Darkside - Draco Malfoy love story

En liten fanfiction här då! Min första här så säg gärna vad ni tycker!
Namn; Darkside
Genre; Fantasy, äventyr, död.
Rating; Teen tror jag, fast om man är tex. 12 och ovanligt mogen kan man ju läsa endå! Det beror ju på vgad man läser i vanliga fall, döm lite själva om ni är unga
Längd; Den blir så lång den blir!
HANDLING;; Raven Cloud är en vampyr. Hon föddes i Sverige för nästan 4000 år sedan och blev förvandlad vid 17 års ålder. Redan som barn utvecklade hon en förmåga för eldmagi, och den växte sig stakare när hon blev förvandlad. Iochmed att hon var minderårig när hon förvandlades måste hon bo hos olika fosterfamiljer rund om i världen. 2013 tas hon emot av familjen Malfoy i England, där hon får bo med Lucius, Narcissa (stavas det så?? ) och deras 24 åriga som Draco. Det kanske låter enkelt, men enkelt är det sista det är. Ni förstår, Raven är också en beskyddare av naturen, och det är hennes och några andras jobb att hålla demoner borta från jorden. Följ Raven när hon försöker rädda världen och hålla uppe sin starka vänskap med Draco. Men vad händer när hon får veta att Draco önskar att han hade mer än hennes vänskap?
VARNING; Kanske inte blir ett lyckligt slut!

Låter det bra???

Låter bra, bevakar!

~~ Prolog ~~

Jag brann. Det är det jag minns. Jag brann när giftet som skulle förvandla mig från mitt dödliga tillstånd till en vampyr rann genom mina ådror och dödade allt i min kropp, steg för steg. Jag kunde inte skrika, min kropp hade blivit stum. Långsammt avtog det. Det enda jag mins därefter var blod, och skrik. Det kändes som att jag visste att jag var orsaken, men att jag inte kunde kontrollera mig själv. Jag insåg efteråt vad jag hade blivit. En vampyr, en demon.
Och det är problemet.
Mitt element är eld magi, vilket gör att jag inte kan brinna. Men eld är också det enda som kan döda en vampyr, jag var helt odödlig. Om jag kunnat gråta hade jag gjort det. Jag minndes inte mitt namn, så jag gav mig själv ett. Raven, för det första jag såg när jag vaknade som odöd var en fågel på en gren ovanför. Den såg nyfiken ut, som om det funderade på vem jag var, och vad jag gjorde där. När jag satte mig upp dunsade docklika röda lockar framför mitt ansikte, och när jag tog upp min hand möttes mina ögon av porslinsvit hud. Jag reste mig upp och gick mot en damm inte långt borta, men min fot snubblade över något. En kropp. Runt om mig låg många döda, blodiga kroppar. Jag kollade på något sätt ignorant mot dem innan jag fortsatte mot vattnet. Jag kollade ner på min spegelbild. Mina dockliknande lockar räckte till nedanför min rumpa och mitt hjärtformade ansikte vat vitt med ett par stora, oskyldiga gröna ögon. Jag minns att jag blev rädd för blodet rund min mun som fortsatte ner på en enkel vit klänning. Klänningen var vacker. Jag lät tyget slå i backen och gick ner i vattnet för att tvätta av mig. Kylan känndes inte, men jag blev förundrad över strömmen. Det var som att vara nyfödd, utan några minnen. Vattnet färgades snabbt rött av blodet och jag gick vidare med att tvätta klänningen.

