Min drömhäst(novell)

Hej! Jag tänkte göra en novell och släppa alla dessa FF:s! Jag lägger ut första kapitlet direkt!

Kapitel 1

Korridoren fylldes av steg och prat. Terminen var äntligen slut! Jag drog hastigt åt mig väskan från kroken och rusade ut genom skolans dörrar och fortsatte i språngmars till busshållplatsen där jag sjönk ner på bänken och försvann in i mina egna tankar som flög runt i huvudet som överlyckliga fjärilar. Jag var kanske fånig. Okej det var inte fånigt att vara dödligt glad över att man om några timmar skulle åka och titta på en helt egen häst men i mitt fall kunde man kanske tycka att det var just fånigt. Med tanke på att min familj ägde en gård med sju hästar- som ju egentligen inte var våra -, ett stort stall två små hagar och en stor så var det kanske inte så konstigt att vissa tyckte att jag redan hade en egen häst men både Rebecka och jag hjälpte bara pappa att rida och träna de hästar som lämnades in. De var också de hästarna som jag och Rebecka tränat och ridit så när beslutet blev fattat för några veckor sen fick jag äntligen mitt eviga tjat i uppfyllelse.


– Hallå! Andrea!
– Vad!
– Vakna nu vi är framme! Rebecka stod framför mig och viftade med armarna.
Tjejerna som satt på andra sidan fnissade hysteriskt och pekade på mig. Skenerad reste jag mig och följde med Rebecka ut ur bussen.

Vi sprang upp för den lilla grusgången. De stora björkarna hade börjat få löv igen efter vintern och bildade som ett tak över gången. Alldeles varm i kroppen stannade jag där gången öppnade upp sig och visade den vackra gården. Rakt fram tornade det röd och vit målade stallet upp sig och den stora hagen som försvann i den grönskande björkskogen. Att hästarna trivdes med att hälften av hagen var täckt med träd var inte någon svår sak att besvara. De ända som inte trivdes med det var vi själva som gick på hästjakt i minst tio minuter innan vi kunde rida. Lyckligt slog jag armarna om halsen på Rebecka. Hon skrattade och slog lekfullt med handen mot mig och tillsammans sprang vi upp till huset. Det var så härligt att vara glad! Att spela glad var aldrig samma sak.


Hoppas någon vill läsa!

Tagningar:
Ciara
LinneaPotter
Katherine Black
Hermes
Lolly!!
Elina01
True Potterhead
Mysismy
The trumpet witch
H@nna
Ivy Lovegood
Teater apa
Mr.Wessling
kotte7
jagvetinteriktigt
Moa G
Ännu en Weasley
Leia13
Alicha black
HermioneHäst
Choixpeau
Elsa Gryffindor
Holytail
GinnyWeaslyy
smörbyttan
Hermione_356
Paulina Black
Sushi
Cave Trouble
Melody Malfoy
PPP
Piggelinisen
L'Amour et Psyché
GinnyGranger
Lodjur02
AngelUtopia
Margaret
Elinaey
ville01
GinnyWeaslyy
soony sonny love
Oliviii
SilverPonne
Primrose Granger
Softodisen
Della_Lupa

Jag läser gärna! Jag älskar sättet som du skriver på, man ser allt framför sig!

Det här verkar intresant så tänker läsa den ^^

Lika super mega AWESOME bäst som på wattpad! Du måste skriva mer! Och Ja, allvarligt talat, bli författare om det är sin dröm! Du kommer typ bli den nya J.K!




(1. Tack! Men jag tycker ändå att du är bäst! 2. Ja, Twilight är så söööt!!!)

Jag läser!!

Läser absolut!

vem vill inte läsa det du skriver? Bevakar!!!!!!

Bevakar!

Tack! Vad snällt!



Tusen tack!

Haha! Tack! Men J.K Rowling är väldigt oslagbar

Kapitel 2.

