Välkommen till en gratis, svensk Harry Potter-community

F5

Min vän-Lejonet

Forum > Fanfiction > Andra fandoms > Min vän-Lejonet

1 2 3 ... 9 10 11
Bevaka tråden
Användare Inlägg
Borttagen

Avatar


Det här är min första ff, så var inte för elaka om den är dålig.

Namn: Min vän-Lejonet
Genre: Fantasy
Språk: Svenska
Rating: G Förekommer fula ord och slagsmål
Färdigskriven: Nej
Handling: Han har två världar. Den riktiga och sin fantasivärld.
Dit flyr han när han blir mobbad i skolan. Alltså alltid.

Den känns så verklig. En dag börjar han fantisera om mobbarna. Han vinner över dom. Men han behöver hjälp. Och hjälp får han. Av sin nya bästa vän. Lejonet.


Alex tar styrka från sin fantasivärld, och försöker att vinna över mobbarna. Men dom gör motstånd!


Kap. 1 Efter lovet
Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag låg och tänkte. På skolan. Igen. Jag kunde inte riktigt sluta och komma in i min fantasi.

Riiiiiing!!!! Riiiing!!!!

Jag slängde handen på väckarklockan och gick upp ur sängen. Jag sträckte på mig och gäspade stort. Trappan knarrade när jag gick ner för att göra frukost. Jag hoppades att mamma inte skulle vakna av ljudet.
Jag tog fram det vanliga: bröd, smör, skinka, och något att dricka. Idag fick det bli vatten. Allt annat var slut.
-Mamma vakna!! Det är frukost!!
Min pappa var på resa för jobbet och kom inte hem för en iövermorgon.
-Okej, jag kommer. Svarade hon sömnigt.
-Jag börjar äta. Skynda dig!
Efter frukosten gjorde jag det vanliga. Borstade tänderna, bytte om och packade skolväskan.

När jag kom till skolan var alla lite sömniga och "uttråkade" som vanligt efter loven, första skoldagen. Tjejerna stog i grupper och tjattrade och killarna sprang omkring som vanligt. Några spelade på sina mobiler, som dom brukade göra. Dom. Jag insåg att jag letade efter dom. Letade. Och sen insåg jag också att jag stannat. Jag började gå mot klassrummet igen. Jag såg mig omkring, automatiskt. Efter dom. Dom hittade mig inte. Eller så iddes dom inte.

På rasten dröjde jag mig inte kvar i klassrummet, som många andra säkert skulle ha gjort. Nej, jag skyndade mig ut med alla andra barn och stannade nära vuxna eller sånna som skulle gripa in om dom kom.
Dom kom inte. Inte på hela dagen. Alltingen så var dom på rethumör och gömde sig bara för att jag skulle gå omkring och vara orolig, eller så var den något annat.

Riiiing!!! Riiiing!!! Riiiing!!!
Alla sprang ut och fröken försökte överrösta barnen och skolklockan:
-Glömm inte läxan!!! Och ta med. . . . . . rgon!!!!!
Hon behövde inte skrika. Ingen brydde sig ändå.

Jag gick över gatan och bestämde mig, jag tar genvägen genom skogen.

Jag hoppade över roten och vek in på min egen stig. Plötsligt hördes prassel bakom mig. Jag stannade tvärt och vände mig om. Prasslet hade slutat och jag såg inget där. Det var bara en fågel övertygade jag mig själv. Bara en fågel.
-Ha ha! Mes! Jag hörde Klas röst bakom mig. Jag kunde inte röra mina armar längre. Någon höll fast dom.
-Är det inte lilla morsgrisen Alex? Hörde jag Kalles röst säga.
Alla skrattade instämmande.
Jag svalde. Det lönade sig inte att vara kaxig tillbaka. Då blev det bara värre, och så var det inte lika kul för dom om jag bara följde med. Dom ville göra mig upprörd.
"Vad ska dom göra?" Tänkte jag. "Ska dom dra ner mina byxor och knyta fast mig där alla såg? Nej. Det drar till sig för mycket uppmärksamhet. För farligt." Jag fortsatte att vänta. "Vad??! Säg nu, snälla?!" Tänkte jag hysteriskt medans dom sa elaka saker om mig och skrattade.
-Jaha mesen. Nu då? Sa Klas till ledaren, Kalle.
Nu då var inte riktat till mig, det var till Kalle. Det andra var definitivt riktat till mig. Mesen.
-Kom. Sa Kalle. Släpp honom inte.
-Kom då! Sa Bill och drog i mina armar.
Jag stog fastfrusen. Jag vet inte varför. Jag brukade aldrig vara så rädd. Om det nu var det jag var.
Jo, jag var livrädd. Nu visste jag varför. Dom värkade nervösa på något sätt. Som om dom skulle göra något nytt. Något farligare. Det syntes lite på Kalle också. Han försökte se lika säker ut som vanligt. Men det var något nytt i hans ansikte. "Ska jag verkligen göra det?"
Ja, det skulle han. Det såg jag. Dåligt nog.


