Wenn Marks, spelare för alltid

Titel: Wenn Marks, Spelare för alltid
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 4
Färdigskriven: Nej

Tänkte försöka skriva en hungerspelen-Fanfiction. En liten bit av första kapitlet kommer här:Jag springer i skogen, och hör elden spraka bakom mig. Fort vänder jag på huvudet och ser skogen försvinna i glödande eld. Lågornas dansande trollbinder mig och jag står still och tittar när elden slukar det som en gång var mitt hem.
''Wenn, vakna nu!'' Jag rycker till och öppnar ögonen. Tur, det var bara en dröm! Jag sätter mig upp och tittar på mamma som står i dörröppningen. ''Mamma, är det något speciellt idag? Du ser orolig ut...'' säger jag förvånat. ''Gumman, det är slåtterdag idag...'' Svarar mamma tyst. Just det, idag är slåttern för de sextiotredje hungerspelen... Jag hoppar upp. ''Jag måste träffa Cilly'' säger jag snabbt. Jag drar på mig ett par byxor och en tröja. Sedan rusar jag nedför trappan och ut ur huset. Jag går till mötesplatsen, och Cilly kommer dit bara några sekunder efter mig. ''Hej...'' Säger hon dämpat. ''Hej'' Svarar jag, lika dystert.


Jag kommer försöka skriva varannan eller var tredje dag ungefär, vill ni läsa
kotte7
ginny 23
glina2
flyttnyckeln.
mussa
Incendio
anja_
nickypotter
Stevie Rae
Shaunee

Låter intressant!
*bevakar!"

Då kommer första kapitlet:



Kapitel 1: Slåttern
Jag springer i skogen, och hör elden spraka bakom mig. Fort vänder jag på huvudet och ser skogen försvinna i glödande eld. Lågornas dansande trollbinder mig och jag står still och tittar när elden slukar det som en gång var mitt hem.
''Wenn, vakna nu!'' Jag rycker till och öppnar ögonen. Tur, det var bara en dröm! Jag sätter mig upp och tittar på mamma som står i dörröppningen. ''Mamma, är det något speciellt idag? Du ser orolig ut...'' säger jag förvånat. ''Gumman, det är slåtterdag idag...'' Svarar mamma tyst. Just det, idag är slåttern för de sextiotredje hungerspelen... Jag hoppar upp. ''Jag måste träffa Cilly'' säger jag snabbt. Jag drar på mig ett par byxor och en tröja. Sedan rusar jag nedför trappan och ut ur huset. Jag går till mötesplatsen, och Cilly kommer dit bara några sekunder efter mig. ''Hej...'' Säger hon dämpat. ''Hej'' Svarar jag, lika dystert.
''Kom nu'' Säger jag och vi börjar gå mot vårat berg. Vi sätter oss i grottan och jag tittar först då ordentligt på henne. Hon ser blek ut. ''Vad är det, har Cloe skrivit upp sig på tesseras?'' frågar jag henne. ''Nej, men Leo har'' Svarar hon tyst och börjar gråta. Leo är hennes tolvårige bror. ''Nej...'' viskar jag. Hon torkar tårarna. ''Men han kommer inte att bli vald.'' säger hon och reser sig upp. ''Vi kollar snarorna nu'' fortsätter hon.

Väl hemma igen ser jag mamma stå och fläta Lucys hår. ''Hej sötnos'' säger jag till Lucy och kramar henne. ''Hej Wenn'' svarar hon. Mamma börjar sedan med mitt hår men jag drar mig undan. ''Nej'' säger jag skarpt. Mamma ser sårad ut men släpper mitt mörka hår. Jag vänder mig om och går uppför trapporna och in på mitt rum. Jag öppnar garderoben och tar fram min turkosa knälånga klänning. Håret låter jag vara utsläppt. Jag går ner igen och ser Mamma stå och hålla om Lucy. ''Vi måste gå nu'' säger jag tyst. De vänder sig mot mig. ''Du får gå själv, Wenn'' säger mamma skarpt. ''Va? Varför?'' säger jag då. ''Vi följer inte med'', blir svaret. Jag fnyser och vänder på klacken, sedan stormar jag ut ur rummet. Jag ser Cilla en bit bort, med sin familj. Jag springer ikapp henne, och går med de till torget.

