Berättelsen om Adriana

prolog:Engelsfors, vackert namn, risig stad. Omgiven av djupa skogar där folk ofta går vilse.
Engelsfors. Ett ställe med skyhöga maginivåer, ett ställe med många myter.
Vissa av dem stämmer, några har en gnutta sanning i sig, men de flesta är bara hittepå.
Myter, med ett annat ord kan man säga profetior. Och Om man väl är inne i systemet så kommer man inte ut. Men det är något speciellt med engelsfors, de som granskar profetiorna vet aldrig säkert. Men det finns alltid en chans. Oftast gissar de, men denna profetian är annorlunda. Den besvarar alla frågor samtidigt som den skapar en miljon nya. En profetia om en person som behärskar alla sex elementen. En häxa som ska stoppa apokalypsen. Och det var just det som fick mig att vilja ta en närmare titt på denna profetia, för som sagt, vissa är Sanna.
----------------------
Som vissa av er förstår så är detta en fanfiction av engelsforstriologin. Den kommer handla om hela spektaklet ur adrianas perspektiv. För att förstå hur det hela hänger ihop är det bra om man har läst iallafall första delen av trilogin, eftersom jag inte kommer ha med alla delar, detta är ju inte skrivet från de utvaldas sida. Såklart förekommer spoiler
Namn: berättelsen om Adriana Ehrensköld.
Åldersgräns: beror på. Kan förekomma svordomar men annars är det väl i hp grad.
handling: adriana är en skolad häxa. En gång i riden bröt hon mot en av rådets lagar, hennes straff var bland annat att alltid vara bunden till rådet. Hon jobbar med att göra utredningar på profetior, och plötsligt fastnar hon för en särskild. En om engelsfors.
Kapitel: kommer lite då och då, första kommer efter första kommentaren. Förvänta er inte kapitel dagligen
Ok tror det var allt. Ni får gärna ge konstruktiv kritik det gör bara hela historian bättre.
Ps. Glöm inte att cirkeln har premiär
på bio den 18 februari!

Del 1.


Del 2

Låter bra! Jag bevakar!

Del 1.
Klockan är 07:15 när mitt tåg från rådets huvudkontor äntligen efter en timmes elavbrott är framme i engelsfors. Det är värre än jag förväntat mig. Det är som att man uppslukas av en evighet av grått. Ingen färg. Jag går efter den stora vägen tills jag kommer fram till den stora byggnaden. Engelsfors gymnasium. Jag tar farm nyckeln med min namnmärkning på. Adriana. Dörren glider upp med ett svagt gnisslande. Lamporna i taket tänds automatiskt. I korridoren framför mig står en man med isblå ögon. Han håller i en verktygslåda.
-välkommen fru Adriana, säger han och sträcker fram sin hand.
Jag tar den men släpper den nästan direkt. Jag måste skynda vidare upp till mitt kontor. Jag letar mig fram till mitt kontor och hänger av mig kappan. Om en halvtimme kommer eleverna. Jag ställer min dator på skrivbordet och tar fram skolkatalogen från nian. Jag fick den av en av lärarna, för att lära mig några namn.
Jag minns orden Alexander sa till mig innan jag åkte. Att om jag misslyckades skulle jag göra vår släkt till åtlöje ännu en gång. Men jag tror på denna profetian, jag är så säker. Det måste fungera. Jag kastar en blick på klockan och går ner till aulan. Vid niotiden är så gott som alla elever samlade. Undra vem av dem som är den utvalda? Jag släpper tanken för tillfället. Dags att sätta igång.
-välkomna! Alla nya ettor, och även till er tvåor och treor! Det är jag som är Adriana Ehresköld.
Jag pratar vidare men det är bara tomma ord. Jag ser från elev till elev. Vem kan det vara? Jag känner igen namnet på de flesta ettorna nu. Jag ser från Person till Person. Vem kan det vara?