Kap. 2 Hjälp!
Spoiler:
Tryck här för att visa!-Hallå mes-statyn! Kom!!! Sa Bill surt.
Jag andades snabbare.
-Kom nu!! Skrek han nästan.
-Ja-a. . .g. . . Stammade jag fram.
-Kom nu! Jag bryr mig inte om vad du vill!!
-Me-e. . .n. . . Jag fick inte fram det jag ville säga. Vad det nu var.
-Nää!! Nu får du komma!! Skrek han och slog till mig i ansiktet.
Jag andades ännu snabbare.
-Kom nu idiot!!
Jag kände tårarna bakom ögonlocken men jag försökte att gå, fast det gick inte så bra.
-Snabbare!! Röt Bill.
Jag rörde på mina ben. Rädd för vad som skulle hända snart.
-Såja! Duktig mes! Sa han och alla andra skrattade lite lågt. Åt mig. Mesen. Jag var en riktig mes. Ja, det var jag. En mes.
Jag började nästan gråta och plötsligt kände jag inte dom hårda händerna runt mina armar längre. Jag ville bara bort. Bort.

Svartalfen drog mig närmare huset. Det var inbyggt i trädet.
-Kom nu! Sa han.
-Ja, jag kommer ju. Svarade jag.
-Skynda!!
Han drog mig närmare och tog i hårdare.
-Skynda idiot! Skrek han och slog till mig på kinden.
-Ja-a. . . K-o-o-mmer. . .
-Hur långt är det kvar? Frågade svartalfen till en annan svartalf som jag inte sett förut.
-Vi är snart framme. Säg åt honom att skynda!
-Skynda nu idiot! Väste han i mitt öra.

-Kom nu Alex!! Din lilla barnunge!! Skrek Kalle till mig.
Jag tittade på honom.
-Svara idiot!!
-Ja-a. . .
Han suckade högt.
-Kom bara!
-Mmm-mm. . . Mumlade jag med rädsla i min röst.
Ska dom. . .? Sen kom jag på att när jag tänker saker gör dom oftast det. Nej, nej, nej!!! Snälla gör inte min tanke. . .!!
-Ha ha! Kalle fejkade ett skratt. Dom hade pratat om något som jag inte skulle höra. Dom skrattade åt mig. Jag stannade till.
-Har du ont i foten lillen?! Eller vad är det?! Har du inte lärt dig att gå än??! Sa Bill till mig. Alla skrattade.
Hur kan dom veta? Vet dom? Skämtar dom bara eller vet dom om min skada? Snälla vet inte om den!! Tänkte jag. Jag har en sjukdom i foten som gör att om jag till exempel gör illa den mycket, någon trampar på den, jag fastnar i något, så kan jag knappt gå. Tur att det bara är i högerfoten.
Jag har ju inte sagt något till någon. Bara mamma och pappa vet. Nej. Dom kan inte veta. Det är bara jag. Rädd för allting.
-Jaha. Då är vi framme? Sa Bill.
-Ja. Skrattade Kalle fram. Han skrattade åt mig.
Då förstod jag vad dom skulle göra. Alla tittade på det läskiga förfallna och stora spökhuset. Vi skulle dit.
-Ha, ha. Alla skrattade mer. Skrattade elakt, åt mig.
Jag tittade mot huset. Det var omringat av växter och mörker. Det var bara en liten smal stig som ledde till dörren. Jag tittade mot en husknut och där stog en flicka. Hon var så vacker. Hon hade blont hår och hypnotiserande ögon. Jag vet inte i vilken färg. Jag vet bara att det var dom vackraste ögonen jag tittat in i. Hon log. Jag borde ha blivit rädd. Men det blev jag inte.
Jag blinkade. Hon var borta.
-Jaha. Hoppas att du känner dig hemma. Sa Klas.
Alla skrattade mer. Nu värkade dom inte lika nervösa längre. Dom tyckte väl att dom var coola nu när det snart var gjort.
-Tja, du får ju stanna här ett tag, så. Ja. Sa Oskar. Alla skrattade ännu mer.
-Ska du inte plocka lite blommor också, så att det blir fint i ditt nya hus! Sa Kalle. Nu skrattade alla jättemycket.
Jag var livrädd nu. Jag andades snabbare och snabbare.
Jag var helt stel. Inte som förut. Nej, nu kunde jag inte röra mig. Alls.
-Kom! Sa Bill.
Jag stog fortfarande still. Han drog i mig.
-Kom!!
Jag kunde inte röra mig.
-Kom!!!
Nu var han jättesur.
-Din skit!! Kom NU!!!
-Alex, GÅ!! Röt Kalle.
-Kom nu IDIOT!! Röt Bill och stampade hårt på min vänsterfot.
-Aaa!! Skrek jag.
-Kom nu! Annars. . .!! Sa Bill hotande.
-Ja. . . Fick jag fram.
Dom drog mig närmare och närmare spökhuset. Nu gick vi in i dungen av växter och närmare dörren.
-Har du hört om spökena Alex?? Sa Kalle retsamt.
-Ja, det har jag. Svarade jag. Jag försökte låta kaxig, men det misslyckades. Jag lät bara rädd.
Dom skrattade. För att jag värkade livrädd.
"Nu ska dom säkert försöka att skrämma upp mig med spökhistorier. Jag vet att det inte är på riktigt, men jag kommer ändå att bli rädd."
-Du vet att det bodde en man här förut va? Sa Kalle.
Alla lyssnade.
-Han hade en fru också. Fortsatte han. En dag dog hans fru i en busskrock i stan. Då blev han så ledsen så att han hängde sig.
Det värkade som att han inte hade berättat det här för någon, för alla lyssnade spänt.
-Men det gav honom ingen ro. Sen han dog har han spökat omkring i huset. Och han väntar på någon som ska komma och göra honom sällskap. . .
Jag ryste.
-Om man går in dit kan man, än idag se repet som han hängde sig i. Det är uppsatt i taket.
Jag stannade.
-Kom! Väste Bill.
Jag ville inte gå in. Jag var rädd. Jag hade hört historier förut, men den här lät så verklig.
-Kom!! Väste han igen.
-N-nej. Stammade jag.
-Va!!? Röt han.
-N-nej. Sa jag igen, tystare.
-Nu får du fan komma!! Skrek han nästan och drog i mig.
Jag stretade imot.
-Skyll dig själv! Väste han och stampade på min högerfot. Inte fullt så hårt som han hade stampat på min vänstra, men ändå inte så löst.
-AAAA!! Skrek jag och vek mig dubbel.
-Nu får du komma!!!
Jag haltade efter dom. Jag orkade inte göra något annat.