Jag och Cilla går tillsammans tillsammans och låter fredsväktarna ta lite av vårat blod. Sedan går vi till femtonåringarnas fålla.
''Mina damer och herrar, välkomna till slåttern för de sextiotredje hungerspelen!'' säger Effie Trinket glatt. ''Som vanligt, damerna först'' fortsätter hon och går fram till flickornas skål. ''Och den kvinnliga deltagaren från distrikt 2 är... Cildana Roselarn!'' Jag stirrar på Cilla. Tårarna tränger upp i hennes ögon och hon närmar sig mittgången. Ett par fredsväktare leder upp henne på scenen. ''Har vi någon frivillig som vill ersätta denna spelare?'' frågar Effie. Först då förstår jag vad som hänt. Jag går ut i mittgången. ''Jag!'' Säger jag högt och tydligt. Cilly tittar på mig och skakar på huvudet. Jag ler trotsigt och går upp på scenen. ''Jaha'' säger Effie förtjust. ''Och vad heter du då, lilla vän?'' fortsätter hon. ''Wennola Marks'' svarar jag.
--------------------------------------------------
Vad tycks?

bra, bevakar!

Bra!

Kapitel 2: På väg.
''Okej, då tar vi herrarna då'' säger Effie. Hon går mot pojkarnas skål. ''Erik Soley!'' Ropar hon. En kille i min ålder, ett år äldre kanske, går upp på scenen. Han har ljusbrunt hår och klargröna ögon. Han kliver upp på scenen. ''Här har vi nu spelarna i det sextiotredje hungerspelen från distrikt 12!'' ropar Effie.
Ett par fredsväktare för in mig i ett rum och låser dörren. Det är nu de som vill besöka mig ska komma. Men ingen kommer. Jag sitter och väntar på mor, och på Lucy. Eller Cilla. Bara någon, ett tecken på att någon bryr sig om mig. men dörren förblir stängd. Jag känner tårarna som är på väg, och när det bara är en minut kvar tills en timme gått slängs dörren upp. Några av killarna från min klass kommer in. Jag stirrar på dem. ''Vad gör ni här?'' Snyftar jag. ''Säger farväl till dig, fattar du väl?'' flinar Josef. Jag fnyser. ''Stick, ni tycker bara det är bra att jag kommer dö!'' säger jag argt. ''Nej, vi tänker inte gå'' svarar Emil. Jag ställer mig upp och slår honom i ansiktet. ''Aj Fan!'' skriker han. Jag puttar ut honom och håller ut handen för att visa att de andra också ska gå ut. De följer efter Emil.

Dörren stängs bakom de. Jag sätter mig igen och plötsligt kommer fredsväktarna in igen. De drar upp mig så att jag står och sedan följer jag efter dem. Jag och Erik leds till ett tåg, där vi går ombord. De visar oss våra kupéer och lämnar oss ifred. Jag slänger mig på sängen och släpper fram tårarna. Jag vet inte hur lång tid det tar, men det knackar på dörren efter en stund. ''Kan jag komma in?'' Hörs en obekant röst. ''mm'' svarar jag. Erik kommer in och jag inser att jag inte hört honom prata förrns nu. ''Det du gjorde var väldigt modigt. Jag önskar att någon av mina vänner gjort så för mig'' säger han. ''Då är de inga riktiga vänner'' konstaterar jag. Jag tittar på honom och frågar med blicken ''Var det något mer?''. Han reser sig upp och går ut.

En stund senare hör jag Johanna, våran mentors, röst. ''Wennola, mat'' säger hon. ''Jag heter inte det!'' säger jag och kastar min sänglampa mot dörren. den öppnas blixtsnabbt och jag ser Erik stå och hålla i lampan. Han flinar. ''Jag har ganska bra reflexer'' jag lyckas le tillbaka. Han kan bli en bra allierad. Jag reser mig upp och följer med till matvagnen. Jag och Erik sitter ensamma vid ett bord. Jag känner något som nuddar min fot och kikar diskret under bordet. Det var han. Han hade nog bara råkat sparka till mig. Men då nuddar han mig igen. Och nu låter han foten ligga kvar på min. Han sitter och tittar ut genom fönstret, och jag ser ett litet leende på hans mun. ''Varför är du glad?'' frågar jag förvånat. ''Alltså... Det här har varit min största skräck hela mitt liv, och plötsligt så är det inte det längre.'' Jag tar undan foten. ''vad är du rädd för nu då?'' frågar jag. Han rycker på axlarna. ''jag vet faktiskt inte''. Han reser sig upp och lämnar mig ensam. Jag begrundar det han sagt. Jag är känner att jag inte är rädd. Bättre att dö på arenan än i att leva vidare det eländiga distriktet. Och bättre att dö så att Cilla får leva. Plötsligt kommer jag på vad jag tänker. Att jag kommer dö. Men jag kan vinna, jag har en ganska stor chans att vinna. Jag är stark, och jag kan hantera vapen.
Innan jag går och lägger mig knackar jag på i Eriks rum. ''ja?'' säger han. Jag öppnar dörren och ser att han står med bar överkropp. ''Förlåt'' mumlar jag och stänger dörren. ''Det gör inget, kom in du'' säger han. Jag går in. Han är satt sig på sängen nu. Jag sätter mig på en stol. ''Var det något speciellt?'' frågar han. Jag skakar på huvudet. ''jag är faktiskt inte heller rädd längre. Jag har en stor chans att vinna. men du måste ha mycket större'' mumlar jag och tittar beundrande på hans muskler. ''Nej, det tror jag inte'' säger han och ler. ''Jag kan inte ens döda en kackerlacka.'' Jag fnissar. ''Får jag... '' Jag börjar sträcka ut handen, men drar tillbaka den igen. ''Nej, förlåt'' mumlar jag. ''Det är okej.'' säger han då. Jag vågar sträcka ut handen och känna på hans överarm. ''Wow'' är allt jag får ur mig. Jag tittar på hans magrutor. Så himla stark han måste vara! ''Var det något mer?'' frågar han. Jag skakar på huvudet, men sitter kvar. Jag nickar till, och huvudet faller fram. Han skrattar tyst. Jag halvsover, lutad mot väggen. Då lyfter han mig. ''Släpp'' muttrar jag tyst, och han lägger varsamt ner mig i sängen. Jag blundar och somnar omedelbart.

