Älska mig

Namn: Älska mig
Åldersgräns: PG-13
Tid: 2012-2013
Författare: jag
Huvudperson: Cindy Elisabeth Jansson, Isabelle "Issa" Cecilia Svensson, Jonathan Robert Mannqvist, Emelie Isabella Mannberg. Skriven ur allas perspektiv
Beskrivning: Skriket inom den tolvåriga Cindy växte sig större för var dag. Alla blickar drogs mot henne, snacket bakom hennes rygg blev allt mer hörbart, slagen blev allt mer hårdare. Cindy kände hur hon ville skrika högt... Men skulle någon höra henne? Skulle någon bry sig?

Inledning
Vad var det för fel på henne? Vad var det som fick folk att vända sig bort när hon var i närheten?
Vad skulle hon göra bara för att få smälta in? Få bli som alla andra?
För... hon var väl en helt vanlig tolvåring tjej? Var det så svårt att se?
Ibland ville hon bara släppa taget, sjunka till botten...
Då fanns hon inte mer...
Ingen skulle bry sig...

Ska jag börja?

Låter spännande. Bevakar.

Yaaay!

Har skrivit klart första kapitlet, så vi ser om det verkar som något bra...
Blir förmodligen mer spännande under bersättelsens gång också

1.
Cindy Janssons mörka bruna hår föll framför ansiktet som en trygg gardin. Hennes snabba steg ekade i korridoren där hon gick, i jakt på en plats - för att kunna hitta en plats där hon kunde fly till lugnet, till tryggheten. Cindy tyckte inte om att vara bland mycket folk - speciellt inte bland människor som hennes hatiska klasskompisar.
Cindy skulle inte vilja kalla sig som någon speciell - hon hade inte direkt något som utmärkte henne. Cindy var det få som såg, den tysta tjejen som ofta satt i ett hörn med sina böcker och stirrade ned på sina fötter. Cindy var ofta någon som gick runt i ensamhet, fördjupad i sina egna dystra tankar.
Cindy stirrade upp i taket, utan att riktigt fokusera, huvudet fylld av ensamma tankar som hon omöjligt kunde schasa bort. Hon sträckte upp i handen och strök undan en ensam hårslinga från det bleka ansiktet.
“Vad gör Häxan ute i en korridor alldeles ensam?”
Cindy kände hur hjärtat börja bulta hårdare och snabbare i bröstet. Inom henne började aningarna lura, medan rädslan långsamt lade sitt täcke över henne. Movilligt vände hon på huvudet och mycket riktigt, stirrade hon in i Emelie Perssons iskalla ögon.
“Vad vill du?” Cindys röst antog en hårdare, kyligare ton än hon vanligtvis brukade ha. Inuti henne steg paniken för varje sekund som gick, hjärtat började slå ofasligt fort och kallsvetten började rinna utmed ryggen. Men det skulle Emelie aldrig få reda på. Emelie skulle aldrig få se henne svag. Cindy lade sina böcker åt sidan och knöt nävarna. "Är det något jag kan hjälpa dig med?"
Cindy kunde se hur folk runtom i korridoren började vänsa blickarna mot dem, samtidigt som Emelie började skratta.
"Ååh, lilla Häxan erbjuder lilla Emelie hjälp", sa hon i en låtsad ledsen ton. "Den hopplösa, hopplösa lilla häxan Cindy som inte ens är kapabel att räkna..."
Det kändes som att någon hade gripit tag i Cindys hjärta och vridit om. Ända sedan hon råkat svara fel på några mattefråhor, hade Emelie pikat henne för det. Hon påpekade vartenda litet fel Cindy gjort. Allra helst ville Cindy rusa ut ur korridoren innan hon gjorde bort sig ännu mer, men det kunde hon inte göra. Då skulle de andra se att hon var rädd. Ingen skulle få se henne svag. Aldrig någonsin!
Trots det, kunde Cindy inte hindra alla som kom att överflöda henne inombords när hon och Emelie stirrade stint på varandra. Emelie öppnade munnen efter en stund, men då hon började prata sa hon igenting om hur fel och värdelös Cindy var. Istället sa hon något helt annat, något som fick insidorna att vändas inuti.
“Jonathan! Din vän är här.”
Jonathan. Jonathan? Jonathan! Cindy, den lilla brunhåriga flickan med håret som täckte ansiktet som gardiner, kände hur all luft drogs ur henne. Som om någon hade lagt en kall hand över Cindys mun och gjorde det omöjligt att hämta luft.
“Vad?"
Ljudet av Jonathans mörka röst fick Cindy att dra efter anda.
Hon mindes den senaste gången hon hört den, fast då i höjd ton. Den gången då de bråkat, skrikit och skiljts åt som ovänner. nog mer I det stora bråket mellan henne, Issa och Jonathan som gjorde att de skiljdes åt som ovänner. Den nära vänskap hon, Jonathan och ja, inkluderat Issa i hennes klass, haft innan de skiljdes åt gjorde ont att tänka på. Att bara höra Jonathans röst gjorde ont.
Ur ögonvrån kunde Cindy se Jonathans mörka siluett dyka upp strax bakom Emelie. Hans bruna ögon var lika vänliga som de alltid när hon först mötte honom. Hans skimrande blick vid åsynen av Cindy försvann snabbt och ersattes av den blandning av oro och rädsla.
“Ja... Hej Cindy", sa Jonathan med en tillgjort lugn röst; Cindy kunde höra de darrande undertonerna. Hon kunde inte ignorera betoningen han lade på hennes namn, vilket fick Cindys insidor att vända sig in och ut. “Vad gör du här?”
“Jag försökte bara... plugga", mumlade Cindy och skannade Jonathan med sina mörka ögon. "Men sedan kom... hon..."
Detta faktumet att Cindy kallade Emelie för "hon" gjorde henne rasande. Hon sa att hon faktiskt hade ett namn och att hon i alla fall inte hette Häxan (av vilket smeknamnert ursprunglingen kom av Cindys svarta kläder och raka, mörka hår). Jonathans blick flakade mellan de två tjejerna, samtidigt som han rynkade pannan. Emelie krökte till slut på nacken och drog Jonathan med sig därifrån.
Cindy kunde inte heller sitta där i sitt hörn längre. Hon tog sina böcker under armen och sprang in på toaletten.

