Gale Hawthorne - A piece in their game [Ny tråd]

Hej! Nu när jag bytt användare så får jag lov att återskapa den här tråden för att kunna redigera och få det smidigare helt enkelt C:
Är du ny läsare så är det bara att klicka på kapitlet du söker så kommer du till den gamla tråden och får läsa där. De nya kommer dyka upp här så småningom.
Så sluta bevaka den gamla tråden och bevaka den här istället!

_{Skrivet av PotterHunger:}
Titel: Gale Hawthorne - A piece in their game [SV]
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Författare: PotterHunger
Antal kapitel hittills: Bara prolog. Men jag har gjort en planering. 
Färdigskriven: Nej, men som sagt är planeringen klar.
Rating: PG, bara för säkerhets skull.
Prolog: 

Mina ben trummade mot det ojämna underlaget och mitt ansikte blev täckt av djupa rispor när jag försökte undvika alla grenar framför mig. Det gjorde ont, men inget kunde hindra mig nu. Adrenalinet sprutade i min kropp då avståndet mellan oss blev större och större, det var bra. Kanske jag skulle överleva trots allt. Även om chansen var minimal.
Jag kastade en hastig blick över axeln medan jag sprang. Förföljaren syntes inte till. Jag brydde mig inte om det, istället ökade jag takten ännu mer. Jag trodde aldrig jag sprungit sådär fort. Kroppen var trött och undernärd, det enda den gick på var paniken över att i nästa sekund bli dödad.
Plötsligt bara tog det stopp. Jag vet inte vad som hände. Helt plötsligt tumlade jag bara runt på marken som en löjlig tunna. Det gjorde ont, riktigt ont. Kanske jag snubblat eller helt enkelt sprungit in i någon, jag visste inte.
I nästa sekund lyckades jag öppna ögonen. Jag kunde urskilja en mörk gestalt. Den flinade elakt. Jag visste att det var slut innan personen ens öppnade munnen för att bekräfta det. En vass kniv var hårt knuten i dennes hand. Redo att dräpa mig.
"Välkommen till helvetet och döden tolva."

Gale slog upp ögonen. Det var en dröm. Han andades ut av lättnad. Men lättnaden varade inte länge. Det var inte en vanlig helgdag. Han svalde hårt. Det var slåtter.
----------
Någon som skulle kunna tänka sig att läsa? :O


Ny läsare?
Kapitel 1
Kapitel 2
Kapitel 3
Kapitel 4
Kapitel 5
Kapitel 6
Kapitel 7
Kapitel 8
Kapitel 9
Kapitel 10
Kapitel 11
Kapitel 12

Tyvärr tror jag inte att jag kommer att fortsätta skriva på den här mer, men om du läser det här få du gärna läsa det som finns

Bevakar

Bevakar igen!

