Det gyllene trädet

Det här var resultatet av en svenskaläxa jag hade i skolan. Den blev inte perfekt, men varför inte bara lägga upp den. Jag har ju redan skrivit den...

_________________________________________________________

Det gyllene trädet
En gång i en annan värld, fanns det ett väldigt stort träd. Det speciella med trädet var att det var gyllene. Även om allting i den världen som inte var som det är i vår värld, så var gyllene träd inte vanligt. Det här var faktiskt det ända. Legenden sa att det var det här trädet som höll liv vid alla växter och djur. Det var så viktigt som solen är i vår värld. Legenden sa också, att det här trädet skulle vara på väg att dö, men att en pojke hade en amulett, som kunde rädda trädet. Men ingen visste var trädet fanns…
- Har ni hört? Det gyllene trädet håller på att dö!
- Va? Gör det?
- Ja, jag lovar! Jag såg det på TV! Forskarna säger att de har sett förändringar i klimatet som bara kan tyda på att det inte kommer leva länge till!
Detta samtal utspelade sig på en skolgård, alldeles full med barn dagen innan det efterlängtade sommarlovet. Och det var helt sant. Det gyllene trädet var döende, och det fanns bara en sak som kunde rädda det. Den lilla okända pojken, och hans legendariska amulett.

Lex hade fått veta att trädet var på väg att dö nyligen. Han hade varit ganska orolig sen dess. De sagor som fanns om det gyllene trädet var ganska skrämmande. Set stod att det skulle komma konstiga monster. Lex hade aldrig sett trädet. Hans familj var fattig, och de hade väldigt lite kontakt med omvärlden. De bodde i en liten by i skogen, där alla kände varandra och levde i fred. Det fanns bara 16 familjer i byn. Lex gick i den lilla jägarskolan, och de fick nästan bara lära sig att jaga vilda djur och sätta upp snaror, och att slåss med spjut och svärd, och att skjuta med pil och båge.

Lex föräldrar var döda. En gigantisk björn hade dödat dem när Lex var nästan nyfödd. Sedan dess hade han bott hos sin morbror, Ralon. Han hade blivit som en ny pappa för Lex, eftersom han inte hade några egna barn. Ralon hade sagt att en dag skulle han och Lex döda björnen som hade dödat Lex stackars föräldrar, men konstigt nog hade den inte gjort någonting annat med dem. Vid begravningen Hittade han en amulett runt sin pappas hals. Det hade varit hans turamulett sen den dagen.

-Idag är dagen, Lex! Du har blivit stark med svärd. Sa Ralon. Idag ska vi döda demon!
Demon var ett smeknamn som Lex hade gett björnen, för att han var så ondskefull. Egentligen brukar inte björnar attackera människor annat än om de hade ungar, men det här hade varit en storväxt hane. Men för att lätta upp stämningen brukade de kalla honom Björne, för det hade småbarnen i byn kommit på. Men vad de inte visste var att björnen faktiskt var en demon, och var utsänd av djävulen att döda Lex. Och ja- Lex var pojken som skulle rädda trädet. Men det visste ni redan. Fast det vet han inte själv.

När de hade förberett sig och hade proviant, vapen och andra nyttiga redskap gav de sig iväg. De visste i vilken dal björnen höll till, och dit var de på väg. Det var nästan lunchdags när de gav sig av. Det hade tagit så lång tid att göra sig iordning. När de hade kommit iväg kändes det lugnt och skönt. Ingen mer väntan väntad, Han skulle äntligen få hämnas sina föräldrar.

När Lex och Ralon hade gått hela dagen, var det dags att sätta upp deras tält. De hittade en liten glänta och satta snabbt upp tältet där. Ralon började laga mat medans Lex vandrade runt lite i skogen och letade efter någon hare, eller kanske ett rådjur. Man visste aldrig när det kunde vara bra att ha lite extra proviant. De kunde ha tagit med sig överdrivet mycket mat i början, men det hade varit tungt att bära på. Nu körde de på den snabba metoden- man hoppas att man är tillbaka innan man får slut på mat.