Minns du våren, pappa?
Kommer du ihåg de stora trädtopparna jag försökte klättra upp i? De som jag aldrig nådde, och du fångade mig innan jag slog i huvudet?
Kommer du ihåg ljudet av havets vågor, skratten som aldrig försvann? Har det lämnat spår i ditt minne?
Kommer du ihåg den lätta känslan, av att alltid ha varandra?
Vintern må vara på väg, med mörker och köld, med spår efter våf luft. Men det spelar ej roll, för du är här, min beskyddare.
Våra minnen ligger i en ask inuti mig, som öppnas när jag är trött eller rädd.
Men saknaden, hålet efter dig, det är det största för mig. Du var alltid så glad, så mysig; jag suktar efter ditt skratt, dina skämt, dina goda pannkakor.
Jag hör fortfarande ditt hesa skratt eka i mitt huvud, som en igår.
Jag minns den sista våren, när vi var ute på ängen och fotade med din kamera, när du ritade den lilla solen på min handled. När du bad mig att le och hur jag kollade in i linsen, betraktade den svarta pricken som slöt sig när du tog fotot. Våra skratt när vi kollade på bilderna; våra tårar som rann av glädje när vi låg där solen.
Du och jag skapade en rad oändliga minnen som ligger förvarade i min lilla ask inombords: det värsta är nog, att jag aldrig kommer få uppleva dem igen.
Cindy släppte blyertspennan, lät ögonen vandra över raderna hon skrivit. Sedan stängde hon boken, kände smärtan inombords, smärtan som borrade sig till djupet av hennes hjärta. Hon hade tillbringat en halv engelsklektion med att skriva ner sina känslor, de tunga känslorna som högg som sten inuti henne, hur ont det gjorde inuti. Dessa ord var ersättningarna av ord som ingen kunde dra ur henne, som ingen kunde förstå. Om saknaden efter pappa, relationen mellan dem som ingen någonsin förstått.
Cindy torkade en tår ur ögonvrån. Ibland fann hon sig med att blicka runt, önska att hon fick ta del av gemenskapen de andra var med i. Hon fann sig själv med att sitta och gråta tyst, önskade att det fanns någon som brydde sig om henne, som kunde ta över pappas plats i hennes liv. Som kunde fylla den tomma delen inuti henne, sukten efter pappa.
Fast det fanns det ju givetvis inte. Ingen skulle kunna ta över pappas roll i hennes liv. Och ingen skulle förstå allt de haft, hur ont det gjorde att tänka på minnena som Cindy aldrig mer skulle få uppleva. För hon skulle aldrig kunna förklara det för någon heller.


