svart rök som nattens mörker.
“Det är inte över!” hördes en kuslig röst igenom huvudet på mig. Sedan försvann rösten helt. Alla vände sig mot mig.
“Vad menar han?” frågade en av soldaterna.
“Jag har ingen aning,” svarade jag ärligt. Jag fäste min blick mot himlen och jag såg att ljuset återvänt till den mörka platsen. Värmen från solen kom som en glädjechock.
Jag gick längst bak i fästningen i i den största byggnad som fortfarande var hel. Jag tittade omkring på väggarna. Jag vandrade längre och längre in tills att jag kom till en skylt där det stod: Graven tillhör den mäktiga kungen gardelid!!!
Jag tittade bakom skylten och såg en kista och en staty. Statyn skulle föreställa Gardelid. Jag såg att kistan öppnades och att någon skepnad steg ut ur kistan. Jag reste mig upp och sade några väl valda ord.
“Vila i fred, fästningen är fri från mörk magi.”
Skepnaden lade sig ner i kistan och jag vände mig och gick ut ur byggnaden. Utanför byggnaden stod Al och väntade på mig.
“Ska vi bege oss hem och ta en kopp te?” frågade han.
“Ja det tycker jag att vi gör,” svarade jag.
Vi sade farväl till alla dvärgar, människor och alver som hade bestämt sig för att stanna kvar och återuppbygga fästningen.
Vi vandrade sakta mot vårt hem och berättade om alla händelser med detta uppdrag.

Vi vandrade samma väg som jag vandrat när vi skulle återförena det gamla sällskapet. Vi passerade samma träd, sjöar och ängar som jag gjorde. Vi slog läger på exakt samma ställe som jag gjorde. När vi gjort upp en eld så berättade för honom om vad jag skulle göra när vi kom hem.
Det var en trevlig kompis stund. Jag önskade att den aldrig skulle ta slut.
Efter den femte dagen så såg jag en skylt som jag skrivit för kanske åtta år sedan: Här bor Reverus Black, son av Remus.
Jag skymtade ett litet hus, mitt hus. Vi gick in och jag gjorde en kopp te till Al och mig. Medans vi väntade på teet skulle bli klar så lade oss ner på två bänkar. Jag kände mig utmattad och jag orkade inte resa mig när teet var klart. Ögonlocken föll ihop över mina ögon och jag förstod att detsamma hände Al...

Jättebra!!! Du skulle dock kunna förbättra några småfel här och var, annars var den utomordentlig!

Vilka småfel?



Fortsättning kommer tidigast på onsdag.

Borde inte detta vara i ff forumet?