Dramione - A love story. [SV]

Namn: A love story.
Språk: Svenska.
Rating: PG-1314 (det är trots allt en kärlekshistoria, men kommer inte gå in allt för nära på...eh...ja.)

FF:en utspelar sig då Hermione, Draco och resten går sitt femte år på Hogwarts. Små ändringar kommer att göras i historien, förutom att det blir Dramione i fokus.^^

Prolog:

Draco:

Han slog knytnävarna så hårt i väggen att några tavlor på andra sidan rummet föll till golvet och krossades med ett ljudligt kras. Han brydde sig inte. Ilskan bubblade upp inom honom och han kastade sig på sängen. En ensam tår trängde i ögonvrån men han torkade ilsket bort den. Hur kunde detta hända? Hur kunde detta hända honom? Och av alla människor på hela Hogwarts – i hela världen! så var det tvungen att vara just henne. Draco rullade över på rygg och stirrade upp i det vitmålade taket. En oönskad bild försökte ta form inuti hans huvud och han försökte med all sin kraft att tränga bort den. Det gick inte. Framför sig kunde han se henne lika klart som om hon stått framför honom. Hon hade varit så vacker föregående år, på julbalen. Det var då han hade sett henne klart för första gången på fyra år och efter det hade han inte kunnat sluta stirra på henne, i korridoren, i Stora Salen, på lektionerna, och när hon inte var i närheten så fanns hon alltid där, i hans tankar. Han hade inte tänkt så speciellt mycket på det då, aldrig funderat på vad det var han höll på med, men under dagens middag hade hans mamma tagit upp ämnet och börjat fråga ut honom, hon ville veta varendaste detalj om alla tjejer han någonsin pratat med. Hon hade förhört honom och försökt luska ur honom vem det var han gillade, för det stod klart för henne och för hans far att något hade förändrats, han hade ju svävat på små rosa moln ända sedan sommarlovet tagit sin början påstod hon. Han hade blankt nekat till alla hennes påståenden och frågor, men han hade insett var det var som hände med honom.
Hur hade det kunna hända? frågade han sig igen. Hur kunde han bli kär i just henne, en smutskalle, en gryffindorare och dessutom bästa vän till hans ärkefiende? Hur kunde han bli kär i Hermione Granger?

Om någon är intresserad kan jag lägga upp Kapitel 1 imorgon eller på lördag då det strax är klart!^^

Jättebra! Vill gärna läsa mer

Å, det här var verkligen superbra! Bevakar självklart

*Taggad inför kapitel 1*

Bevakar, vill gärna ha mer min vän

Kapitel 1.
Hermione:
”Hejdå älskling!” Hermiones mamma Jean kastade sig om halsen på sin dotter och snyftade högt. Hermione klappade henne förskräckt på axeln. Så här hade det varit precis vartenda år och Hermione började undra om hennes mamma verkligen skulle låta henne fara iväg för att tillbringa ännu en termin på Hogwarts. Vid tanken av trolldomsskolan blev hon alldeles varm i kroppen. Trots att Hermione älskade sina föräldrar och deras hus, så hade hon aldrig känt sig hemma där sen hon kommit hem från sitt första år på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom.
Hennes mamma släppte äntligen taget om henne med tårar i ögonen och hennes pappa log. Hermione kramade om honom också innan hon vinkade hejdå och steg ombord på Hogwartsexpressen.
Hon trängde sig fram genom folkmassan som knuffades och skuffades i den smala korridoren, hon letade efter det välbekanta hår som tillhörde Ron. De skulle tillsammans besöka kupén för prefekterna eftersom de båda blivit utnämnda till Gryffindor prefekter.
Plötsligt krockade hon med någon så hårt att hon höll på att tappa balansen och ramla baklänges, men personen i fråga grep tag i hennes arm och hindrade henne från att slå i golvet. När hon såg vem det var rodnade hon häftigt och förberedde sig på gliringar och glåpord om hennes klumpighet, men när hon såg upp i Draco Malfoy’s blekgrå ögon fanns där inget retsamt, utan bara oro, förvåning och förlägenhet.
När hon kom på fötter lade hon märke till att han fortfarande höll hårt om hennes ärm och hon sade med sin kyligaste röst”
”Du kan släppa mig nu, Malfoy.” Hon betonade hans efternamn med en särskild föraktfullhet, men det lät inte lika elakt som hon hade hoppats på.
En rodnad spred sig på hans kinder och han släppte genast taget om hennes klädnad. Hon stegade förbi honom utan ytterligare ord samtidigt som en massa känslor och tankar bubblade upp inom henne.
Varför hade han inte förolämpat henne? Varför hade han sett orolig ut, istället för hånfull? Varför hade han rodnat? Och varför, i Merlins namn kände hon sig skuldmedveten över att hon hade varit så otrevlig?
Upptagen med sina tankar som hon var märkte hon inte att hon gick in i någon för andra gången. När hon med ett lätt irriterat ansiktuttryck såg upp i ansiktet på personen hon krockat med spräckte ett leende den irriterade fasaden och hon gav Ron en kram. Det var inte särskilt länge sedan de träffats i Högkvarteret, men hon var ändå lättad och glad över att se honom.
”Tjänare!” flinade han. ”Ska vi gå?” frågade han sedan och Hermione nickade. De vände åt det håll som Hermione kommit från och började söka efter kupén som det stått om i brevet från Dumbledore. När de väl hittat dem hade de flesta elever satt sig i någon kupé med sina vänner och tåget hade börjat rulla. Hermione märkte genast på stämningen i rummet att de var sena och hon kunde se hur Rons öron blev illröda. Hon mumlade en tyst ursäkt och satte sig på en ledig plats medan hon i smyg kikade på de andra elever från femte årskursen som blivit prefekter. Hon log åt Ernie McMillan och Hannah Abbott från Hufflepuff, men när hon såg vilka som valts från Slytherin så tappade hon nästan hakan. Inga mindre än Pansy Parkinson och Draco Malfoy. Pansy såg ut som om hon helst av allt skulle vilja sitta i Dracos knä, när hon med trånande blick såg upp mot honom. Drac… Malfoy rättade hon sig, däremot hade tittat på Hermione, men när hon såg in i hans ögon vände han snabbt bort blicken.
Samma sak den här gången, Hermione såg ingen skymt av varken hånfullhet eller hat i hans blick och alltsammans gjorde henne förvirrad. Som tur var så avbryts den pinsamma tystnaden av McGonagall som informerade allihopa om alla plikter och fördelar som prefekterna hade, men för en gångs skull så lyssnade inte Hermione särskilt väl.


