Ön [Skolarbete]

Hejsan!
Vi fick ett uppdrag att skriva en novell med sju en aning styrda kapitel. Jag tycket min blev helt okej, så jag lägger nog upp den här

Titel: Ön
Språk: Svenska
Typ av text: Novell
Färdigskriven: Ja
Antal kapitel: 7
Rating: PG (för säkerhets skull)
Beskrivning: Charlie och Chelsa Mendez är tvillingar och ska åka på en kryssning fram och tillbaka mellan deras hemland Mexiko. Allt blir förstört då båten får ett hål i en storm.

Någon intresserad?

Låter bra!
Får man höra?

Detta är väl i Kreativitet?

Vill läsa

Oj vad många! Kul!

Om någon prefekt eller lärare kunde flytta så vore det perfekt.
Här har vi det första kapitlet.

Minnen
Jag kunde inte kontrollera min kropp, som föll bakåt. Någonstans i fjärran hörde jag hennes röst. Var det såhär det kändes att dö? Så mjukt? Utan smärta? Eller gjorde det så ont att jag inte kände något? Så sorgligt, jag tänker på fakta tillochmed i döden. Växande svarta prickar kom in i mitt synfält. Jag kippade efter luft och försökte stoppa hålen i synfältet. Det gick inte.
Allt… blev… svart…

ön charlie

Fyra veckors kryssning till Mexiko, med min tvillingsyster Chelsa. Det var det jag såg fram emot när jag såg fartyget framför mig.
Jag heter Charlie, och ja, jag är en tjej. När vi skulle åka på den här resan skulle jag och Chelsa fylla 13 år.
Jag och hon kommer ursprungligen från Mexiko där vi bodde tills vi var åtta år.
Ibland längtar jag tillbaka, för pappa stannade i Mexiko, för att han vägrade att lämna sitt hemland. Jag försöker att inte tänka på det.

Där stod jag, framför det fantastiska fartyget, utan någon aning om vad som väntade.
”Har ni med er passen och biljetterna nu?” undrade mamma. En av de många sakerna jag gillar med vår mamma är att hon är cool, på riktigt.
”Nej!” sa Chelsa ironiskt och viftade med både sitt pass och sin biljett. Jag studerade mitt pass. Bilden var nytagen och för första gången var jag nöjd. Jag såg en tjej med olivfärgad hud, en liten näsa, en mun som log brett med mörka, tindrande ögon och rakt, långt hår med samma mörkbruna färg.
”Hejdå niñas!” sa mamma och vi kramade om henne.
“Hej då madre!” ropade vi när vi gick på båten.

“Vad är vårt hyttnummer?” frågade jag Chelsa. Chelsa, min syster som jag avundades så mycket. Vi kanske var enäggstvillingar och såg ut väldigt mycket som varandra, men vi är i intresset långt ifrån det. Chelsa var duktigt på allt, hon kunde spela fiol, piano, trumpet, gitarr och trummor, hon hade fått A i alla teoretiska ämnen och resten B. Jag var för... spontan.
“Vi har numer 9089, så jag gissar på att vi ska upp på våning nio”, svarade hon, jag nickade.

Vår hytt var jättefin! När vi kom in i hytten fick vi se en dörr till höger som ledde till badrummet, några hängkrokar med en hatthylla ovan. Två loftsängar över två soffor och två garderober. Vi packade upp, pratade lite och gick ner till middagen.

“Du, Charlie”, sa Chelsa tveksamt. “Du vet moster Megan...”
“Vad?” sa jag och tog en bit av kycklingen. Hon såg på mig.
“... är spårlöst försvunnen!” utbrast Chelsa och begravde ansiktet i händerna. Jag satte kycklingen i halsen. Efter hostande och vattendrickande, så undrade jag:
“Du skojar! Eller hur? För vi skulle aldrig ha råd med hotell i Mexiko eller att åka hem?!” Chelsa såg på mig genom fingrarna.
“Skulle jag verkligen skoja om det?” sa hon och det hördes att hon försökte att inte gråta.
“Chelsa!” ropade jag.
“Jag fick veta det när du hämtade grönsakerna! Förlåt Charlie, förlåt!” sa hon hulkande. Jag ångrade att jag skyllde på henne. Chelsa började gråta, några stirrande på mig, och jag stirrade tillbaka med min låt-oss-vara-annars-så-kommer-du-frysa-till-is-blick. Jag resta mig och la armarna om Chelsa och sa:
“Förlåt Chelsa, vi får be mamma om hjälp...” Hon nickade och solens sista strålar dansade runt oss.



Det första kapitlet suger, men det kommer bättre

Jättebra, du skriver bra *jättebra*

superbra

Tack!

Här kommer andra:



Minnen

Jag hörde henne skrika mitt namn, jag snurrade runt men fick se en kniv komma farande emot henne.
”Du…!” började jag men han inte avsluta min mening. Kniven träffade henne i magen och hon föll ihop.
”Nej!” skrek jag och sprang fram till henne. Jag kunde inte säga något mer, något träffade mig i skallen.











