Du har drakens ögon [SV]

Jo tjena! Jag har påbörjat en berättelse som jag gärna vill dela med mig av med er! ´Den heter "du har drakens ögon"

Namn: Du har drakens ögon
Genre: Fantasy, äventyr
Antal kapitel: 3 än så länge
Rating: G


Prolog!
En regning natt i oktober för länge sedan föddes en liten flicka. Hennes lekfulla leende och de runda kinderna fick alla runt om henne att skratta av lycka. Flickan var född i en fattig bondefamilj som bodde långt ute på landet, och hon var de finaste föräldrarna hade. Men i tidig ålder hände det något märkligt, flickans nötbruna ögon hade helt plötsligt bara förvandlats till nästan självlysande, isblå ögon. Flickan, som var allt för ung för att märka något, lekte bara vidare, medan hennes föräldrar grubblade på det omärkliga som hänt. Detta, var såklart inte det sista märkvärdiga som skulle hända henne.

Ända sedan jag varit liten, hade jag och min mamma tränat bågskytte, och nu när jag var 14, var det jag som satte pilen i mitten av måltavlan, och inte mamma så som det brukade vara för många år sedan. Jag älskade att gallopera med min häst Meadow, med pilbågen i högsta hugg, skjutandes på de måltavlor som var upphängda i grenarna.


Jag fick aldrig rida för långt bort, då mina mammor förbjöd mig att rida utanför de blomprydda ängarna. När jag frågade varför brukade mina mammor bara titta på varandra, och säga i kör: ”Elleonorea, det är farligt bortom ängarna, vi har bara ett barn”, det var då jag brukade protestera, och säga något i stil med ”Jag är gammal nog nu”, eller ”Det är inte så långt dit”. De hade fortfarande varit stensäkra, och inte ändrat sig hur mycket jag än bönade och bad om det. En gång hade de till och med hittat mig ridandes rätt nära gränsen mellan ängen och skogen, och tagit min pilbåge och mitt koger i en hel månad. Ändå, så var skogen bortom ängen svår att sluta tänka på, hur mycket mina mammor än protesterade om hur jag aldrig fick rida iväg. Om jag ändå hade lyssnat på mina deras varning.

Regniga dagar, då inte ens min häst ville gå ut, brukade mina mammor ta fram en väldigt sliten och gammal kortlek ur deras trägarderob. Då brukade vi sitta och spela, tills sena kvällar. Mamma Jane brukade berätta om hur hon hade stulit den från en gammal, tjock kvinna på ett vandrarhem när hon var liten. Hon berättade också om att kortleken hade haft förgyllda kanter och legat i en ask av äkta guld, som hon hade sålt, men det var det ingen av oss som trodde på. För kortleken låg i en sliten, gammal ask av trä, och kortleken var så långt ifrån förgyllda kanter som den någonsin kommer kunna bli. Men visst var den vacker, vår gamla kortlek, med vackra illustrationer av både drottningar, kungar och knektar. När jag frågade varför alla på korten var nakna, brukade mamma Jane berätta hur den gamla kvinnan var en snuskgumma som hade alla möjliga sorters nakna målningar av både tjejer och killar, upphängda runt om i vandrarhemmet. När mamma Maria sedan hade flyttat ihop med mamma Jane, var det första gången hon någonsin sett en kortlek, för det, hade båda förklarat, var ytterst ovanligt, och bara fint folk som hade tillgång till.

taggningar; Bullen1 paulina black
Queen Boo delete.
Matilda weasleyPinkie PieSingWithIceGenny1 Airi
säg till om ni vill läsa mer!

AWESOME!!! MERMERMERMEEEER!!

Vill gärna att några fler ska börja läsa innan jag lägger upp nästa

Nej NU *befallande*

Tagga några människor så det går fortare då

Läser gärna!

Jättebra :}

Ska jag posta första kapitlet nu?

JAAAAA

Kapitel 1
En tidig sommarmorgon hade jag vaknat. Frukosten som redan var packad och klar, låg i en skinnväska jag sytt själv som jag just då hade på ryggen. Jag smög tyst ut, rädd för att väcka mina kära föräldrar som låg lugnt och sov bredvid varandra, den ena snarkandes ikapp med den andra. Min välplanerade plan var att rida igenom den förbjudna skogen lite, och sedan komma tillbaka i tid till lunch.
Jag förberedde min pilbåge, och kastade kogret över ryggen när jag gick mot det rödmålade stallet där min trogna häst Meadow stod och sov, omgiven av torr hö som hon älskade att gnaga på. Med ett leende ruskade jag på henne, så hon vaknade. Jag gav henne det gröna äpplet jag hade gnagt på en stund, för det var allt för surt för min smak. Försiktigt sadlade jag min vita häst, och hängde upp min skinnväska med allt jag behövde för dagen i en liten krok som var fäst på sidan av den slitna sadeln. Meadow kollade ivrigt på mig och jag besvarade blicken genom att kolla lika ivrigt tillbaka vilket fick mig att skratta, och jag svär, om hon hade varit en människa så hade vi definitivt skrattat så vi kiknat vid det här laget. För min häst, var definitivt det bästa jag ägde och hade. Hon var min bästa vän, som tröstade mig när jag var ledsen, och gav mig en rejält blöt puss när hon kände att jag behövde en.