När Lex vaknade nästa morgon, efter många drömmar om demonbjörnar och elaka myggor, var det fortfarande mörkt. Han gick ut för att sträcka på sig, och var noga med att inte väcka Ralon. Det var trots allt han som hade burit på det mesta av den tunga packningen. Det var kallt. Mycket kallare än Lex hade väntat sig. Han hade nog vaknat väldigt tidigt på morgonen. Skogen var tät, och det var lätt disigt. När Ralon till slut vaknade var Lex väldigt uttråkad och sur. han ville fortsätta på direkten, men Ralon tog god tid på sig. Det var som om han ville irritera Lex kändes det som, där Lex stod i det våta gräset och surade. De kom snart iväg, och Lex var snart på lite bättre humör. När de nästan var framme vid dalen där björnen bodde varnade Ralon:
- Den här björnen är inget att leka med. Den är flera meter lång, och kan slita huvudet av ett rådjur på bara några sekunder.
- Tack för all uppmuntran, muttrade Rex, som fortfarande var lite sur.
De gick vidare och höll noga uppsikt över allt som hände runtomkring. Ralon berättade att björnen var nära. Det kunde han se på att det var så få fåglar.
Plötsligt hördes ett vrål bakom dem. De snodde runt, och bakom dem fanns en 2,5 meter hög björn- Med målet att döda dessa inkräktare. Den tog ett språng mot Ralon innan har var beredd, och rev upp ett stort sår i hans lår. Det började blöda på direkten, och han ramlade ihop. Lex blev chockad av denna plötsliga händelse, och hann knappt dra sitt svärd förrän björnen kastade sig mot honom också. Lex däremot var beredd, och gick snabbt åt sidan. Björnen röt så hela skogen skakade. Lex, som pumpade av adrenalin, försökte febrilt tänka ut en svag punkt hos björnen. Hans självförtroende sviktade nästan helt, och det var nära att han bara kastade sig ner på marken. Men tankarna på Ralon, som låg avsvimmad på marken och kunde förblöda vilken sekund som helst, höll honom uppe. Björnen kastade sig mot Lex igen, men den här gången hade han en idé. Han stod kvar så länge han vågade. Sen kastade han svärdet mot björnen, allt vad han orkade. Han rullade åt sidan för att undvika att bli träffad av björnens massiva tyngd, och stora käftar och klor. Han ställde sig snabbt upp och vände sig om för att se hur svärdet hade träffat. Mitt i prick. Björnen låg livlös på marken, med svärdsspetsen rakt igenom sig.

Lex, som inte hade märkt att han hade hållt andan hela tiden andades ut, och sprang fram till Ralon. Såret var djupt och otäckt. Ralons ansikte var avslappnat. Lex kunde inte stoppa tårarna. Men i all sorg hörde han någonting bakom sig. Och se, björnen hade börjat lösa upp sig i luften, och lämnade efter sig stoft. När hela björnen hade blivit stoft, så steg det upp en liten man ur stoftet. Han lyste, och man skulle kunna tro att han var en gud. Han började tala med Lex, som nästan tappade hakan.
- Du är den utvalda, Sa den besynnerliga lilla mannen. Du har amuletten. Gå till det gyllene trädet, och rädda världen!
- Va? var det enda Lex fick fram. Vad kommer du ifrån?
- Jag var fångad inuti demonbjörnen, sa mannen. Men du vill väl inte att dina föräldrars och din morbrors liv ska förlora sin mening. Hela ditt liv har björnen varit ute efter att döda dig, för att du inte skulle komma dit. Snälla jag ber dig, gå till det gyllene trädet!
- Nej, sa Lex. Jag vill inte leva längre.
- Va? Nu var det den lilla anden som var förvånad. Men dina föräldrar och din morbror kommer komma tillbaks!
Lex tvekade inte längre.
- Var finns trädet? frågade han.
- Bakom berget där borta, sa anden och pekade.
Lex tog sitt svärd som låg på marken. Han gav packningen en snabb blick, men det var ingen mening med att ta med den. Han gav en sista blick till Ralon, sen började han springa. Anden exploderade i en skur av stoft, och fanns inte mer.

Lex såg på det massiva berget. Han undrade om det gick snabbast att gå runt det, eller över det. Han bestämde sig för över, och fortsatte. Det tog nästan två timmar innan han var framme vid bergets fot. Han flåsade ut och vilade sig mot knäna. Han tittade uppåt mot berget, och snart sprang han vidare igen. Han hade aldrig varit så här långt hemifrån förut. Plötsligt föll han skrikande ner igenom ett hål i marken, som var runt 4 meter djupt. Han landade i en grotta, och tog sig för på ryggen där han hade landat. Runt honom fanns några råttmän som såg ut att vara tagna från någon saga. De hade svärd i händerna, och gick skrattande fram mot Lex. Blodet började rusa igen och han drog snabbt upp svärdet igen. Den här gången tvekade han inte när han svingade svärdet i en ring runt sig, och dödade fem av de sju monstren som hade omringat honom. De sista två blev förvånade och gjorde inte heller något motstånd när Lex stötte ner dem.
Nu såg Lex en tunnel genom berget. Perfekt! tänkte han. Han började följa den och brydde sig inte om att undra varför råttmännen hade stått just där med svärden dragna just när han föll ner. Det enda som spelade någon roll nu var att komma fram till trädet. Och se! När han kom ut så stod där ett gigantiskt gyllene träd! Grenarna sträckte sig mot skyn, och det såg majestätiskt ut där det kämpade för att hålla kvar sina blad på grenarna, men sedan greps Lex av panik igen när han insåg att han inte visste vad han skulle göra nu. Han började gråta och kastade sig mot trädet och låg på en av dess rötter. Efter en stund slut somnade han.
Lex visste allt. Anden hade ljugit. Hans föräldrar kom inte tillbaks. Ralon kom inte tillbaks. Han var livet och döden. Han var himlen och jorden. Han var allt. Lex var det gyllene trädet.
___________________________________________________
Förresten, kan det här kanske vara det längsta inlägget på mugglis med över 1700 ord? Jag vet inte! Om ni vet ett längre, lägg in en länk eller säg vad jag kan söka på.