Sanguine {Twilight FanFiction}

Här är min Twilight Fanfiction som jag vet att många har väntat på! Kom äntligen på ett namn och nu när jag skriver detta har jag skrivit till kapitel 5 på WordPad. Men antagligen MYCKET mer när du läser det här!

Titel: Sanguine
Författare: ErisedStone
Språk: Svenska
Antal kapitel: 8
Färdigskriven: Nej
Tid: Dåtid (2000-talet)

Hoppas ni gillar den!

LÅTER ASBRA!!
B.E.V.A.K.A.R.!

Här kommer det allra första kapitlet av Sanguine!

Kapitel 1

Den mörka, iskalla trottoaren blev en brant backe. Mina skor var inte de bästa springskorna, men jag hade ändå inte klarat det.
Hon jagade mig. Jag visste redan när jag lämnade restaurangen att hon var ute efter mig.
Hennes ögon var inte bara kolsvarta, de var längtansfulla.
Och nu jagade hon mig, hon var snabb.
Mycket snabbare än mig, men hon lekte med mig och hon kunde avsluta leken precis när hon ville det.
Så det var ingen idé att springa för livet, så jag vände mig om och skulle försöka övertala henne att sluta, att jaga någon annan.
Men jag gjorde ett stort misstag. Det gjorde min död mycket plågsammare.
Varför vet jag inte.
Hennes ögon glittrade och hennes vackra ansikte blev skrynkligt som ett russin.
En varg ylade bara någon kilometer ifrån oss.
Men det här skulle inte rädda mig.
"Det här får gå fort" sa hon och plötsligt dök upp precis framför mig. Vargen ylade igen, mycket närmare oss.
Och precis i det ögonblicket gick plågsam smärta till attack. Den vackra kvinnan försvann när vargen ylade en tredje gång.
Jag skrek så högt jag kunde och sjönk ihop på marken.

Törsten avbröt mig i mitt drömmande, men det fanns ändå inget mer att berätta om.
Det ända jag kom ihåg efter det var att jag vaknade tre dagar senare på sjukhuset.
Det var ett människosjukhus.
Naturligtvis var det första jag gjorde att döda doktorn som hade hjälpt mig.
Men jag kände mig mycket bättre efter det.
Jag visste precis vad jag var. En vampyr.
Jag hade varit död i 23 år nu.
Jag blev biten när jag var 18 år. Allt hade varit ett mysterium för mig.
Varför åldrades jag inte?
Varför var jag så vacker att jag inte ens kunde tro att det var jag?
Varför var jag snabb som blixten?
Varför var jag så stark?
Varför glittrade jag i solen?
Och det fanns en ända förklaring till allt det här.
Just nu bodde jag i en lägenhet med modern inredning.
Eftersom jag var vad jag var kunde jag flytta mycket oftare.
Törsten påminde mig igen.
Det kändes som knivar i strupen.
Jag behövde gå på jakt. Inga joggingskor skulle behövas, jag hade ändå perfekt balans.
Jag valde ett par svarta klackskor och en vinröd klänning som blev perfekt till mitt glansiga, blonda hår.
Det var en stor händelse varje gång jag skulle ut på jakt. Det var gott med blod, men jag fick stå ut med klarröda ögon sen.
Jag hade mörkblåa linser hemma och då fick mina ögon en underbar lila färg.
Törsten påminde mig en tredje gång
och jag bestämde mig för att gå ut nu
och inte stå kvar inne och dagdrömma.

Bra!
Bevakar.

Här kommer andra kapitlet. Tipsa era vänner om ni vill. Jag behöver fler läsare. Då kan jag skriva oftare


Kapitel 2

Jag var på väg till gallerian. Där fanns det mest folk. Man kunde stå i något hörn och dricka utan att bli upptäckt. Men nu när jag var så här törstig skulle jag nog dricka från den första jag såg. Men jag skulle inte det. Jag hade varit ännu törstigare en gång för några år sedan, och då kunde jag tänka klart.
Nu var jag ute blad allt folk. Det var inte svårt att se att de kikade på mig på grund av min supersyn. Jag kunde också höra dem prata om mig på grund av min superhörsel. Några tittade nog också på mina kolsvarta ögon, som antagligen såg lite läskiga ut. Bra. Jag ville vara läskig.
När jag hade gått några hundra meter var människorna långt borta, så jag kunde springa. Det var som om mina ben sprang av sig själva, jag behövde inte tänka på dem. Jag slöt ögonen en sekund.
Om två kilometer var jag framme. Om en halv kilometer skulle gatan vara proppfull av folk.
Jag började gå istället. Jag kunde redan höra alla prata. Inte om mig, men snart skulle dem det.

