Chicago

Fan fictionen Chicago skriver jag helt på fri hand, inget manus än så länge. Det är även min första fanfic.

"...Chicago är en galopphäst efter den store Secretariet, och undan vårt eget sto, Elyctra Lou. Jag var 15 år när han föddes, men jag tog hand om honom helt själv. Han var dömd att bli stjärna redan innan han var född, vilket han senare blev. Men inte i galopp..."


-



Del 1:
- Elv, vakna, viskar pappa. Jag ser på klockan att den är 02:37
Med en gång förstår jag. Fölet! Ellys föl! Jag skyndar mig upp ur sängen och tar på mig en t-shirt och ett par mysbyxor, och rusar sedan ner till stallet.
Pappa sitter redan hos Elly. Hon ligger ner, och bredvid henne ligger en ljuvlig liten krabat. Han är alldeles svart, och fortfarande blöt. Pappa ler stort.
- Minns du att du skulle döpa fölet, Elv? säger han och ser på mig.
- Ja, han ska heta Chicago, säger jag snabbt.

Chicago växte, och jag var hos honom varje dag. Han blev brun när han hade torkat, och blev den vackraste fölungen man kunde tänka sig.
Med sin söta lilla ståndman och långa, rangliga ben stack han ut bland alla de andra fölungarna. Busig som få skuttade han runt i hagen, och lämnade de andra fölen bakom sig. Men så fort jag kom in i hagen kom han travandes mot mig och lade huvudet på min axel. Han var min bästa vän.

Föltiden gick alldeles för snabbt, och snart var det dags för avskiljningen. Elly tyckte det var skönt att slippa ha Chicago surrandes omkring sig, för ibland var han rätt odräglig. Men så fort jag kom in i hagen kom han springandes emot mig, bort från de andra unghästarna.
Det var jag som fick vänja honom vid träns. Jag tog små korta promenader i skogen och på ängen med honom.
Nästa steg var longering. Han försökte verkligen förstå och lära sig, men så fort någon annan tog linan satte han sig på tvären. Han litade bara på mig.

Därför var det också jag som fick sitta upp första gången. Han stod
alldeles stilla när jag kravlade mig upp. Det kan låta dumt, men jag hade inte ens sadeltämjt honom än då. Jag litade på honom.
Han vände på huvudet för att kolla in det han hade på ryggen, men
brydde sig inte så nämnvärt.
- Bra, Chic, viskade jag.
Vår ridtur blev till flera ridturer och jag började lägga in lite trav också. Tänk om livet alltid kunde vara såhär underbart.
Men då kom ett bombnedslag. Chic skulle börja tränas i galopp.
Av en annan ryttare.



-



Det kommer säkert komma fler delar under dagen, då jag är sjuk!