Till minne av Kristian Gidlund

För er som inte vet, så var han trummis i bandet Sugarplum Fairy - men jag känner mest till honom som personen bakom bloggen "i kroppen min" där han skrev om sin obotliga cancer. Så vacker var den, och aldrig menad att vara för evigt. För nu har han dött i alla fall. Det var bara det.

Läste det i morse Har varken läst hans blogg eller varit så insatt i det han gjort men hade tänkt att lyssna på hans sommarprat nån dag, det har bara inte blivit av än.

Men tycker ändå att det är riktigt tråkigt Aldrig roligt när fina människor går bort!

Vila i frid ♥

Må han vila i frid!

Jag hatar det här så himla mycket. Fuck cancer.

Sugarplum Fairy var mitt första favoritband. Jag hamnade i publiken vid Eldorado på Peace & Love-festivalen 2009 av ingen anledning alls egentligen, jag visste att de kom på Borlänge och var nyfiken på hur de kunde tänkas låta. Tog med pappa mot löftet att de skulle låta lite som Mando Diao, fast jag egentligen inte visste. Jag blev helt fast. Det var sommaren jag fyllde tolv och i födelsedagspresent fick jag två stycken skivor: First Round, First Minute och Wild One. De spelades om och om och om igen under hela hösten.

Våren efter det var jag i Sälen och det var då jag för första gången fick läsa Kristian Gidlund. Jag tog en Nolltvå - en gratistidning- av en ren slump och läste den senare under dagen. Längst bak i tidningen såg jag ett välbekant ansikte. Han var krönikör, tydligen. Jaha, tänkte jag. Efter det tog jag hem varje nummer av tidningen som publicerades. Det var i och med det jag fick reda på att han var sjuk. Det stod i en krönika, rakt upp och ner. Cancer. Helvete.

Men sen blev det ju bra. Lite mer än två år senare såg jag samma band( vid samma scen som där jag såg dem första gånger) och sjöng glatt att "You cannot kill Kristian Gidlund" för att det är ju klart att du inte kan. Vem skulle ens komma på tanken? Jag var nog lättad, även om jag aldrig riktigt trott på att han skulle dö. För hur skulle det gå ihop? Sen blev det höst och kanske till och med vinter och där kom det. Bam. Cancern är tillbaka, värre än förut. Och ni vet ju hur det gick sen.

Jag fick reda på det i morse, när min lillasyster ropade "vet du om att han är död?" genom badrumsdörren. "Nej, jaha. Okej.". Twittra om det, klä på mig, springa till bussen. Rätt apatiskt. Och helt plötsligt kör bussen förbi Kvarnsveden("Jag är fortfarande Gidlunds yngsta – han den där långa från Kvarnsveden" . Här brister det. Ser platsen där jag såg honom trumma för första gången, alla andra ställen där jag vet att han har funnits. Borlänge är ägnat honom och det märktes överallt. Idag har alla mina lektioner genomförts med utsikt över hans lasarett. Hur skulle jag kunna låta bli att gråta?

Vila i frid, fantastiska människa. ♥

http://www.youtube.com/watch?v=RPuDXXJ35M4

Kan knappt förstå det även om det var väntat. Han skrev så fruktansvärt vackert och jag blev berörd av varenda inlägg han skrev.

Vila i frid ♥

Lyssnade på hans sommarprat som lämnade mig berörd. Usch, hemskt.

Hörde om det på nyheterna idag och måste erkänna att jag inte haft en blekaste aning om att bandet eller snubben ens existerat. Men det spelar väl inte så stor roll egentligen, alltid trist och piss när cancer (så som andra sjukdomar) tar livet av fantastiska människor.

Jag hoppas familjen och alla berörda får lov att bearbeta det här i lugnt och ro. Vila i frid Kristian Gidlund.

Glömde tala om att jag vet hur det är att förlora någon i cancer. Man går sönder inombords. Min kusin förlorade nämligen sin lille son i cancer i fjol. Sonen blev bara två år.

Så jag förstår hur Kristian Gidlunds familj mår just nu.

Läste det imorse och kände mig som vädret utanför fönstret: dvs tre dagar konstant regn...
Kommer spara det fina mejlet jag fick av honom ♥
Han har blivit en av mina inspirationer.

Jag bara... Grät. Läste de sista inlägg i bloggen jag inte kommit mig för att läsa tidigare, och erinrade mig den där natten för ett år sedan eller något då jag läste bloggen från början till slut, och grät som idag. Eller när kampanjen för att få upp Sweet Jackie (som Kristian skrivit) på topplistan genomfördes och jag lyssnade på den om och om igen och blev så berörd.

Och han fattas mig. Han är en av de personer jag aldrig träffat som jag verkligen saknar och sörjer efter hans bortgång. Och jag förstår inte riktigt att det inte kommer att komma några fler meddelande i min inkorg som annonserar ett nytt blogginlägg - jag förstår bara inte det. Sugarplum Fairy har aldrig varit något mer än något ganska avlägset på min musikaliska horisont - några låtar jag gillar att springa till, och så Sweet Jackie då. Men Kristian fyllde upp hela mitt synfält idag och... Jag vet inte ens.