Bevakar såklart. ♥

Bevakar också ♥ Igen ^_^

BEVAKAR ♥

Långt kapitel till er. Förlåt att det tagit sådan tid ♥


Kapitel 11

Han tänkte inte då han sprang. Buskar rev ytliga sår i hans smutsiga ansikte då han försökte väja undan för hinder på vägen. Det är ett spel, inbillade han sig och duckade smidigt för en lågt hängande gren. Rötterna, småstenen och de ruttna stockarna var fiender som ville få honom att förlora värdefull tid. Tid som inte gick att förlora. Och träden, buskarna och stenbumlingarna kämpade hårt för att hindra hans snabba fart. Ett felsteg kunde få honom att slå ihop med en orubblig trästam... Gale sköt undan tanken, det skulle ändå inte hända.
Det kändes som om han sprungit i flera dagar då benen tillslut gav vika för hans vikt. De hade kämpat längre än vad han trodde var möjligt.
Han kröp utmattat emot det närmaste trädet och tvingade sig själv att luta sig mot stammen, samtidigt som han andades djupt. Det snurrade i huvudet. Han ville bara lägga sig ner... återhämta sig i en sekund eller två... Ögonen blev plötsligt mycket svåra att hålla öppna. Han blinkade sakta två gånger i följd. Kände hur han höll på att dyka ner i den bekväma luddiga dimman.
Då hörde han ett mycket svagt ljud, likt en gren som knäcktes. Varenda muskel i Gales kropp frös till is. Tröttheten fanns fortfarande där, långt bak i hans medvetande, men det kändes som om någon sopat undan den med Hazelles sopkvast tills vidare.
Han reste sig ljudlöst från marken. Han förbannade sig själv för att ha varit så naiv. Arenan var ingen plats för vila. Hur utmattad han än var så var det ofattbart att han bara satt sig i en dunge och hoppats på att få lite sömn mellan morden. Han kunde skrattat högt om han inte stått alldeles blickstilla och lyssnat. Tystnad, tills...
“Rör dig inte.”, väste en röst bakom honom. Gale snurrare runt på fläcken innan han hann hejda sig själv. “Jag är beväpnad.”
En yngre pojke höll hotfullt upp en kniv mot honom. Den blänkte i hans smutsiga näve. Fingrarna höll vapnet så hårt att hans knogar vitnade, lika bleka som hans färglösa ansikte. Hans läppar darrade och det korpsvarta håret stod åt alla håll och kanter.
Gale undrade hur han fått tag på kniven. Han ville ta den ifrån pojken innan han lyckats få hans eget blod att täcka marken. Han stod blickstilla.
“Jag vet inte om jag kan göra det”, sa pojken plötsligt tonlöst och skrattade torrt. “Jag menar, hur ska jag kunna ta ditt liv?” Han tystnade.
Gale svarade inte. Om det nu var en fråga ställd till honom.
“Skulle du kunna göra det? Om du hade chansen?”
Nu var han säker på att det var en fråga. Han tänkte noga igenom sitt svar. Han var livrädd. Räddare än han någonsin varit. Kniven i pojkens hand kunde döda honom på ett ögonblick.
Han svalde hårt. “Nej.”
Pojken nickade förstående. “Jag kanske inte är knäpp trots allt. Du vet, så fort vi blev insläppta här. Något förändrades. Jag kan inte vara mig själv längre. Allt jag ser är mörker. Det finns inget hopp. Vi kommer att dö härinne.” Han fnös. “ Jag förstår inte ens varför jag berättar det här för dig.”
“Du är lika knäpp som jag. Jag tror vi alla är knäppa.”, sa Gale så övertygande han kunde, sedan tog han ett djupt andetag. “Bara gör det, döda mig.”
Pojken flackade med blickan mellan kniven och hans motståndare. Han tvekade.
“Gör det bara”, sa Gale hårt.
Pojken skakade på huvudet. “Kanske... kanske vi kan bilda en... pakt...”
“... för att överleva”, fyllde Gale i. Han försökte att inte titta på vapnet.
“Ja...”, viskade han och nickade. Han bytte grepp med kniven och sträckte tveksamt fram handen.
Gale tog några steg fram och skakade den. “Gale.”
“Jonas.”
När pojkens mörka ögon mötte Gales mådde han för ett ögonblick illa. Hur skulle han kunna göra det? Men det gjorde han.
Den äldre kastade sig efter vapnet med ett vrål. De föll mot marken med en hård duns som fotplanterade sig genom marken. Jonas tappade andan då Gale hamnade ovanpå honom. De kämpade och sträckte sig efter kniven. Gale fick tag i den. Han tog hjälp av sin tyngd då han höll fast pojken i ett hårt grepp. Knivens spets tryckte mot Jonas hals.
Jonas ögon var blanka. Han var besviken och rädd. Fruktansvärt rädd.
“Jag litade på dig”, viskade han.
“Det här är Hungerspelen. Det går inte att lita på någon.” Han försökte att inte ta åt sig då spetsen häftigt skar djupt mot den blottade halsen.
Han backade krypandes från kroppen. Han stirrade paralyserat ner på sina färgade händer. Rött. Rött. Rött. Hans blick for fascinerat mellan de blodiga händerna och pojkens kropp. Hjärtat bultade hårt mot revbenen. Det gick upp för honom nu. Herregud, han hade dödat honom. En pojke som nyss skakats hans hand.
Det är inte annorlunda, inbillade han sig själv och kom plötsligt ihåg den där gången i skogen. På den tiden då de precis lärt känna varandra, Katta och han.

”Skjut pricksäkert, Katta”, mumlade jag och smulade löven i min näve till småbitar för att min röst inte skulle höras på håll. De prasslade dämpat då vinden lättsamt fångade upp dem.
Hon himlade med ögonen och spände koncentrerat sin båge, siktade. Jag väntade på att skottet skulle avlossas då hon sakta sänkte bågen. Sedan höll hon leende fram den mot mig.
“Din”, mimade hon och nickade mot de fem utstickande buskarna cirka femton meter fram, där vi båda visste att en iller satt gömd i väntan på sin dom.
Jag skakade på huvudet, men hon insisterade och tryckte bågen i min hand. Jag bet mig koncentrerat i läppen då jag rättade till pilen och höjde bågen. Jag kunde skjuta, men jag var långt ifrån lika begåvad som Katta. Hon sköt djuren, jag fångade in andra, det var så vi jobbade. Vi visste grunderna i varandas uppgifter. Katta kunde gällra några fällor och jag kunde hantera en båge någorlunda. Mer än det behövde vi inte kunna för att överleva.
Jag sköt, målmedvetet och rätt. Ett gällt läte bekräftade att jag träffat rätt. Jag log, och Katta skrattade åt min lycka medan vi joggade mot buskarna.
Plötsligt föll något brunt flämtande ner på gräset. Jag gapade. Illerns svans var genomborrad av Kattas pil. Rött fläckade ner gräsplätten den fallit på.
“Herregud, Gale” sa Katta tonlöst. Jag märkte först nu att jag stelnat till. “Ta fram kniven.”
Jag gjorde som hon sa, snubblade fram emot det stackars djuret och sjönk ner på knä. Den kved under knivens vassa egg. Jag visste inte om det var dess kropp eller mina händer som skakade så intensivt, kanske var det båda. Den tittade på mig. De blanka ögonen var vilt uppspärrade. Rädsla.
Jag kunde inte titta längre. Utan den minsta tvekan den här gången tryckte jag kniven mot illern. Den spratt till en sista gång och blev stilla. Jag såg ner på mina händer. Blod. Jag tog ett djupt hackigt andetag. Fick inte ner tillräckligt med luft. Klumpen i halsen skulle kväva mig. Jag försökte svälja, men misslyckades.
“Gale?” Jag kunde höra på hennes tonfall att hon inte klandrade mig. Men det ändrade ingenting. Illern hade plågats till döds. Av mig.
Jag reste mig upp och lämnade skogen utan en blick över axeln. Resten av dagen höll jag mig innanför stängslet.

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ DU ÄR BÄSTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Super! ♥

OMG det bästa kapitlet! *Bevakar igen* ÄLSKAR DET! ♥♥