Ett hav av historia
Forum
> Kreativitet
> Ett hav av historia
Medi 
Elev
|
Jag har funderat på den här novellen ett tag och har börjat skriva på den nu. Hoppas ni vill läsa
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Prolog
För länge sedan startades myten om om, sjöjungfrurna och myten spreds som en löpeld och med tiden mattade den ner till den d känner till i dag, eller kranke inte ens existerade. Men nu ska du få höra en del av den historien.
Huset Bloodthorn
☽
Boken - Från min värld till din
3 mar, 2014 15:55
|
Qlql
Elev
|
Skrivet av Medi : Jag har funderat på den här novellen ett tag och har börjat skriva på den nu. Hoppas ni vill läsa
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Prolog
För länge sedan startades myten om om, sjöjungfrurna och myten spreds som en löpeld och med tiden mattade den ner till den d känner till i dag, eller kranke inte ens existerade. Men nu ska du få höra en del av den historien.
Varför inte? Kör hårt!
 
6 mar, 2014 17:08
|
Joannis
Elev
|
Den är jätte bra! Snälla skriv mer!
16 mar, 2014 09:32
|
Medi
Elev
|
tack men det är så att jag har haft och har problem med min dator. s fungerar inte och datorkärnan (tror jag det var) krachade. så nu är den halvlagad. s är dött tyvär. men jag har ett extra tangentbord som jag får koppla in
Huset Bloodthorn
☽
Boken - Från min värld till din
16 mar, 2014 13:28
|
Hermione6
Elev
|
Vad bra du skriver 
"Du köper kärlek säljer hat"
16 mar, 2014 18:33
|
Medi
Elev
|
16 mar, 2014 18:50
|
Wolfsbane
Elev
|
17 mar, 2014 18:46
|
Medi
Elev
|
Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel 1 Hon öppnade ögonen och en svärm av bubblor omgav henne och hennes hår flöt omkring hennes ansikte och hon drog in vattnet medan hon började använda sin guldbruna stjärtfena. Hon rullade runt medan hon tog sig lugnt genom det mörka havet medan sjögräs smekte hennes nakna mage och armar. Ett stim av fikar i en svag nyans av orange och gul simmade intill henne och hon log mot dem och ett par sylvassa tänder visades, ifall de kunde se det eller inte. Det var ju så mörkt. Men hon kunde se dem och hon skulle snart ge sig i väg. Mot ytan och ta sig till stranden. Det var snart dagen då hon skulle gå på land för en dag och jaga för att överleva. Med en suck å började hon simma upp och vattnet blev allt ljusare. Men hon stannade upp vid en grotta och hon ändrade riktning och simmade in. Innan hon hade kommit in så möte hon av en av sina jämlikar, sin syster. ”Du borde inte skrämma mig sådär käraste Lisú” Hon log och den andra skrattade och drog handen genom det svarta håret och viftade på den nattsvarta stjärtfenan. ”Skrämmer jag dig Kilaka? Det var inte meningen.” De båda såg på varandra och de log mot varandra. ”I morgon kommer så många att dö för att göra oss vackra.” Lisú tog Kilakas hand och de simmade tillsamman längre in I grottan till den öppnades och de kom in till en stad under vattnet och flera av deras sort befann sig. Kilaka simmade till en sten och sjönk ner och föll i tankarna. Hon hade existerat i mer än 3400 år och hon blev direkt inte äldre utan en gång i året så gick hennes ras upp från vattnet och gick på jakt. De hoppade inte runt med sina fenor och gälar utan de fick ben och de kunde tala landets språk där de klev upp. De såg alltid exotiska ut, svåra att sätta dit vart exakt de kom ifrån och ingen lyckades gissa rätt. På 24 timmar var de tvungna att äta minst en människa för att behålla det odödliga livet, och innan de timmarna hade gått ut så var de tvungna att kommit tillbaka till vattnet för annars var de fast. Inte som en varelse från havet med odödlighet, utan en människa med en dödlighet. Efter ett år så tynade de bort och blev till en hög av stoft. Kilaka ryckte till och såg sig om. Ryste till och suckade. Hon hade inte planerat att dö än Livet var för underbart. Med sin vänstra hand drog hon i det långa rödbruna håret och förde en hårlock bakom ena örat och simmade fram till ett korallträd där halsband av snäckor hängde. Hon tog av ett och trädde det över huvudet och simmade runt innan hon stelnade till. Den här gången skulle bli annorlunda. Något eller någon skulle finna henne och kanske skada henne. Det kände hon på sig, ända in I rygmärjen. Hon vände på sig så hon låg på rygg och hon böjde på sin fena och inspekterade fjällen som glittrade I alla möjliga färger så fort hon rörde på den och hon suckade tröttsamt. Havet var så tråkigt och hon längtade tills hon skulle till ytan. Människorna hade alltid svårt att hålla sig från dem eftersom deras dragningskraft var nästan magisk, vilket är tur när man ska jaga men de tog heller inga risker. Så fort deras jord dag var över så förflyttas de till ett annat ställe I havet. Mest för att andra av deras ras ska andra territorium och mindre risk att bli upptäckt år efter år. En lösning som faktiskt fungerat I flera tusen år. Kilaka började simma mot ytan men stoppade. Hur många av deras sort hade överlevt genom alla dessa år. En haj simmade tyst förbi och Kilaka sträckte ut en hand och strök djuret innan den försvann I det mörka havet. ”Vi är båda rovdjur.” Viskade hon innan hon simmade ner mot grottan igen för att samla ihop lite saker hon skulle behöva på ytan. Några av hennes art. alla hennes systrar gjorde samma sak. Höll sina saker I små väskor I sjögräs och de såg mot varandra och öppnade munnarna och började sjunga. Det var dags och de simmade tillsammans upp mot ytan.
Huset Bloodthorn
☽
Boken - Från min värld till din
26 aug, 2014 21:26
|
Joannis
Elev
|
När kommer nästa del!?
Den är jätte bra!
2 sep, 2014 16:17
|
Medi
Elev
|
2 sep, 2014 16:36
|
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen