Okontrollerad - Harry Styles.

Är inget 1D-fan, men jag har läst en heldel fanfictions om dem på sistondet. Och det gav mig en helt ny ide om en ny story, som jag tror, kommer den bli stor bland många Harry Styles älskare.

Var vänlig respektera mitt arbete, och jag varnar er; kopiera inte av arbetet.

Titel; Okontrollerad.
Rating; Kommer verkligen att innehålla mycket svärande och sexuella beskrivningar. Men om du svär mycket så tror jag det är ingen fara med att ni läser den.
Men jag tror det just på PG - nivån, men vi får se. Helt enkelt.
Handling;
Redan första sekunden som hon fick syn på honom blev hon varnad av många om att hålla sig borta från honom. Hon visste att han var problem, men hon visste också att han hade en ömtålig sida. Hon visste att han inte bara hade sin "bad - boy" sida. Han var farlig, hotfull, men ändå så brydde han sig. Harry var inte exakt den typen hon brukade umgås med, men han höll sig inte borta. Det han ville ha, ville han ha och det skulle han få.
Men allt han var, var bara en okontrollerad idiot.

Karaktärer;


Kapitel 1.
"Ska jag ta det som ett skämt, eller?"

"Nea, du vet att du inte behöver göra ..."

"Nej, Nikita. Sluta upp med det där. Jag är helt hundra, okej? Jag är redo, jag har väntat länge nog på den här chansen. Jag vill visa Blake vad jag går för, jag vill bevisa att jag är verkligen en av de bästa .." Erkände jag för Nikita.

"Vet du vad, Nea? Jag ville också bevisa det för Blake när jag var i samma ålder som dig." sade Nikita och log ett av sina sällsynta verkliga leenden.

"Och du bevisa det verkligen för honom, se på dig själv nu, Nikita." Sade jag och sköt ett leende mot Nikita, men hon såg inte ganska glad ut utav det jag sade.

Hennes vackra leende som, tidigare, spred sig på hennes läppar hade försvunnit, ögonen hade blivit mycket mindre och mörkare än vad de tidigare varit.

"Ja du, se på mig nu. Nea, fattar du inte att du inte kan bli som mig? Du kan inte, du får inte. Du får inte ens tänka på det." Nikitas tonfall hade förändrats, eftersom både sorgen och ilskan tog över just då.

Jag ignorerade Nikitas fråga, eller kanske inte? Men jag visste att jag inte kunde svara på frågan just nu, iallafall. Så jag höll tyst, medans Nikita satt där och stirrade på mig både ilsket och besviket.

"Det är bäst att ger dig av nu, innan du kommer sent och det vill vi inte. SMS:a när du slutar, jag hämtar dig. Och kom ihåg var bara försiktigt och tro inte på någon, bara på dig själv." Nikita försökte låta den vanliga tonfallet ta över den ilskna rösten som tidigare lämnade hennes strupe.

Jag nickade till svars, och såg på när hon sköt mig ett falsk leende.

"Nå? Vad väntar du på? Spring iväg innan någon av dina lärare slår skiten ut ur dig." Hojtade Nikita innan hon köra iväg i full fart.

"Jag tror inte de klarar av mig .." sade jag tyst för mig själv och vände mig om.

Där stod jag på West Kingdom High School's mark och stirrade på den stora byggnaden som fanns mitt framför mina ögon och kände på den hur den lätt fuktiga englands luften susa igenom det midjelånga håret som hängde ner över över ryggen.

Jag blundade och tog ett djupt andetag, lät den fuktiga luften sprida sig i hela min kropp i ett par sekunder innan jag slog upp ögonen och mumlade tyst för mig själv; "då var det dags."

Jag färdades, på fötter, framåt igenom den stora tomma byggnaden. Tittade från sida till sida, hörn till hörn, dörr till dörr för att hitta någon som kunde hjälpa mig att hitta till rektorsexpeditionen, så jag kunde få mitt schema och allt det övriga man behöver i skolan.

Men vart höll alla hus?

Efter ett par tio minuters letande kunde jag äntligen höra röster, som jag följde efter för att kunna ledas till dem och fåga om de kunde visa vägen till expeditionen.

Faktiskt så höll dessa personer, missfoster, inte hus så långt bort ifrån mig. Jag hade fått syn på dem samma sekund som jag gick runt vänster hörn.