Sorgset slank jag ut genom baksätet så fort pappa hade stannat bilen.
Med tunga steg började jag gå till huset. När jag kom innanför dörren sparkade jag av mig stövlarna så att leran skvätte över golvet. Jag ville egentligen bara skrika, ta trappan i tre stora kliv, tvärvända runt hörnet och kasta mig upp för den lilla stegen. Men jag tvingade mig själv att inte bryta ihop förens jag kom upp till mitt rum. Så jag satte foten på vartenda litet trappsteg, gick lugnt och sansat runt hörnet och klättrade upp för den vitmålade vindsstegen och hävde mig upp genom den lilla luckan till vinden som sen långt tillbaka varit mitt rum. Jag hade tänkt vänta med utbrottet tills jag kom fram till sängen men jag orkade inte ta ett steg till av ren förtvivlan. Hjälplöst sjönk jag ihop i en liten hög på den luddiga ljusblå heltäckningsmattan som såg ut som blått gräs. När jag väl låg där på golvet kunde jag inte hindra tårarna längre. Jag slöt ögonen för att slippa se den suddiga dimma tårarna åstadkom. Jag kunde inte längre hindra tankarna från att börja snurra i huvudet så istället drog jag ett djupt andetag genom snyftningarna och tog itu med dem. Jag suckade besviket. Jag som hade sett fram emot häst köpet i evigheter! Men nu… Nu hade det förvandlats till det värsta jag varit med om i hela mitt liv! Förlust efter förlust. I alla fall för min del.
Rebecka hade efter 3 veckors letande hittat sin drömhäst. Drömhäst. Ja det var rätta ordet. En sådan häst som alla ser framför sig när man säger drömhäst! En gyllene holstainer valack fux med fyra vita perfekta strumpor, strimmbläs, lång fladdrande man och forsar över hinder!
Jag hade ingenting emot Zippo men han var inte min drömhäst.
Även jag hade fått resultat under mina sökningar men ingen av dem fick lyckliga slut. Hästen jag drömt om hittade jag på samma ställe som vi hittade Zippo. Men när vi nästa dag kom för att hämta hästarna för provveckan hade de redan sålt det gråa stoet till några kompisar. Pappa blev så rasande på dem att han ett tag övervägde att låta bli att köpa Zippo men när Rebecka började storgråta vid den tanken betalade pappa motvilligt för Zippo en vecka senare. Letandet fortsatte. Efter ytligare 3 veckor hittade jag en ny häst som jag förälskade mig i. Jag lyckades övertala pappa att jag fick ta med Colgate på provveckan direkt. På grund av den rädsla jag hade fått för att han skulle vara såld när vi kom nästa dag. Men Colgate var inte den Colgate jag hade provridit. Han måste ha varit världens hemskaste ponny. Han bet allt han såg och sparkade åt allt han såg. Eftersom att jag inte ens kunde komma i närheten av honom så var det ju svårt att rida. Men de få gånger jag lyckades få ut honom på stallplanen med sadel och träns var han ännu värre. Om han överhuvudtaget gick framåt var det näst inpå att han skenade och det spelade ingen roll hur mycket jag drog i tyglarna han stannade ändå inte. Så det hade alltid slutat med att jag fick klamra mig fast i sadeln och vänta tills han tröttat ut sig vilket tog väldigt lång tid. När han inte rörde sig ur fläcken stod han bara och sparkade i luften. Den snälla, rara Colgate som hade cirklat runt på ridbanan under provridningen hade varit en fejk Colgate. Jag drog ett skälvande andetag. Jag mindes klart och tydligt eftermiddagen, för vad som kändes som en evighet sen, när terminen var slut och lyckan knappt fått plats i mig. All lyckan hade enbart berott på att jag trodde att det här med hästköp skulle bli slutet på min ändlösa sorg. Jag älskade att träna hästarna vi fick in. När jag fick ansvaret att hjälpa en av hästarna. Det var ju som en egenhäst under en period. Och det var just det. Under en period. Jag kunde ju inte hjälpa en häst att bli av med någon rädsla eller träna bort dess problem om jag inte lärde känna den! Jag kom alltid för nära hästarna. Såg dem som mina egna. Och sen kom ägarna och hämtade hem sin ögonsten som också blivit min. Och mitt hjärta krossades och deras blev hela. Gång på slets mitt hjärta upp. Till slut skulle det nog inte gå att laga det. I mina tankar skulle en riktig egenhäst inbära att jag inte skulle bli lika förkrossad när jag förlorade vän efter vän eftersom att jag skulle ha en häst som ingen någonsin kunde ta ifrån mig. Att jag inte längre, utan att tänka, gav mitt hjärta till något som inte var mitt.
Jag mindes hur glad Rebecka varit över att se att jag för tillfället tagit mig ur min sorg. Mamma och pappa märkte inte min lilla glädje teater jag spelade upp framför dem varenda dag för att dölja min sorg. Men jag visste att Rebecka genomskådade mig. Jag var så rädd att de inte skulle låta mig ta hand om hästarna vi fick in om de insåg hur hårt de tog på mig. Trots att jag förstörde mitt liv med min ständiga teater och envisheten att inte sluta så var det verkligen det sista jag ville. Jag älskade de! Älskade att se hästarnas framsteg och veta att det var jag som åstadkommit dem. Det ville jag aldrig vara utan. Jag satte mig käpprakt upp på golvet. Om jag nu var så envis med att förstöra mitt liv så skulle jag väl inte ge upp den chans jag alltid längtat efter som kunde rädda mitt liv?
Ända sen jag hade börjat med att träna hästarna så hade jag levt i sorg. Om några års sorg till kunde sluta i att jag slapp sorgen så var det klart att jag skulle stå ut! Efter alla dessa år så skulle väl inte tre– kanske mer eller mindre– år till göra någon skada!
Jag skämdes så över att jag varenda minut i mina föräldrars närhet ljög för dem. Klart att jag ville slippa ljuga också! Klart att jag ville sluta se att jag skadade också Rebecka med min sorg! Klart att jag villa vara glad på riktigt!

Hur kan du skriva så otroligt fantastiskt? Det känns inte som om jag fått göra annat än att gråta idag, och jag kunde riktigt känna hennes sorg! Gud vad hemskt! Jag har längtat efter en egen häst i flera år, men aldrig känt det så, och nu känner jag mig hemsk...