Skräck/spöknovell :)

Hej igen! Det var nog ett tag sedan jag var inne, men jag har haft ganska fullt upp

Under svenska-lektionerna har jag skrivit en kort skräcknovell som jag tänkte lägga upp. Hoppas ni tycker om den

*Tänkte bara säga att det här var hela, och det förmodligen inte kommer någon fortsättning. Jag hade funderat ut en men vet inte hur jag ska fortsätta*

En underlig flicka

Vinden ven och bet i mina röda kinder. Det var en timme sedan Lina lovat att möta mig där. Kallt var det också, så jag fattade inte varför det tog sådan lång tid. Ett kvittrande skratt tycktes jag mig höra, som genomskar vindens tjutande ljud. Men förstås, det var svårt att avgöra. En stark vind, starkare än de tidigare greppade tag runt min röda kappa och välte omkull mig. Hjälplöst grep jag omkring mig, och i sista sekund tog något tag i min hand. Handen kändes kall genom handsken, när den drog upp mig på fötter igen. Hon log mot mig lite galet, sådär som hon alltid gjorde. Det kastanjebruna håret var uppsatt i en stram knut, och en slinga hade glidit ur. Lina rätade på sig och släppte min hand.

”Hej Clara” Log hon med de sneda tänderna. Det var konstigt för hon lyckades alltid få allt att se så snyggt och perfekt ut. Den enda personen som någonsin skulle passat i att gå runt med en soppåse runt kroppen.
”Hej.” Svarade jag bara. De isblå ögonen fick mig att vända bort blicken. Jag klarade aldrig av att se in i hennes ögon mer än några sekunder. Lina satte sig ned på den nötta parkbänken som var placerad där. Hon klappade på platsen bredvid henne.
”Är det inte kallt?” Frågade jag lite osäkert. Lina skrattade det kvittrande skrattet. Det var svar nog för mig. Jag tog av mig handskarna och la dem på bänken så jag kunde sätta mig på dem. Vi satt så en stund. Bara tittade omkring oss, på de få som faktiskt var dumma nog att vara ute i stormen. Jag antar att det var tjusningen med Lina. Att man vågade vara dum och galen med henne, alltså. Tillslut klarade jag inte av att vara tyst längre, och vände huvudet mot henne.
”Vad var det du ville?” Försökte jag säga. Det kändes som mina ord drunknade i vinden men ändå verkade det som om hon hörde mig. Hon satt tyst en stund, verkade försöka tänka efter varför jag egentligen var där. Fast jag kunde faktiskt inte veta vad hon tänkte, eftersom hon var tyst. Till slut reste jag mig upp och slet åt mig mina handskar.

”Ska vi bara sitta här och frysa eller” Sa jag trött. Allt jag ville var att gå hem till det tomma huset och sova. Mamma var ute med jobbet på middag och pappa jobbade över på polisstationen. Det var ett perfekt tillfälle att vila. Skolan började dessutom dagen efter. Åter grep den iskalla handen tag runt min handled. Jag ryckte åt mig min hand och drog kappan närmare kroppen.
”Jag är ledsen Clara, men jag vill be dig om en tjänst.” Suckade Lina, som om allt hade varit mitt fel. Som om det var hon som var irriterad på mig. Mina då kalla händer nästan skrek efter mina handskar. ”Säg det bara. Jag vill gå hem.” Svarade jag och vred på mig. Lina reste sig upp och tog ett steg mot mig. En äcklig lukt letade sig fram, och kittlade min näsa. Omedvetet rynkade jag på näsan och lutade mig bakåt. Den ruttna doften försvann då hon snabbt tog ett steg bakåt. Någonting var fel med Lina. Bara tanken av det fick kalla kårar att glida längs ryggraden. Huden på mina armar, innanför jackärmarna, knottrade sig och jag kände hur håren reste sig på armarna. Ta det lugnt Clara, det är ju bara Lina. Ingen fara. Tilltalade jag mig själv och försökte andas.