På vägen hem var jag nöjd. Alla stirrade förvirrat på mina röda ögon, men brydde jag mig? Nej. Man lever bara en gång. Fasst i mitt fall två gånger... Och vad kunde hända, om de nu trodde att jag var en vampyr?
Det började bli mörkt. Mina klackar var tillslut det enda som hördes. Jag var mitt ute i ingenstans. Kändes det som i alla fall. Jag njöt av tystnaden och dämpade farten en smula, så nu gick jag nästan myrsteg.
Tystnaden avbröts av ett ylande. Jag flämtade till och började springa. Det här kändes så bekant på något sätt. Nästa sekund kom jag ihåg varför.
Jag ökade farten. Men varför var jag rädd för en varg? Jag kunde lätt döda den. Men mina instinkter lät mig inte vända om.
Jag kände en doft, en doft som jag aldrig känt förr. Det luktade mögligt, och doften fick mig att stanna. Jag höll händerna för ansiktet och försökte lugna ner mig. Men jag kände på mig att det här var livsfarligt, även för en vampyr. Jag började springa igen, så fort jag kunde och ignorerade doften.
Jag susade förbi människorna vid kaféerna. Dem kunde ändå inte se mig. Men vargen följde fortfarande efter mig. Jag fick lov att tänka snabbt.
Skulle jag gå oskyldigt in på något kafé med klarröda ögon, eller skulle jag slåss mot vargen och antagligen förlora?
Jag tänkte tillbaka på när jag blev biten igen. Den vackra kvinnan hade också varit rädd för en varg. Jag kunde inte slåss mot vargen. Jag var bara några år och kvinnan hade antagligen levt i många hundra.
Jag körde på plan A.
Kaféet var nästan tomt. Det luktade inte möggel längre men istället kom det en ljuvlig doft av blod. Det luktade obeskrivligt gott, och jag följde ofrivilligt med mina ben. Vart var jag påväg? En kvinna satt vid ett bord och tittade på mig med fundersamma ögon. Hon tittade inte hur vacker jag var, då hade jag märkt det. Hon tittade inte heller på mina ögon, för jag fick ingen ögonkontakt med henne. Vem var hon?
Vargen utanför ylade. Jag märkte att jag hade stannat. Kvinnan reste sig och gick fram till mig. Jag fick ögonkontakt med henne. Hennes ögon var guldfärgade.
"Är du okej?" frågade hon.
"J-ja" sa jag. Jag visste att hon inte kunde hjälpa mig ändå. Hon var i mycket större fara än jag. Hon log hemlighetsfullt.
"Jag heter Rubella Sanguine, kolla dina mejl..." en mobil ringde från hennes ficka. Hon drog snabbt upp mobilen ur fickan och svarade.
"Vad är det?" viskade hon.
"Jag kommer så fort jag kan" sa hon lite högre, och i nästa sekund var hon borta.
Jag kikade ut genom ett fönster i kaféet och gatan var tom. Jag hoppades att vargen var borta också. Jag öppnade dörren som gnisslade, och luktade. Doften var borta. Jag tog chansen och började springa igen.
Jag var snart hemma. Min lägenhet låg långt bort från gallerian och allt det där. Det var bra för jag ville inte ha några besök.
Jag tog fram nyckeln och låste snabbt upp. Min lägenhet var som vanligt precis som jag lämmnat den. Köket var oanvänt och kylskåpet var tomt. Jag gick till mitt sovrum (där jag aldrig var inne i särskilt ofta) och slängde mig på sängen. Sängen var mjuk, och min hud var stenhård. Jag ställde mig smidigt upp och tog fram min dator. Jag bar den i ena handen medan jag bäddade om sängen med den andra. Jag loggade in. Det fanns ett ända mejl i inkorgen. Det hette : Till Crozelle.
Crozelle var mitt namn. Men jag hade kommit på mitten själv. Jag mindes bara att mitt namn började på C och slutade på elle. Det var egentligen ganska konstigt. Jag kom ihåg hela mitt människoliv, men mitt namn kom jag inte ihåg.


Kära Crozelle, jag vet allt du har gått igenom, jag var där när det hände.
Jag heter Thomas Sanguine. Jag och min familj skulle vilja träffa dig någon dag om det är okej?
Vi har mycket att prata om men jag kan inte skriva allt här. Skicka tillbaka om du kan träffa oss, och när. Jag förstår om du är lite förvirrad nu när du läser det här, men du måste förstå att man har ett val. Du kan välja det lätta eller det svåra. Vi har valt det svåra, och jag hoppas att du kommer förstå oss när vi träffas. Vi är lediga alla dagar i veckan, du är kallt välkommen.
Thomas

bra

Bevakar!! ovh jättebra skrivet

Tack för fina kommentarer! ♥

Kapitel 3

Jag kan komma om 16 dagar. Vart bor ni? Vad menar du med val? Om det finns ett val, har nog jag valt det svåra. Jag kan inte umgås med någon och jag måste hela tiden gömma mig. Men de senaste veckorna har jag inte brytt mig. Jag har gått mer ut på stan och druckit på dagen. Är det lätt? Skriv snart tillbaka så bestämmer vi någon tid.
Crozelle

Jag skickade tillbaka, och nu skulle jag vänta.
Den där tjejen på kaféet hette ... Rubella Sanguine ...
Jag sökte på det efternamnet. Det var inte ett sånt vanligt efternamn. Bara 18 personer i världen hade det efternamnet. Rubella var antagligen medlem i Thomas familj.