Bortsett från hela sin osagda tyngd av problem, var det som ett svagt ljus av hopp tändes inuti Cindy. Ett riktigt svagt ljus, men ändå något som förmådde henne att kämpa vidare, gå vidare med livet. Ett nytt ljus som förklarade flör henne att sakerna hon suktade efter kanske fanns rakt framför henne, om hon sträckte sig tillräckligt långt.
Allt hon ville var någon som kunde ta Cindys hand, låta henne komma in, låta henne komma nära. Ibland satte sig några (bland dem hennes gamla bästisar Issa och Jonathan som skiljdes åt pga ett bråk) vid hennes bord på lunchen, diskuterade med henne på lektionerna. Det var då den lilla gnistan av hopp tändes inuti Cindy över att det var någon som ville ha med henne att göra. Fast oftast vände folk ryggen till. Oftast befann de sig med sin kompisgrupp, och då hörde Cindy de hårda orden. Orden om henne, orden som sårade, orden som gjorde att det kändes som knivhugg i hjärtat.
Den tyngda känslan var som fastklistrad innanför huden. Känslan som satt kvar, som något permanent; Cindy önskade av hela sitt hjärta att den lilla delen av henne som kämpade, som gjorde att hennes fötter stannade kvar på jorden, att inte den skulle dö ut.
För hon hade fått kämpa så hårt för att hålla sig vid liv, för att kunna orka med tomheten efter pappas bortgång. Fast det var det ingen som någonsin skulle förstå.