Det har gått några veckor in på terminen. Jag har ett möte inbokat med en elev om några minuter. Jag kallade mötet för att informera om hans skyhöga frånvaro. Men jag har andra planer. Jag har sett honom i köpcentret, när han gick förbi skyltfönsterna och såg sitt ansikte förändras. Hur han mumlade för sig själv, han trodde han var galen. Elias Malmgren heter han. Han knackar på dörren.
-välkommen, sätt dig, säger jag och ler.
-hur känns det att vara här? Frågar jag lugnt.
Han kliar sig i huvudet.
-det känns bra, jag menar, det är klart att det är jobbigt. Men det är bra att jag är här, säger han och det låter faktist som att han talar sanning.
Jag ser mot honom.
-på vilket sätt är det bra? Frågar jag och försöker låta snäll. Han måste öppna sig för mig.
-vad tycker du att dina problem är? Fortsätter jag.
-står inte allt i dina papper? Frågar han och kollar upp.
Jag skrattar lätt.
-jag vill höra vad du har att säga, Elias.
Han tvekar, men knyter tillslut händerna. De svartmålade naglarna är bitna ner till nagelbanden.
-mina problem-problemet är jag. Säger Han och möter min blick.
-vad menar du? Säger jag förvånat och känner mig som en kurator.
-ja, det är ju uppenbart mig det är fel på. För mitt liv är egentligen perfekt. Han tar en paus.
-mina föräldrar är framgångsrika och har massor av vänner. De har alltid sagt att jag inte ska tänka och grubbla så mycket. Att det bara är att göra som dom andra gör. Men jag ska alltid krångla till det. Jag skulle kunna passa in om jag bara ryckte upp mig. Men istället håller jag på och lyssnar på deppig musik. Det är klart att man blir nere då. Jag förstår att alla blev oroliga för det jag gjorde, men det var ju egentligen bara ett sätt att få uppmärksamhet... Han avbryter sig. Han tycker han har sagt för mycket. Jag tycker jag ser något röra sig i andra sidan av rummet, men såklart är ingen där.
-det var linnea som stoppade dig, eller hur? Kan du berätta om henne? Säger jag och försöker låta optimistisk.
Han vrider sig i sin stol, ett svartfärgat hårstrå faller ner på hans tröja. Jag sträcker mig fram och sätter fingrarna på det.
Elias kollar konstigt på mig.
-förlåt, jag är lite pedantisk av mig, säger jag mekaniskt och låter det ensamma hårstråna singla ner i soptunnan.

Bra!

Cirkeln ff!!!!!!

Del 2.

-fortsätt, uppmanar jag honom.
-ja... Linnéa, jag vet inte... Det finns inget att berätta. Hon är mitt allt. Min syster i allt utom blod. Han stannar upp.
-det viktiga är att jag mår bättre. Är vi klara nu? Säger han och låter nästan desperat.
Jag ser på honom och skakar försiktigt huvudet.
-jag tror du har sagt precis det du tror att jag vill att du ska säga. Kan vi inte börja om? Säger jag och ser på hans ansiktsuttryck att det är det sista han vill göra just nu.
när han går sträcker jag mig mot soptunnan och tar upp hårstrået och lägger det i ett kuvert. Jag tittar upp och på andra sidan dörren ser jag hans ljusbruna ögon stirra tillbaka.

En kropp. I ett av båsen på en toalett här på skolan. Två flickor hittade den. Det var samma dag som jag fick tillbaka svaret på analysen. Han hade elementet Trä. Han hade förblött. Det var hans bästa vän, Linnéa som hittade honom. Hon och Minoo. Det var ett stort tjohej med både polis och tidningen. Det ska hållas en minnesceremoni idag. Jag borde egentligen sluta nu, flytta tillbaka hem till Alexander i Stockholm. Den utvalda är förmodligen död. Men jag har någon sorts förhållande till den här risiga staden. Något som får mig att vilja stanna.