super bra, vill ha mer!

Tack

bra!

Sorry glömde skriva!!!!
--------------------------------
Kapitel 3: Huvudstaden
Jag vaknar och undrar var jag är. Det gungar och sängen jag ligger i är inte min. Min mor borde ha väckt mig nu... Måste träffa Cilla... Vem var det nu som blev utvald vid slåttern? Jag rycker till och öppnar ögonen. Jag stirrar på Erik som sitter på stolen. När han ser att jag har vaknat ler han. ''Godmorgon'' säger han. Jag stönar och sluter ögonen.
Det knackar på dörren. ''Erik, vet du var Wenn är?'' skriker Johanna hysteriskt. ''Jag tror hon har rymt!'' fortsätter hon. Hon slänger upp dörren. ''Det kan hon väl inte ha.... Åh, jaha'' hon tittar på mig och jag öppnar ögone. ''Måste du skrika?'' muttrar jag och kastar kudden mot henne. ''Jag vill sova'' Jag vänder mig så att jag har ryggen mot henne och blundar igen. Jag hör dörren stängas. ''Vad gör du i min kupé?'' frågar jag Erik trött. ''Det är inte din kupé, och det är inte din säng'' säger han. Jag sätter mig blixtsnabbt upp. ''Förlåt... fick du sova på golvet?'' Han skakar på huvudet. ''Men var sov du då?'' frågar jag. ''Bredvid dig'' svarar han.
Jag suckar. ''Okej... Jag är hungrig.'' Erik skrattar. ''Tyvärr missade du frukosten, klockan är kvart över 12'' Jag suckar igen. ''Men jag är hungrig!'' Han reser sig upp. ''Kom då'' Jag följer efter honom till matvagnen där det står lunch framdukat. Jag börjar äta.
Efter en stund tittar Erik ut genom fönstret. ''Kolla!'' jag kollar och ser huvudstaden. Folket står i en stor klunga för att få se spelarna från distrikt två. Jag vinkar åt dem. Många vinkar tillbaka. Jag ler stort och gläds åt deras lycka. Det är en svaghet jag har, är någon glad, blir jag glad, är någon ledsen, blir jag ledsen. ''Varför är du så glad?'' frågar Erik. Jag rycker på axlarna.
En av 24 ungdomar kommer att överleva, jag är inte den, jag kommer aldrig träffa de jag älskar igen, ändå ler jag. ''För att det här kommer bli mitt största äventyr, och aldrig att jag dör utan att dra med mig mördaren i fallet.''. Han tittar på mig
''Wenn, du vet väl att på Arenan, om det bara är du och jag kvar, kan vi inte vara vänner?'' säger Erik plötsligt. Jag nickar. ''Det blir inte bara du och jag kvar'' säger jag. ''Antagligen inte, men om det lir det, hur gör vi då?'' Jag funderar. Erik har ingen som älskar honom, ingen som kommer sörja honom... Det blir synd om det händer. Jag däremot var populär, hade pojkvän och vänner. Alla skulle sörja mig. ''Du dödar mig'' säger jag enkelt. Han skakar på huvudet. ''Aldrig''. Jag rycker på axlarna. ''Okej. Då dödar jag väl mig själv då'' Han skakar på huvudet igen. Jag fnissar. ''Vi sitter och är osams om vem som ska dö'' säger jag. Han ler. ''Ja, de där ute verkar också vara det'' säger han. Jag tittar ut och ser ett slagsmål. ''Ja, det verkar så'' Dörrarna öppnas och vi lämnar tåget för första gången på två dagar.


Förlåter ni mig?