Myten om stenen- en saga av smörbyttan och BellatrixPuffaren

Japp detta är en sagolik, magisk saga om skogen Ludo.

Rating: Den kan vara lite läskig, men vi säger G
Genre: Saga, magi, olika väsen, gammal folktro
Författare: smörbyttan och Choixpeau!

Handling/förord (femhundra år tidigare) :

Där nere lurar faror. Där nere finns det kärlek. Där nere finns det slughet. Där nere finns det hopp. Och där nere finns det ondska.

Länge har jag suttit här uppe och sett ner på skogen. Sett hur den gått från ont, till gott, varit med om både krig och fred. Jag slutar aldrig förvånas över de andra varelsernas brist på tålamod och vänskap. Fast det är klart, jag är ju några miljarder år äldre, också. Det vore skam om jag inte vore klokare än de.

Det var en vanlig morgon, en sådan morgon som är precis som alla andra mornar. Lite svag dimma, men lugnt och skönt. Det var mitt i lugnet som jag såg en lägereld tändas, borta vid sjön. Det är svårt att se här uppifrån och min syn är inte vad den var när i unga år, men vad jag kan se så är det en dvärg som sitter vid elden.

Han har en röd luva på sig och tar plötsligt upp en liten guldklimp ur hans ficka. Han tar fram sin finaste fjäderpenna, vars fjäder kommer från den vackraste fågel Fenix man någonsin skådat. Sakta skriver han med snirkliga bokstäver på den guldiga lilla biten.

Fred jag skapar

Jag ser undrande på den lilla varelsen. Skogens väsen har alltid så märkliga saker på gång, men den här gången förstår jag inte vad som är meningen med det. Fred ... Kan stenen skapa vänskap? Jag väcks ur mina funderingar av ett plötsligt ljussken. I ett kort ögonblick lyser det upp hela den hemlighetsfulla skogen, innan det slocknar. Skogen lämnas tyst, som om inget hänt.


Men dvärgen är borta. Sjön vilar stilla som om ingenting har hänt och dess klara vatten skulle få vem som helst att vilja dricka. Men sjön är en lurifax. Dricker man dör man. Det har jag alltid vetat. Och det har alltid blivit tydligare när folk faller ihop där nere på stranden, som om att de var uttorkade. Jag ryser och jag tror att hjorten där borta på ängen känner dallringarna i luften för den springer skrämt därifrån. När jag återigen fäster blicken på sjön kan jag svära på att jag ser en skimrande rosa fena precis försvinna ned i djupet.

Hoppas ni gillar det!

Det blir ju jättebra! Glöm vad jag skrev i ugglan, det blir bra så. Däremot så ska inte "fred jag skapar" vara längre upp? :o Uggla mig så börjar vi på nästa kap direkt!
EDIT: Jag tror att det blir G

Jepp det blir nog G! Ändrar det! Och ska kolla det där med Fred jag skapar Sedan ugglar jag dig!

Haha, vad kul att ni faktiskt gjorde en magisk värld! Läser gärna.

Okej bra! Men vi måste båda vara online om det ska bli några kapitel, så ni kanske får vänta ett tag.

Ja, det var först ett skämt men det här är ju riktigt kul! Både jag och smörbyttan skriver ju varsin ff, så det kan kanske dröja lite ibland men jag tror att vi kommer kunna skriva hyfsat ofta.

Jepp!

Nu kommer kapitel 1!

Dvärgens saga
När jag slog upp ögonen så var det första jag såg solen. Jag muttrade för mig själv och steg upp. Utanför mitt lilla krypin i trädstammen, låg min uråldriga gamla röda luva. Jag hade ärft den av min far, då han hade ärft den av sin, och så hade det gått i hundratals av år. Jag ggnuggade mig för ögonen och återgick till mitt jobb. Jag hackade guld. I en grotta. Där jobbade alla dvärgar.

Denna dag var jag ovanligt pigg där jag stegade med en stenyxa över axeln bort mot gruvan. Jag kände mig också ovanligt skarpsinnad.

När jag var framme vid gruvan, kände jag en viss benägenhet till att vilja gå run en liten bit och se om jag hittade något vackert. Jag blev arg på mig själv. En dvärg är inte lollig av sig, intalade jag mig själv. Men det gick inte att motstå. Det var som en stor magnet som drev mig åt sidan den där dagen.

Och inte blev jag besviken. Långt upp i berget, farligt nära den fruktade vulkanen såg jag något som skimrade bakom ett klippblock. Med alla mina krafter knuffade jag undan stenblocket. Det föll med en hård smäll ner i det vindlande stupet nedanför mig. Jag ryste från topp till tå när jag tänkte på hur illa det skulle gå om en liten dvärg trillade ner i avgrunden. Ack, ack. Då skulle dvärgen inte finnas mer.

Jag vände blicken mot bergväggen. Det lyste så klart att mina ögon kändes som om de höll på att sargas sönder. Men när jag koncentrerar mig lite, lite till och spärrar upp ögonen ännu lite mer, så kan jag se ord skrivna i väggen. Skrivna i guld.

Om du söker, skall du finna
Om du finner utan att söka
Har du aldrig riktigt funnit
När din längtan fyller hela ditt hjärta
Skall du stenen finna
Där luften är så varm att den kan smälta sten
Där kan den sökande finna
Om du tror på Myten om Stenen

Jag taggar:
Rachel syrup
Nostalgi
JossiMarauder
Ella01
Jennie03

Tog några bara så bli inte arg!!

JossiMarauder ska inte vara särskrivet.