När jag hade lett Meadow ut ur det när på förfallna stallet, hoppade jag upp på den välsuttna sadeln fäst vid hennes rygg, och red iväg på den lilla stigen. Det höga gräset borstade mot mina skinnstövlar, och mot min hästs tjocka mage. Trädtopparna som prydde horisonten blev allt större ju närmare vi kom. När vi väl var framme såg jag upp på de höga träden som när man stod rätt under dem, såg ut som bladprydda jättar som alla försökte stå på tå för att nå de vita, fluffiga molnen som hängde över dem.

Utan att tveka, började vi rida in i den stora, mörka skogen. Som tur var för Meadow, så fanns det en liten, nedtrampad skogsstig, som ledde vägen genom skogen, som för varje meter blev mörkare och mörkare, tätare och tätare. När vi hade ridit ett bra tag, kanske någon timme, så stannade vi till för att vila, äta och dricka. Jag lutade mig mot ett tjockt träd, täckt av mörkgrön mossa, som kändes mjuk och sval mot min varma hud. Meadow hade hittat en liten bäck som hon stod och drack ur, medan jag packade upp min frukost. Den bestod av två tjocka gurksmörgåsar, en ihoptryckt kanelbulle som jag desperat klämt in i den minimalt lilla trälådan som allting låg i. Självfallet hade jag med mig vatten, två fulla literflaskor för att vara exakt. Det var min mammas första tips om man skulle vara ute hela dagen, för man vill inte gå törstig i varmt väder. Det säger hon kan vara farligt för kroppen.
Jag åt min frukost utan att skynda, och tyckte faktiskt att det var väldigt fridfullt att sitta där bland alla långa träd och äta min frukost. Kanelbullen hade jag sparat till sist, men till min stora förfäran var jag tvungen att dela den med Meadow, som precis just då hade druckit klart. Du kanske undrar varför jag ger en halv kanelbulle till min häst? Sist jag åt något framför henne utan att bjuda, blev hon så sur så att hon varje gång jag försökte sätta mig på henne, skakade hon förargat av mig. Därför bjuder jag alltid min konstant hungriga häst.

När båda hade ätit klart, och jag druckit en skvätt, gjorde vi oss redo för att rida vidare. Skogen verkade inte så farlig som mina föräldrar hade sagt, och jag började tro att det inte alls var något konstigt med den till synes trevliga skog jag red i. Jag och Meadow red fridfullt vidare, längre in i skogen.

När vi hade ridit i över tre timmar, verkade det som om vi nått skogens slut. Träden hade börjat växa glesare och glesare, och snart stod vi under en klarblå himmel. Lite längre fram skymtade jag en stor port gjord av något som liknade järn. När vi kom längre fram, upptäckte jag att porten egentligen var ingången till en gigantisk grotta.

Det verkade som om Meadow var rädd för den stora porten, och jag försökte lugna ner den vilda hästen genom att ge henne en av de morötterna jag hade packat med. Eftersom min häst har en enorm förkärlek till mat, så funkade mitt lilla knep och inom cirka fem minuter så var vi på väg mot de stora portarna, för att utforska lite. Eller rättare sagt, det var jag som ville utforska, det såg mer ut som om min häst ville sitta ute och sura. Det kanske hon hade gjort, om jag inte var den som bestämde över henne, och inte hon över sig själv.

Portarna var oväntat svåra att öppna, och det var med nöd och näppe som jag med lite överdrivet mycket slit lyckades få upp de stora dörrarna som inte verkade alls vilja bli öppnade.
Lukten där inne var inte alls så speciellt trevlig heller, det luktade precis som den gången vi hälsade på mormor i hennes näst på förfallna stuga, som låg minst 20 mil från där vi bodde just då. Precis som mormors hus, så luktade grottan unket, och om det inte hade varit för solskenet som lös in från dörrarna på glänt, så hade vi not inte sätt ett dugg. Det ekade onaturligt mycket där inne, och mina ord hördes säkert fem minuter efter jag hade yttrat dem. Såklart, eftersom jag hade en väldigt feg häst, så skrämde det dova ekot henne, och jag var tvungen att ge henne den sista moroten jag hade packat med för vår ”lilla” utflykt.

Efter en stunds vandring i det svaga ljuset från öppningen, hände det något som fick både jag och Meadow att hoppa ur skinnet. En hög smäll ekade öronbedövande genom grottan, och jag behövde inte ens vända mig om i det svarta mörkret när jag förstod att dörrarna hade smällts igen. Vi var inlåsta i en grotta.


GILLA OM DU TYCKTE DET VAR BRA