Återigen ska vi samlas i aulan. Vi ska hålla en tyst minut för Elias. Längs bak står Linnéa, Minoo talar tyst till henne.
Jag talar i mikrofonen om hur mycket Elias betydde för oss, och att vi alla kommer sakna honom. Sedan välkomnar jag upp en elev som anmält sig frivillig att läsa upp några rader.
-
Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor,
där intet mörker , diktar Ida och kväver en snyftning. Hon tar sats för att fortsätta.
Plötsligt brakar högt när en av takbjälkarna faller ner från taket. Panik utbryter.
-vad i... Mumlar Kerstin stålnacke.
-lugna ner er! Raden längs bak går ut först och samlas utanför på skolgården, säger jag och försöker låta lugn. Eld. Att kunna förflytta saker telepatiskt. Och kanske, kanske finns det en gnutta hopp.
Klockan var bara elva när alla fick gå hem. Så också jag. Jag tog vägen förbi kanalen och sedan hem till min stora villa. Det kanske inte är över? Jag fiskar upp den gamla skolkatalog ur väskan och tar upp mitt halsband med eld symbolen på ur fickan. Det har aldrig fungerat för mig förut, men jag har känt hur jag blivit starkare med tiden här i engelsfors. Det är värt ett försök. Jag stänger ögonen pendlar fram och tillbaka över skolkatalogen och pendeln dras sakta mot klassbilden. Plötsligt slår den i bordet och jag öppnar ögonen. Det fungerade! Smycket landade på ett ansikte av en flicka med rödaktigt hår, hon ler som om hela världen är hennes. Rebecka Mohlin. Är hon min utvalda? Jag spenderar resten av natten med att vaka över den stackars tjejen genom min familiaris. Plötsligt mitt i sin sömn stelnar hon till. Hon reser sig mekaniskt och tar flera steg och går ut genom dörren. Ut på vägen och upp för ett mindre berg. Och jag börjar ana vad om försiggår. Den utvalda ska vandra i den blodröda månens sken. Korpen kollar upp. Månen ser ut precis som vilken natt som helst. Sedan ser jag. En gammal dansbana stiger fram bakom träden. På scenen står mannen med isblå ögon.



Korpen cirkulerar ett tag runt dansbanan. Jag tappar nästan hakan när jag ser vad som håller på att hända. Från flera håll kommer flickor, i månens sken vandrar de som robotar inställda på bara en sak. Korpen landar på ett träd bredvid. De är sex stycken.
-men, det skulle bara vara en? Det måste vara ett missförstånd! Säger vaktmästaren förvirrat.
Runt dansbanan står sex flickor. Sex flickor jag mycket väl vet namnet på.
Jag kastas tillbaka till verkligheten med en duns. Jag känner smärtan stråla från bakhuvudet. Först fattar jag inte vad som hänt, men sedan kommer verkligheten ikapp mig. Jag har trillat ner från stolen. Jag har aldrig varit bra på att kontrollera min familiaris. Men jag inser att det finns tid att förlora. Jag sjunker åter igen in i korpens medvetande.
Flickan med råttfärgat hår kliver fram. Anna-Karin.
-ni andra kan gå hem, det är jag som är den utvalda, säger hon. Man hör på henne att hon för första gången är säker. För första gången har rätt och är speciell. Och jag känner igen mig i henne.
Flickan med eldrött hår tittar upp.
-ni vet olyckan i matsalen idag? Jag vet inte hur, men det var jag som gjorde det.
Såklart! Eld!
Flickan jag känner igen som Vanessa Dahl drar filten tätare omkring sig.
-idag lixom råkade jag göra mig själv osynlig, mumlar hon.
Vaktmästaren ser sig förvirrat omkring på flickorna.
-jag vet inte... Ni ska vara en! Jag minns inte! Säger han förtvivlat.
-jag har fan inget med det här att göra! Utropar Ida och tar ett språng mot grundöppningen.
Hon slungas tillbaka.
Plötsligt rullar hennes ögon bakåt och hennes fötter lättar från marken. Hennes mön öppnas men det är inte Ida som pratar längre.
En ande talar genom Ida och berättar om den svåra tid som ligger framför dem.
Sedan vänder Ida sig mot Rebecka. Ida stirrar blint på Rebecka och Rebecka nickar försiktigt.
Telepati.
Plötsligt hör korpen tassar mot marken som kommer närmare. Återigen lättar den och ser i ögonvrån en loppbitna katt som just blivit nekad sin mat.
Jag bestämmer mig för att förhöra var och en av dem ensamma, och ta ett DNA prov. Men de får inte veta att jag är som dem. De får inte veta att jag är en av rådets häxor.

bra!