De följande dagarna kändes oändligt långa. Cindy tyckte det kändes som om någon höll klockvisarna i järngrepp, lät dem inte röra sig, lät dem inte skvallra för världen. Cindy Jansson suckade djupt medan hon stirrade på den vita whiteboardtavlan. Bokstav efter bokstav kom i välformulerade svenska meningar, vartefter Karin Jung nuddade tavlan med sin otydliga svarta penna. För varje gång Cindy hörde gnisslet av pennan mot tavlan, väcktes alla utslag, alla sår, upp till liv i Cindy och gjorde ett tydligt inslag i hennes bleka ansikte.
Hon satte ner blyertspennan hon höll i handen på bänken, lät blicken vandra någon annanstans. Cindys ögon reste sig, upp från bänken, uppför för de kala väggarna, förbi de stora fönstren täckta av mörkblåa gardiner. Sedan trevade blicken vidare till bokhyllan som stod precis bakom läraren med det kortklippta håret som sträckte sig till nacken. Det var första gången Cindy riktigt lade märke till klassrummet: svenskan var ett av hennes starkaste ämnen och hon brukade alltid koncentrera sig. Nu verkade tankarna vilja flyta bort, bort från nuläget till det förflutna, det förflutna vars handling tillhörde hennes farfar, Engelbrekt Jansson.
Cindy gav ifrån sig ännu en tung suck, samtidigt som hon flyttade blicken ifrån bokhyllan, tillbaka till fönstret där några strålar av den svaga höstsolen letade sig fram. Hösten påminde Cindy alltid, alltid om sin pappa: värmen som kom i snabb fart, hand i hand med årstiden som gjorde så att alla gröna löv ändrade färg. Till trygga färger som man kunde stå och blicka på i evigheter. Ett precis sådant lugn som hade legat över Cindys käre farfader; över hans smaragdgröna ögon, bruna hår och - även om Cindy själv aldrig beskrev någonting på det sättet - hans änglalika ansikte. På samma sätt som löven föll och föll i evigheter...
“Cindy?"
Någonstans hörde hon någon som lät hennes namn snubbla över sina läppar, fick Cindy att återvända till verkligheten. Hon ryckte till. Hon lät blicken vandra uppåt och mötte ett par små, kisande blåa ögon. Det var Karin Jung som stod framför Cindy, ögonen fulla med oro. Karins händer låg på framdelen av Cindys slitna bänk - för att i nästa sekund flytta sina händer för att ge Cindy blyertspennan som åkt ner på golvet.
Cindy gjorde sitt bästa för att märka oberörd och frågade, ganska högt, om hon kunde hjälpa till med något.
Karin sa att det behövde hon inte. Däremot frågade hon hur läget var fatt.
"Cindy, hur mår du? Är allt som det ska?"
Karins läppar var sammanpressade till ett smalt streck, medan ögonen var fulla av oro. Cindy var inte van att få frågan hur hon mådde - hon visste inte riktigt vad hon skulle svara. Däremot förstod hon att Karin behövde ett svar - hon letade snabbt efter ett bra inuti. Men Karin hann före, genom att fråga en sak till.
"Är du sjuk? Behöver du till skolsyster?”
Cindy kunde inte ha fått en mer passande fråga. Hon märkte nu också att alla blickar var riktade mot henne - vart hon än vände sig möttes hon av nyfikna, stirrande ögon. Cindy slängde därför ut sig något snabbt svar, utan att riktigt tänka - det var en ren och skär lögn. Men det kändes bättre än att Karin och alla andra i rummet skulle få veta vad som verkligen tyngde henne. Hon fick inte visa sig svag.
“Karin, jag mår inte så bra... Jag tror det är bäst jag går hem..."
“Jag misstänkte det”, nickade Karin sympatiskt och mötte Cindys ögon för sista gången den här dagen. “Glöm inte att ringa dina föräldrar. Ta hand om dig, tjejen.”
Cindy nickade och gav Karin Jung ett litet, halvhjärtat leende, svängde ryggsäcken över axeln och gick med snabba steg ut ur klassrummet, samtidigt som ryggsäcken fylldes med känslan som naglades fast i ryggen av klasskamraterna.


Till Cindys lättnad var korridorerna tomma på folk. Inga ettor skrattade åt något tråkigt skämt, inga nior hamnade i bråk av någon anledning som inte Cindy brydde sig om. Allt som hördes var Cindys småspringande steg, snabba andetag och alla ljud som kom ifrån klassrummen hon gick förbi. För henne var det en slags frihet att inte vara omringad av sina klasskamrater eller andra okända människor. Nu kunde hon tänka klart och dimman som brukade lägga sig som damm framför ögonen var helt osynlig. Till slut hittade Cindy fram till ytterdörrarna, slängde på sig skorna och skyndade ut i det kalla höstvädret.

Så välskrivet och några fjuttiga stavfel men superbra.

Tack! Glad att du gillar det
Stavfel kommer när man skriver från mobilen Försöker undvika det. Var det något speciellt stavfel du tänkte på?

Ja sånt händer mig också, men det var bara något men inget speciellt. Fortsätt skriv bara, du är bra.

Okej men tack för kritiken, ska rätta till det inom kort!
Ha en fortsatt bra dag

Desamma

Wow, det var riktigt djupt. Så vackert beskrivet. Man vill bara hjälpa dem alla som lider så. Verkligen mycket drama som har hänt där. Man kan inte låta bli att undrar vad som kommer att hända.

*Bevakar*

Åh, tack fina du♥
Blev verkligen jätteglad när jag läste din kommentar.