Men det där var länge sen. Nästan 4000 år sedan.

~~~~~~~~
Det är en ganska kort prolog, men den speglar Ravens första minuter/timmar som vampyr.

Bra!!!!!!!!!!!!!!!!!

Kapitel 1

Där var jag igen. På kontoret inne på socialen i Stockholm, Sverige. Jag skulle få en ny familj igen, jag var för mycket för den förra. Jag hade precis anlänt till Stockholm, då jag hade tagit tåget från Malmö. Den förra familjen var en lantbrukarfamilj, med tre barn. Det var mest föräldrarna som inte orkade med mig, alla tre barnen älskade mig. Jag hade till och med lovat Emma, mellanbarnet, att jag skulle förvandla henne när hon blivit gammal nog, det vill säga 21. Jag tycker att det är en lagom ålder, men såklart får hon ju ändra sig innan dess. Emma var 9 då. Den yngsta, Lilia, fick mig att lova att jag skulle hälsa på, och det har jag också tänkt. Jag ska ringa också. Men det var värre med föräldrarna, Marie och Henrik. Dem hatade mig. Henrik var nämligen präst, så enligt honom var jag en demon. Dem accepterade bara mig för att dem fick betalt för det. Jag kollade ner på mina slitna Converse skor och rättade till solglasögonen. När som helst skulle Johannes, socialarbetaren som tog hand om mig, komma in för att meddela var jag skulle förflyttas. Mina resväskor stod färdigpackade i hörnet. Eller ja, jag hade ju faktiskt inte packat upp dem ens. Min strupe brann lite av blodtörst, så jag hoppades att jag skulle få någon timme på mig att jaga innan tåget bar mig av till gud vet var. Dörren öppnades och Johannes gick in med en lapp i handen.
- Hej Raven, tillbaka redan? Frågade han med en sån där gullröst man använder till små barn. Jag lyfte äcklat lite på överläppen. Han var ung, bara 24 år, och så vitt jag visste hade han en så kallad ’crush’ på mig, men han ville inte visa det så han pratade med mig som ett barn. Jag log åt tanken på att leka lite med honom. Kalla mig grym, men jag är ju en vampyr trots allt. Jag gick fram till honom med ett leende på läpparna och tog tag i hans slips och drog honom till mig.
- Mhm.. synd att jag inte kan stanna så länge, vi kunde ju umgåtts lite.. viskade jag i hans öra och släppte. Det syntes att han ansträngde sig för att hålla masken. Tro mig, han var inte den första. När man förvandlas suddas alla fel ut, och allt på en blir som gjort för att förföra.
- Eh. Ja, du ska till England den h-här gången, här är din biljett, hejdå! Sa han och räckte mig lappen och visade mig sedan ut. Jag tog mina väskor i båda händerna och gick ut. Jag gjorde en liten grimas när solljuset träffade mig. Vampyrer tål solljus, men dem trivs bäst på natten. Nej, vi glittrar inte, det gör älvor. Jag kollade på biljetten. Det var en flygbiljett till Heathrow i London. På lappen stod det också att Mr. Malfoys privatförare skulle plocka upp mig där. England. Jag hade varit där med andra familjer några gånger, och på jaktresor, men jag hade aldrig bott där. Det kunde bli intressant. Sedan kollade jag på tiden då flyget skulle avgå från Arlanda. 12.30. Det var bara en kvart kvar till dess. Då skulle jag inte hinna jaga innan. Jag morrade lite lätt mot planeringen här, men det var som det var. Jag plockade upp väskorna igen och sprang i vampyr fart mot flygplatsen där jag enkelt sprang genom säkerhets vakten och in i planet. Åkturen var hemsk. Jag satt bredvid en snarkande gubbe och en skrikande bebis. Som tur var hade jag med mig mina hörlurar så jag lyssnade på musik hela vägen, men det dolde inte ljuden från min vampyrhörsel. När jag gick av planet såg jag genast en stor skylt med mitt namn på, hållen av en biffig karl i frack.
- Ms. Cloud? Frågade han när jag kom fram till honom.
- Ja, och vad heter du? Svarade jag och anade ett leende i hans mungipor.
- Nickolaj Frostr, miss! Svarade han.
- Trevligt trevligt! Sa jag och gick in i limosinen. Två timmar, trettiotre minuter och tjugosju sekunder senare stod jag framför en stor herrgård.
- Åfan. mumlade jag och tog emot väskorna Nickolaj räckte mig. Han ledde mig mot den stora grinden och sa ett lösenord. Då insåg jag att familjen Malfoy måste bestå av häxor och trollkarlar. Men det var lugnt, jag hade bott med sådana tidigare. En ståtlig man iförd svarta kläder och med sitt vita hår utsläppt kom ut genom dörren och gick mot oss tät följd av en minst lika ståtlig kvinna och en yngre man som såg ut att vara 24 år gammal eller så.
- Välkommen, välkommen, kära barn! Sa kvinnan och slog armarna runt mig. Hennes puls överväldigade mig och jag fick verkligen anstränga mig för att inte slita strupen av henne. Jag heter Narcissa! Det här är min make Lucius och min son Draco. Vi är mycket glada att få ta hand om en äkta vampyr!
- Trevligt! Kved jag. Men skulle du snälla kunna släppa mig? Narcissa släppte mig och jag tumlade bakot några steg innan jag återfick balansen. Jag kände mig inte riktigt hemma bland dessa uppklädda trollkarlar (och häxa) med mina trasiga jeans, vita linne och svarta skin handskar med öppna knogar.
- Så roligt att äntligen träffa dig, Raven var det väl? Frågade Lucius och skakade min hand. Kom, kom, Draco, hälsa nu! Fortsatte han och den unga mannen kom fram och kysste min handled.
- Angenämt!
- Wow, ni är verkligen… brittiska sa jag och kollade på dem. Hörni, jag vill inte vara oartig nu då, men jag behöver verkligen gå ut och jaga nu om ni inte vill hitta någon av era tjänare utan ihopsittande hals i natt så..
- Visst, visst! Spring iväg och jaga du lilla vän! Sa Narcissa och viftade iväg mig med handen. Jag vände mig snabbt om och sprang för att leta efter något att sätta tänderna i.

Superbra!!!

GAHA HAR JUST BÖRJAT LÄSA DEN HÄR!
Vetu en sak? Du är superduktig!
Jag kommer att bevaka med stort B (Okej jag bevakar allt som har med Draco å göra... men ändå) SKITBRA

Naaaw, tack!



Tack tack!


Nuså, nu kommer kapitel 2!