ön chelsa 2

Det började med ett litet moln långt bort vid horisonten.
”Charlie, det där kommer att bli regn”, sa jag och pekade på molnet som var inte helt olikt en fiskryggrad. Charlie såg på mig med en konstig blick. ”Ash, jag förklarar det någon annan gång.”
”Okej…” sa hon. ”Ska vi skicka det här brevet?” Jag tog emot kuvertet och drog ut papparslappen som var från mitt skrivblock.
Hej madre!
Det här med Megan och det, gör att vi
inte kan varken bo någonstans eller åka hem, så:
KAN VI FÅ PENGAR?!
Kram Charlie och Chelsa♥

Jag blängde på Charlie men sa ingenting. Hon hade på sig ett vinrött linne med en alldeles förstor skjorta över, ljusa jeansshorts, ett par slitna, vita converse och en bakochframvänd NBA Oklahoma-keps. Hur lyckades hon vara så full av liv? Så duktig på allt och fantastisk? Jag var så allvarlig.
Båten vi befall oss på hette Carmensita, och var den finaste båten jag varit på. Det fanns totalt 14 våningar, nio våningar med en hytt till alla som ville ha en, ett promenaddäck, en våning för poolerna, shoppingdäck och speldäck.
Jag och Charlie hade tillbringat förmiddagen i poolen och spelat bordshockey.
”Chelsa”, sa Charlie. ”Vid solnedgången så kommer båten stanna och man kan bada i vattnet. Ska vi sätta på badkläderna under våra vanliga kläder, så att vi kan komma tidigare än de flesta.” Jag nickade och vi sprang till hytten.

Som jag trodde blev molnet större, fast lite större än vad jag trott. Hela tiden större och svartare. Regnet piskade all bar hud, vågorna blev ovanligt höga, sjögången lekte med båten som en katt med ett nystan. Plötsligt ropade en röst ut ur högtalarna.
”Detta är kapten som talar, stormen har slagit sönder skrovet och båten kommer sjunka. ALLE MAN TILL LIVBÅTARNA! ALLE MAN TILL LIVBÅTARNA!”
En känsla dök upp i mig, rädsla, jag blev yr och illamående. Men jag hade inte tid för det, Charlie stod helt stilla och bara stirrade framåt. Något rann ner för mina kinder, de var för varmt för att vara regnet, tårar. Jag drog med Charlie ner till hytten.
Väl där inne, se sprang jag och tog min röda kasse och drog med Charlie upp igen.

Allt jag kunde minnas efter det, var att någon tog tag i mig och Charlie och satte ner oss i en livbåt. Livbåten susade ner mot vattenytan. Med en duns så slogs den hårda plasten emot vattnet. Vågorna dansade runt oss, skummet yrde och vinden slet i håret. På något vis i kaoset, så föll jag långsamt in i sömnen.…

När jag vaknade så blev jag direkt bländad av den starka solen. Jag satte mig upp och blev genast översvämmad av yrsel och illamående. Blicken var suddig efter en obekväm och orolig sömn i den hårda plastbåten. När sjögången framför ögonen försvann och blicken började klarna, fick jag se palmblad över huvudet som täckte den hemska solen. Och runt båten var det inte längre vatten, utan vit sand. Det hängde en svag doft i luften av varme, svett och saltvatten.
Bredvid mig hörde jag någon stöna till, Charlie!
”Charlie!” ropade jag och ruskade hennes huvud. I en sekund trodde jag att hon var död, men då så slog hon upp ögonen.
”Fan, vad du skräms!” väste jag och upptäckte att jag lät arg. Hon såg stilla på mig och sa sedan:
”Var är vi? Och vad hände?” Jag blev chockad.
”Minns du ingenting?” Rösten höll knappt.
”Jodå. Kaptenens ord, hur du drog mig fram och tillbaka och livbåtens duns…” hennes röst lät matt.
”Vi har spolats iland någonstans. Men jag vet inte var…” Plötsligt så hörde vi ett skrik, i bortre änden av båten, en liten, blond, flicka som såg ut att vara i nio-tioårsåldern såg på oss med stora klargröna ögon. Hennes blonda hår var trassligt och var inte helt olikt en lejonman.
”Swedish?” sa hon osäkert med ett litet, försiktigt leende. Jag nickade.
”Vilka är ni?” undrade hon och la huvudet på sed.
”Charlie och Chelsa Mendez, vi är ifrån Stockholm och fyller snart 13”, sa jag automatiskt. Bredvid henne satte sig en kille upp som såg ut att vara i min och Charlies ålder. Han var välbyggd, med kort, brunt, sommarblekt hår och hade samma gröna ögon som flickan bredvid honom.
”Savannah, vilka är det här?” undrade han och nickade mot oss.
”Några tjejer från Stockholm”, svarade hon. ”Förlåt, jag borde kanske borde ha sagt det tidigare. Jag heter Savannah Forssberg och det här är min storebror Jake.” Jag och Charlie nickade som svar.
”Hur ser man skillnad på er två?” undrade kille, som tydligen hette Jake.
”Hon får alltid blekare toppar än jag på sommarn”, svarade Charlie och pekade mot mig. Och jag nickade.
”Lizzie!” utbrast Jake och böjde sig ner över båtens golv och hjälpte upp en liten flicka på fötter.
”Er lillasyster?” sa jag osäkert. Savannah och Jake nickade. Barnet såg ut som en liten kopia av Savannah, samma blonda hårfärg och stora gröna ögon.
”Vad är det?” sa Jake och pekade på min röda kasse.
”Å, den…” sa jag. ”En nödkasse kan man säga…”

Jättebra ny läsare bevakar stenhårt