Draco:
Fan! tänkte han. Fan, fan, faan! Han hade rodnat, han hade allvarligt talat rodnat när hon talat med honom. ”Ta dig samman Draco! Vad är det med dig egentligen?”
Under hela det långtråkiga prefekt mötet hade han sneglat åt hennes håll minns en gång i minuten och endast tre gånger hade hon besvarat hans blick. Lika bra det, tänkte han och påminde sig själv om sin situation. Om han bara insåg att hon aldrig skulle gilla honom skulle han säkert kunna tvinga tillbaka sina känslor, men han kunde inte låta bli att hoppas.
Nu var han och Pansy tillbaka i kupén med några andra Slytherin elever, bland annat Crabbe, Goyle, Zabini och någon tjej han trodde hette Astoria. Han ångrade att han hade följt med tillbaka för Pansy nästan klättrade på honom, hon satt så nära hon kunde utan att sitta i hans knä, hon pillade med hans hår, såg hela tiden på honom och så fort han öppnade munnen skrattade hon sitt falska, inställsamma skratt. Usch vad hon var jobbig.
När man började skymta det gigantiska slottet i fjärran beslöt sig gruppen med Slytherinare att byta om till sina trollkarlsklädnader. När Draco var klar beslöt han sig för att försöka hitta en egen kupé, eftersom att han visste att tjejerna snart skulle vara tillbaka och han inte hade den minsta lust att ha henne hängande efter sig.
Med en ansträngning tog han ner sin koffert från hyllan och när Crabbe och Goyle reste sig upp med ett dumt uttryck sade han bara åt dem att han behövde vara ifred ett tag. Han behövde verkligen tid att tänka, utan Pansys korkade fnitter eller Zabini’s dumma skämt.

Att hitta en tom kupé visade sig vara svårare än han hade trott så han fick nöja sig med att stå istället. När han väl blivit ensam med sina tankar önskade han ändå att han hade stannat kvar tillsammans med sina jämnåriga, för då hade han åtminstone kunnat tränga undan tankarna som bestod av en viss person, men när han var ensam gick det inte. Han ville så gärna krama henne, hålla hennes hand, ja, bara vara tillsammans med henne, men hon hatade honom och han klandrade inte henne för det heller. Han hade retat henne och hennes bästa vänner i fyra år, så det var inte speciellt konstigt att han tog förgivet att hon hatade honom, men samtidigt så hoppades han att han på något sätt kunde få henne att förstå att han hade förändrats, för om hon gjorde det så skulle han kanske ha en chans i alla fall.
Med ett gnissel började tåget sakta in, ett tecken på att de hade nått sin destination och i samma stund som tåget stannade började elever ur alla årskurser och elevhem tränga sig ut ur kupéerna och försöka knuffa sig fram. Eftersom Draco hade varit på benen först och Crabbe & Goyle var i en av kupéerna längst bak så tog det tid innan han fick syn på dem.
Så snart han kom fram till dem hörde han den röst han minst av allt ville höra. Pansy. Han försökte gömma sig bakom Crabbes enorma kroppshydda men det hade inte varit nödvändigt. Pansy var fullt upptagen med att babbla om någon tredjeklassares förskräckliga frisyr att hon inte lade märke till honom. Lättat klev han fram från sitt gömställe, men nästan genast fick han syn på någon annan som han heller inte ville träffa.
Med ett hånleende strosade han förbi Potter, Weasley och Hermione. Han hasplade ur sig en komentar om Potters så kallade rättegång och enligt reaktionen komentaren fick var den inte uppskattad. Han försökte att inte titta på Hermione, men innan han vände sig om såg han på hennes ansiktsuttryck att hon inte var speciellt road. Med en klump i halsen ledde han Crabbe & Goyle mot en tom vagn och hela vägen kämpade han mot en stark känsla av att han aldrig kunde göra något rätt.

-

Kom väldigt gärna med kritik så att jag kan förbättra mig! Är detta en bra längd på kapitel, eller blir det för långt och jobbigt att läsa? c:

Den e jättebra!!! Bevakar

*ny läsare*
Jätte bra ff! Känn dig hårt bevakad!

bevakar! du skriver skitbra! hoppas jag kommer få läsa några böcker av dig i framtiden

Allt är perfekt, älskar det ♥

JAG BEVAKAR STENHÅRT!!!
Älskar när folk skriver om Draco (Eftersom jag är besatt av honom trots att han är sepedryg emellan ¨åt) och han & Hermione är det perfekta paret tycker jag.
har inte sett att du skrivit något förut så det ska bli jätte spännande att följa den här! :'D
Kramis ♥33