Jag stannade på min plats i bara några få sekunder, skakade av mig blygheten och andades djupt för att inte tappa kontrollen om de nu gjorde mig arg, och sen började jag gå upp mot dem och stannade en lagom bra bit ifrån två killar, som såg ut att vara runt arton år.
Båda var ganska långa och biffiga, förstås. Deras kroppar var täckta av tatueringar, lite här och där i ansiktet hade de piercingar. En av killarna hade mörkbrunt lockigt hår och gröna ögon, medans den andra killen hade beck svart hårt och silvergrå ögon.
Både två stirrade på mig underligt och gav ifrån sig samtidigt en vad-vill-du blick.

"Hej, trevligt att träffas. Jag är Linnea, den nya tjejen från Sverige. Kan någon av er vara vänliga och visa vägen till expeditionen?" Frågade jag hastigt och sköt dem ett litet falsk söt leende.

"Tyvärr, tjejen. Vi är upptagna just nu, du kan väl göra det själv eller leta reda på någon annan som kan vara "vänlig" och visa dig vägen dit." Svarade den svart hårige killen kallt.

Jag kan inte tro att ett sådan där missfoster inte gör som jag säger, även om jag bad dem att visa vägen snällt.

That was it.

"Ursäkta? Så du bara dissar mig? Även om jag bad er att visa vägen snällt?" Väsnade jag.

"Gumman, låt mig säga en sak; ge dig av innan någon av oss skadar dig." Varnade den svarthårige mig.

"Skada mig? Haha, ska jag ta det som ett skämt eller?" Bristade jag i skratt.

Innan jag hann avsluta mitt flabbande, kände jag hur en rejäl örfil smälla mig över min kind och öra.

Jag kände hur ilskan snabbt började växa inom mig, kände hur jag tappade självkontrollen över ilskan.

"Skulle du ta tillbaks det du gjorde nyss?" Väste jag ilsket, "hör du vad jag säger, SKULLE DU TA TILLBAKS DET DU GJORDE? Hör du vad jag SÄGER?" Vrålade jag åt killen som hade de gröna ögonen och det ruffsiga krulliga håret.

"V- .." Förren någon av de hann rabbla andra bokstaven avbröt jag dem.

"Synd att jag inte varnade er från allra första början." Sade jag och grep tag i hans bägge armar och vred dem. Stöte, sedan, med mitt knä, med all min kraft, mot hans mage tills han tappade andan.

Jag släppte gräppet om hans armar och hukade mig framför honom, såg ner på hur han höll om sin mage och stönade; "ouch."

Jag körde min hand igenom hans krulliga mörkbruna och sedan grep jag tag om håret och lyfte upp hans ansikte som låg på golvet, som resten av hans kropp gjorde.

"Dude, du vet inte vad precis har gett dig in till." Sade jag med ett smickrande som spred sig i ansiktet.

Jag släppte taget om hans hår och reste mig upp på ben, tittade sedan upp på killen som såg förvånad med samtidigt arg ut.

"Och det här är till dig, för att du inte talade om vilken väg man ska gå från allra första början." Och med all min kraft gav jag honom en örfil över kinden och vände sedan på klacken å gick min väg.

Elzyii. o;

Keep on
Läser

Såå sjuukt spännande!!!! Jag ba döör! Hehe!

men herre jesus detta är strålande!!
Snälla du får inte sluta skriva jag måste ha mer!!!

Håller med föregående talare. När ska du inse att du är en naturbegåvning, älskling? Saken är den att du slutar att skriva efter typ; ett kapitel. SNÄLLA gör inte de den här gången. Jag ger dig EN LÅNG SAFTIG KOMMENTAR SOM DU VERKLIGEN FÖRTJÄNAR- Om du lägger upp ett kapitel till. För annars är det bara i onödan. Snälla sluta inte skriva älsk, du Ä.G.E.R.

OWO, sakta i backarna nu. Hur ska jag börja på den när jag har gjort många fel? OCH NEJ JAG ÄR INTE NATURBEGÅVNING.

FEL?
Ser inget fel någonstans, min goda fru. Du skriver fantastiskt, punkt slut. Och jag KRÄVER faktiskt en fortsättning. & då ska du få ett feting stort kapitlet, det lovar jag dig. Pussar i massor!♥3

HALLÅ NU ÄR DET SÅ ATT DU FORTSÄTTER LÄGGA UPP KAPITEL FÖR JAG KOMMER INTE KLARA MIG UTAN DENNA FF PUNKT SLUT.