Det här är min allra första Sucker Punch fanfic. Jag är inte sådär superinsatt MEN jag har sett filmen och älskar den! Sen kommer jag att ändra grejjer osv, så allt kommer inte bli exakt som i filmen!
Är något fel, årtal, händelser mm så är det jag själv som ändrat!! Så, hoppas ni ska tycka om den
Taggar: MTEL ,
Fellrendión,
InspiredPsycho
Prolog:
Att drömma sig bort var något som hon var riktigt bra på. Och det gjorde hon ofta. Drömde sig bort, bort från verkligheten som skrämde henne mer än vad hon vågade visa.
Det här är berättelsen om en tjej som hamnar på ett mentalsjukhus och genom att följa sina drömmar hittar hon saker som kan hjälpa henne att fly därifrån. Hon har fem dagar på sig . ska hon lyckas eller inte?
Och samtidigt finns det någon som hon inte kan ta ögonen ifrån, någon som gör henne sådär extra glad och nervös.
Kapitel ett:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Hon leddes in genom de stora portarna. Hon var livrädd, hon ville bara därifrån. Hade de två männen som höll i henne inte hållit så hårt hade hon försökt fly för längesen, men de höll henne så hårt att hon nästan fick ont i armarna. De förde henne genom långa korridorer, genom grindar och dörrar, och förbi en massa folk som såg lika läskiga ut som själva byggnaden. De stirrade på henne och hon tyckte inte alls om det. Hon fortsatte att titta rakt fram, för då såg hon dem inte så mycket iallafall, det som inte syns det finns inte tänkte hon.
De gick genom en korridor och plötsligt stod en man framför dem. Han såg väldigt sliskig ut med sitt bakåtkammade hår, mustach och överklassiga utseende. Han gick fram till dem och log sådär skrämmande på något sätt.
- Ja se där, sa han med en nyfiken ton. Ja, välkommen hit då om man nu kan säga så. Hoppas att du ska trivas, eller ja inte bli ännu mera galen än vad du är.
Han skrattade till.
- Ja, men iallafall. Den här vägen, vi ska direkt till Teatern som vi kallar den.
Hon undrade vad den där Teatern var för något, hon hade aldrig varit inne i någon teater förut. De båda männen drog med henne frammåt i armarna, hon ville helst av allt bara komma loss därifrån. De nådde en stor dörr tillslut, som mannen med mustachen öppnade och där inne fanns en stor sal. I mitten fanns det en massa bord och stolar där de andra patienterna satt och roade sig så bäst de kunde. Längst fram fanns en scen, där det stod en säng och scenen såg ut som ett halft rum. En flicka satt på sängen. Hon tittade på henne och flickan tittade tillbaka. Ingen av dem log, de bara stirrade på varandra. Plötsligt vaknade hon upp av att en kvinna kom fram till henne.
- Jaha, det är det här som är BabyDoll, ja det syns. Ja, du kan följa med mig här.
- Nej, vänta, sa en man som kom springandes imot dem. Hon ska genomgå en undersökning först, ja du vet det vanliga. Så hon får komma sen.
- Jaha, det var inte gjort nej men dåså. Ta henne tillbaka hit till mig sen då!
De gick iväg, BabyDoll tittade efter kvinnan och de andra. Vad hon skulle göra nu visste hon inte men hon kände sig både nervös och rädd.
Kapitel 2
Spoiler:
Tryck här för att visa!Hon blev ledd in i ett rum där hon fick sätta sig på en klassisk läkarstol, en sådan som man kan fälla fram och bak. Hon satte sig där, hon kände hur nervositeten ökade och hon kunde knappt se klart.
Läkaren sa något men hon hörde inte vad det var han sa, det var mer som ett mummel än riktiga ord. Han tog fram något men hon såg inte vad det var för något. Hon ville helst inte veta, det såg ut som något läskigt och något som skulle göra riktigt ont.
Hon blundade, hårt.
Hon stod framför scenen. Framför sig såg hon ett gäng tjejer stå på scenen och spela upp en pjäs. Pötsligt blev en av tjejerna irriterad, hon var inte nöjd med sin roll verkade det som. Hon stod där och funderade på vilka dessa tjejer var, hon kände igen dem men hon kunde inte placera dem.
Kvinnan som hade kommit fram till dem innan vände sig och om såg att hon stod där, tillsammans med två personer, som hade släppt henne nu. Hon smekte sina ömmande armar, det var skönt att vara fri från dem.
Kvinnan gick fram till henne och hon log stort.
- Äntligen är du här, toppen. Jag tänkte att Sweet Pie skulle skulle ta och visa dig runt.
Hon undrade vem Sweet Pie var men hon fick snabbt svaret, det var tjejen som hade klagat på sin roll.
- Men jag har inte tid, det vet du ju. Låt min syster ta hand om det istället, jag har så mycket att göra.
- Okej, det får gå. Rocket, kom hit!
En tjej med blont kort hår började gå mot henne. Hon hade tagit av sig sin blonda peruk som hon hade burit i pjäsen. Hon verkade mest besvärad.
- Hej, sa hon och tittade henne i ögonen. Det är jag som är Rocket, och du är?
-BabyDoll
- Great. Ska vi börja rundvandringen nu?
BabyDoll nickade, hon var fortfarande rädd och nervös. Det syntes väl, för hon såg både skräckslagen ut och gick med försiktiga steg efter Rocket.
Rocket började med att visa sovsalen, alla sov i samma sal. Det var mysigast så, sa hon. Sedan gick de vidare till köket, som var både läskigt och ovälkomnande. En stor man stod vid ett bord och hackade lök. Han tittade upp när de gick förbi, och han såg verkligen ut att vara någon som hon aldrig skulle tycka om.
När Rocket hade visat henne det viktigaste så gick de in i en annan sal, en danssal där några av de andra tjejerna stod vid en lång balettstång och gjorde olika balettrörelser. Hon tittade på dem förundrande, de var verkligen duktiga. Hon såg att det var Sweetie Pie som stod längst fram. Bakom henne stod två mörkhåriga tjejer som hon endast hade sett en kort stund vid teatern.
- Det här är Blondie och Amber, sa Rocket med ett leende. Och det här är Sweetie Pie, som du redan har träffat.
Hon log mot sin syster sådär retsamt och Sweet Pie såg väldigt irriterad ut.
- Jaha, är ni klara nu? Vet du om att vi har en föreställning snart?
- Ja jag veet, men jag var ju tvungen att visa BabyDoll runt.
Sweet Pie suckade och vände sig om för att göra rörelser åt andra hållet.
Kapitel 3:
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Efter att både rundturen och danslektionen var klar så började de gå tillbaka till sovsalen. De gick i samlad trupp, men ingen sa något. De flesta var trötta och orkade inte säga något, men BabyDoll kände sig mest deppig och ledsen. Hon hade inte väntat sig det här, det var inte det hon ville. Eller ja, hon kanske ville men hon kunde väl ha fått lite mer träning innan.
Hon lade sig i sin säng men hon kunde inte sova. Hon låg bara och täntke på hur danslektionerna skulle vara. Hon hade aldrig dansat i hela sitt liv, hon visste knappt ens hur man gjorde. Hon var så nervös, hon var så rädd att alla skulle skratta åt henne och att lärarinnan skulle bli arg på henne. Hon var rädd att hon skulle bli utkastad därifrån, till något ännu värre. Hon rös av bara tanken, det var nog lite bättre att stanna här tills vidare iallafall.
Hon kände hur tårarna började rinna längs kinderna, hon lät dem rinna. Det var bara skönt att få ur sig allt.
Plötsligt kom hon på vad hennes mamma hade sagt till henne en gång: "Om du nån gång ställs inför något som du tänker att du aldrig kommer att klara av, ta då bara och blunda. Blunda och fantisera dig bort till något som gör dig stark och modig. Något som gör att du vet att du kan allt i hela världen. Då ska du se, att medans du blundar så kommer allting att lösa sig. Du kommer att klara det du ska perfekt."
Hon log lite för sig själv. Hennes mamma hade rätt, hon kunde ju försöka iallafall. Det kunde ju inte bli värre iallafall.
Tillslut somnade hon, och när hon vaknade kändes det som att hon inte hade sovit alls.
Mugglarportalen