Tiden gick.
Sekunderna blev minuter, minuterna blev timmar och timmarna blev dagar.
Men jag hade inte fått något svar än.
Hur länge skulle jag få vänta? Telefonen ringde. Jag tog upp den och svarade.
Det kanske var Thomas!
Eller någon som ringt fel ...
Jag suckade dramatiskt. Jag öppnade min laptop för hundrade gången och loggade in.
Två mejl i inkorgen. Jag läste det första, det var från Thomas.

Vi möts vid samma kafé som du och Rubella träffades på. Jag väntar där just nu. Skynda dig.
Thomas

Jag struntade i det andra och klädde på mig några morderna kläder istället för de överdrivna balklänningarna. Jag hade på mig ett vitt linne och jeans. Jag kammade håret och gjorde en lång fläta.
Jag var framme vid kaféet på nolltid. Min hud glittrade i solen, men ingen märkte det så jag gick in på kaféet.
Och där satt en man i 20- årsåldern med samma guldgula ögon som Rubella. Jag gissade på att det var han och satte mig mittemot honom.

Supperbra skrivet

Alla kapitel kommer kanske lite fort här, men det blir mer mellanrum senare


Kapitel 4

"Crozelle?" frågade han.
"Ja, det är jag" sa jag och försökte ha så stängda ögon som möjligt. Jag skämdes för mina röda ögon. De var fula jämfört med hans.
"Det är jag som är Thomas" sa han och han log så stort att man såg hans kritvita tänder.
"Vad vill du prata om?" frågade jag och jag mina ögon tvingades upp.
"Om ditt val"
"Jag fattar inte vad du menar med val, och jag fattar inte heller vad du menar med lätt och svårt"
"Tja, det svåra blir lättare än det lätta med tiden" sa Thomas
"Jag och min familj lever nästan som människor" fortsatte han.
"Kan vi ta det helt från början?" undrade jag. Jag var förvirrad.
"Okej, men då måste vi gå till ett mer privat ställe" sa han och jag fick nästan en hjärtattack när jag reste mig upp. Det kändes som om min hjärna inte längre hade kontroll över min kropp.
"Förlåt" sa han flinade mot mig.
Jag fattade inte vad han menade med "förlåt" men han skulle bli tvingad till att berätta det sen. Jag log ondskefullt tillbaka.
"Vi kan gå hem till mig" sa jag och där hade jag inte kontroll över min röst.
"Vad..." började jag.
"Jag förklarar sen" sa han medan han sköt in sin stol. Vi gick ut ur kaféet tillsammans, och sen började vi gå. Jag ville springa, men kunde inte.
Det här skulle ta en evighet.
"Jag bor 3 kilometer bort" sa jag och menade att vi skulle börja springa.
"Jag vet, men vi kan inte när alla människor är här"
"Jag brukar springa förbi människor hela tiden" sa jag stolt, men han ignorerade mig. Efter cirka 300 meter stannade han.
"Nu kan vi börja springa, men spring snabbt"
"Okej, men varför ska jag springa snabbt?" frågade jag. Inte för att jag inte ville springa snabbt. Jag var bara nyfiken.
"Om vi inte gör det får vi snart sällskap" sa han suckade.
Jag ville fråga vilket sorts sällskap, men mina ben började springa.

Efter några sekunder var vi utanför min lägenhet. Jag tog fram nyckeln och låste upp. Min lägenhet var som vanligt precis som jag lämnat den. "Kan du berätta nu?" frågade jag.
"Okej, vi sätter oss i soffan" Vi satte oss i soffan som man sjönk ner i.
Han tittade upp i taket.
"Vad ska jag börja med?" frågade han och tittade fortfarande upp i taket med sina guldgula ögon.
"Berätta om din familj" sa jag och hoppades på att han skulle berätta mer om Rubella.
"Rubella blev biten för 274 år sedan, när hon var 17 år. Sedan finns det åtta andra medlemmar. "
"Ethan, Kate, Julie, Anthony, Timothy, Scarlett, Nicholas och Inez." fortsatte han.
"Inez är min fru. Hon är fasst i 28 år och jag i 21 år. Rubella och Nicholas ska gifta sig nästa sommar. Scarlett och Timothy har varit ihop i 82 år. Julie och Anthony blev bitna samtidigt och var ihop innan deras andra liv. Det är en mycket intressant historia ... Och Ethan och Kate är lite för sig själva. De säger att de är förlovade med de gifter sig aldrig. De förlovade sig för 174 år sedan"
Han kollade inte längre upp i taket. Han kollade på dörren bakom sig.
"Kom in Ru" Dörren öppnades försiktigt.
"Hej Crozelle!" sa Rubella med öppna armar.