~~~~

Kapitel 2

Några timmar senare kom jag tillbaka från min jakt. Jag hade tagit min tid för att hitta människor med så rent blod som möjligt, så håller jag mig ’mätt’ längre. En människa som tillexempel röker håller jag mig inte lika mätt på som en som är ”ren”. Det kvar redan natt när jag kom tillbaka, jag såg säkert förjävlig ut också, jag hade nämligen inte vart som renlig och låt oss säga, mitt vita linne är mer rött än vitt nu, men konstigt nog var det inte så mycket blod på mitt ansikte. Jag smög in i huset och var precis på väg upp i trappan när lyset slogs på. Nere mid lysknappen stod Draco med rufsigt hår som om han precis vaknat.
- Du tog då verkligen din tid! Sa han och gick framåt till mig.
- Jag antar det. Svarade jag och försökte täcka upp blodet på min tröja.
- Du tänker inte äta upp någon av oss va? Sa han med ett retsamt leende.
- Nej, trollkarlar smakar inte lika gott som mugglare! Åt det skrattade han. Det var ett gulligt skratt, som att han menade det.
- Så du menar att jag inte skakar gott? Sa han retsamt.
- Ja, det är precis vad jag säger. Svarade jag och log.
- Jag tror vi kan bli bra vänner.
- Det tror jag med!


Nästa morgon runt 8 kom Narcissa ner och såg mig sitta och läsa i soffan.
- Men kära barn, har du suttit här hela natten? Frågade hon och lade handen över hennes pumpande hjärta.
- Vampyrer behöver inte sova och dem har ätit nog mycket, det krävs en mycket lång tid utan blod för att få en vampyr att sova! Svarade jag och åt det verkade hon slappna av lite, men hon gav mig en sne blick när hon såg att jag satt i pyjamas (och med pyjamas menar jag en på tok för stor T-shirt och ett par pyjamas shorts).
- Jag gillar att gå runt i pyjamas på nätterna, det får mig att känna mig mer mänsklig!
- Åh, på det viset! Jag antar att du inte ska ha frukost, jag finns i köket om du behöver mig! Sa hon och gick ut till köket, fast, det kanske du viste om du läste vad jag nyss skrev! Efter Narcissa kom Lucius, också han kollade på mig och jag fick förklara allt igen innan han gick ut till sin fru. Sist och minst kom Draco. Han hade en skjorta och ett par svarta byxor på sig och hans hår var nu kammat istället för rufsigt som det hade varit kvällen innan.
- Snygga kläder! Kommenterade han och log.
- Ja, ja, ja! Du är det TREDJE av tre Malfoys som komenterat mig klädsel på en halvtimme! Sa jag och reste mig upp jag gick fram till Draco och föste honom mot köket.
- Jag går och byter om så kan du gå och få i dig sån där… vad heter det nu? Just det. Näring. Sen puttade jag in honom genom köksdörren och sprang i vampyrfart in till mitt rum för att byta om. Ett par enkla trasiga jeans och en T-shit som det stod ’Kiss me, I’m swedish’ på. Sedan tog jag ett nit armband och fäste det kring min handled och satte upp håret i en hög hästsvans. Jag tvekade länge (länge för mig alltså, cirka fyrtio sekunder) på om jag skulle ha mina Converse eller ett par högklackade Jeffery Campbells. Tillslut blev det Conversen, det där med att vara lång sparar vi till en annan dag. Jag sprang ner igen och såg hela familjen Malfoy stå samlad och väntade på mig.
- Åh, Raven, vi ska till diagongränden för att skaffa lite småsaker, vi tänkte att vi skulle ta med dig för att presentera dig till våra bekanta! Sa Lucius och började gå mot flampulver-grejen. Allt det här är för komplicerat för lilla (tro mig, jag är liten. Jag är jättekort. Jag räcker bara upp till precis nedanför Dracos axlar!) mig. När dem andra åkt iväg ställde även jag mig där och sa högt och tydligt;
- Diagongränden.

POFF!



~~~~

Defenitift inte det längsta kapitlet någonsin, men jag har suttit och skrivit på min bok i 2 timmar innan så jag fick lite ont i handen. Och som ni kanske märker är jag skitrolig idag på sättet jag skrev det här kapitlet.

SUPeRBRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Det finns en bokserie från England som heter Darkside. Så kanske sätter mig och läser denna senare ikväll. Dock har jag ju mina förväntningar på "Darkside" så it better be good!