”Äsch, jag gör det själv. Du är nog inte rätt person för jobbet.” Lina hade höjt rösten för att höras bättre, hon tittade lite besviket på mig och vände sig om. Jag kände mig argare än innan. Hade hon kommit hela vägen hit bara för att berätta att jag inte var rätt person att fråga? Jag fäste blicken på Linas ryggtavla, men plötsligt fanns det ingenting att fästa blicken vid. Det var då jag tror jag fattade det. Innerst inne, i alla fall. Lina fanns inte.


När jag väl lade mig ned i min säng kunde jag inte slappna av. Det kändes som att någon iakttog mig. Alla hår på kroppen stod upp och svetten trängde fram vid tinningarna. Hade jag fått feber? Mina händer kändes lika kalla som ute i stormen då jag försökte få fram mobilen från fickan. Efter en stunds fipplande lyckades jag få fram den. Jag öppnade telefonknappsatsen och tryckte mammas nummer. Några signaler gick fram sedan bröts det. Med baksidan av ärmen torkade jag bort lite svett från pannan. Upptäckten att det inte fanns någon mottagning på mobilen gjorde mig inte lugnare. Med skakiga händer reste jag mig upp och gick fram till dörren. Låset klickade till, men jag kände mig inte lugnare. De raspiga ljuden mot fönstret och vinden som ven genom ventilationen fick mig gång på gång att rycka till. Var det så här det kändes att vara ensam kvar på jorden? Nej, antagligen inte. När jag minst anade det kände jag kalla händer mot mina handleder, men när jag vände på mig fanns inget där. Det kändes som att jag skulle kräkas och världen snurrade. Mina ögon tårades och jag var tvungen att sätta mig ned på golvet. Jag kröp ihop i ett hörn och försökte att andas. Klumpen i halsen gjorde det svårt. Håret i nacken reste sig ännu mer, om det nu var möjligt, när jag hörde steg i trappan. Jag stängde gråtfärdigt ögonen och mumlade en tyst bön. Det kändes som tiden stannat. Fastän jag velat att tiden aldrig skulle startat igen gjorde den det. Bilden av en hand som höjde sig och knackade mot min dörr dök upp framför mina ögon, som av tvång.

”Clara?” Frågade den varma rösten som tillhörde min pappa. En snyftning lämnade mina läppar. På skakiga ben, som inte ville lyda min kropp, gick jag mot dörren och låste upp. Pappas ansikte var rödflammigt, och polishatten satt på sned. Han lade armarna runt mig och satte mig i sitt knä. Jag brydde mig inte om någonting just. Det enda jag ville, var att få gråta och vara barn en liten stund till.
”Jag förstår att du är ledsen… ” Mumlade han tyst. Jag skakade på huvudet och borrade in ansiktet i hans tröja. Den luktade svett och killparfym, men jag brydde mig inte riktigt. I vanliga fall brukade jag inte tycka om att gråta. Att känna mig vek. Men det här var annorlunda. Innan min kropp blev slapp och ögonlocken tunga hörde jag en sista sak.
”Vi blev bjudna på Linas begravning.” Jag hoppades innerst inne att jag bara drömt allt.



-

GUD VAD BRA DU SKRIVER!!!! ♥
Underbart, vilka detaljer du får med

Tack så jättemycket!!♥ Blir så glad att någon läst!

Åhhh, JAG ÄLSKAR DET! *bevakar*

Tack så jättemycket!

Kom igen! Fler borde gilla det här! det är ju helt underbart ♥

Taggar:
Freddelito
Julia Ginny Potter

Hinner inte fler, men Alla borde få läsa det här! ♥

Ska absolut läsa när jag har tid!! C:

Åhh tack!! ♥


Skulle vara jättesnällt ♥ Tack

Ååh vad bra ♥_♥ har du några andra ffs? Isådanafall TAGGA MIG GENAST

Tack du♥
Jag har i min profil Kolla där (jag är inne på mobilen)