Den nya tiden (Scorpius, Rose, James).

_{Skrivet av Hapopo:}
Kapitel 3, Gryfflepuff eller Raverin?
Rose:

Jag var inte nervös. Jag kände Neville utanför skolan, och jag kände på mig att jag skulle hamna i Gryffindor. Så det måste ha varit de andras nervositet som smittat av sig och fått mig att börja skaka och tvivla på mig själv. Precis. De lurade mig till att tro att jag var nervös. Men icke då.
Jag rättade till min klädnad och sträckte på huvudet. Framför mig stod Albus och tre andra elever. Jag var nummer fem. Puh. Den lilla flickan längst fram såg skräckslagen ut över att vara först, och jag förstod henne.
Vi hörde steg, och vände oss mot ljudet. Neville... öhm... Professor Longbottom kom raskt gående mot oss och svängde med sin trollstav. Den stora porten öppnade sig in till ett gigantiskt rum, som tycktes lysa i guldgult.
Högt ovanför oss svävade levande ljus, hundratals, som bar ansvaret till den guldiga illusionen.
Eleverna tittade på oss, men jag stirrade envist in i Albus' nacke. Vi gick fram till en liten upphöjd platta längst fram, och ställde oss rätt framför lärarna. Professor Longbottom ställde ner en pall och lade sorteringshatten på. Sen började han uppropet, och Weasley som jag är var jag nog sist på listan.
Två Abbott tvillingar, John och Alex var först upp. Jag hade träffat de förut, då de var släkt med Neville och alla kommit över på middag hos oss.
Alex var först, och ropades till Slytherin. John satte sig snabbt och jag kunde se hur han höll tummarna. Jag hoppades verkligen att de skulle hamna i separata elevhem, för Alex tog över.... ganska mycket ibland.
"HUFFLEPUFF!"
Jag log mot honom när han gick mot Hufflepuff's bord, men han såg gråtfärdig och nästan sjuk ut. Alex tittade bestört mot honom.
"Charles Allen", sa Professorn sedan.
"RAVENCLAW!", ropade sorteringshatten. Pojken Charles nickade med en viktig min och gick snabbt bort till Ravenclaw's bord.
Jag somnade nästan i väntan på mitt namn, det verkade som om det var extra mycket förstaårselever detta år. När mitt namn ropades upp var jag inte ens ivrig över att få veta var jag skulle hamnat. Jag drog bara trött hatten över ansiktet och somnade nästan i mörkret som omslöt mig.
"Trött?", viskade en röst.
Jag hoppade till och försökte se mig omkring, men rösten kom inifrån mitt huvud. Den skrattade tyst.
"Du skulle bara veta hur trött man blir av att ligga hela skolåret på en hylla".
Det var alltså hatten som pratade med mig.
"Ja", sa hatten. "Jag kan tala. Men det är bara du som hör mig".
Jag nickade, även fast det inte gjorde någon nytta.
"Får du aldrig göra något annat?", viskade jag. Jag kände hur hatten skakade på mitt huvud... på sitt... öh... på sig själv.
Hatten skratta igen, ett ljust, tunt skratt.
"Är det svårt? Att sortera elever?", tänkte jag. "Jag menar, tänker du någonsin på var eleverna själva vill hamna... tänk om du gör de besvikna?"
Johns sorgsna ansikte slöt igenom mitt minne. Hatten suckade.
"Jag tänker på barnens bästa. Och ofta är barnens bästa, det elevhem där de själva vill hamna. Oftast."
Jag tänkte på detta. Det lät... klokt, antar jag.
"Det var trevligt att få prata med dig, Rose Weasley. Nu kan du gå och sätta dig vid GRYFFINDOR!"

_{Skrivet av Hapopo:}


Olika för olika ff's, tror jag