Hon stirrade på mig. Med sorgsna ögon. Som om hon sa förlåt. Jag blev hypnotiserad av hennes ögon igen. Så vackra. . .

-Öppna dörren Klas.
-Okej.
Dörren gled gnisslande upp.
-In! Röt Kalle till mig.
Jag knuffades in i mörkret.
-Längre!
Bill fortsatte att knuffa mig framåt. Det luktade unket och man såg nästan ingenting. Det var lite mörkare ute nu, och det lilla ljus som kom in från dörren hjälpte inte så mycket.
Bakom mig viskade dom andra och plötsligt kände jag att jag stog mot något. En sån där som håller upp taket? Vad heter dom? Pelare?
Mina händer sattes runt på andra sidan, och jag var fastbunden. Bill och någon annan knöt fast mina armar, sa elaka saker och drog åt extra hårt.
-Jaha. Känn dig som hemma. För du kommer nog få bo här resten av livet! Sa Oskar och alla skrattade.
-Du kommer iallafall inte att vara ensam! Du har ju den döda gubben!! Sa Kalle och alla skrattade ännu mer.
-Han kommer nog snart! Skrattade Klas.
-Ja, så vi borde nog gå nu! Kom! Sa Kalle.
Dom gick, och stängde dörren efter sig. Det blev becksvart.
Undrar vad klockan är? Ååååh! Mamma kommer att vara så orolig! Vad ska jag säga till henne??
Mina ögon började vänja sig vid mörkret, men jag ville inte se. Så jag blundade.
Allt knarrade. Jag hörde bara ljud av saker som kunde vara dörrar som öppnades av spöken och allt sånt. Jag kunde bara tänka på det.
Knarr, knarr, knarr.
Det lät som om någon gick mot mig. Jag slog upp ögonen. Ingen där. Efter en minut eller så såg jag i mörkret. Det hängde något en bit framför mig i taket. Jag tittade närmare. Det var ett rep. Det var repet som han hängt sig i!
Gnissel, gnissel. Knarr, knarr.
Jag knep ihop mina ögon. Hårt. Jag tänkte "Varför är jag rädd för vinden? Jag måste försöka ta mig loss nu och springa hem!"
"Har du inte redan försökt det? Du kommer ju inte loss! Dom har knutit för hårt!" Tänkte jag till mig själv.
"Jag vet!" Tänkte jag tillbaka.
En svart siluett gled förbi mig.
Jag blev livrädd och andades snabbare än någonsin.
Siluetten blev en form, en form av en människa. En form av den döda manen.
-. . . . . . . .
Jag fick inte fram ett ljud. Jag var för rädd.
Något nuddade vid mina händer.
Jag stelnade till och något varmt och blött åkte ner för mina ben.
Det som känts som en hand byttes nu ut och blev till något vasst. En kniv.
Det varma mot mina ben blev kallt och nu förstod jag vad det var. Jag hade kissat på mig. Av rädsla.
Kniven skar upp repen och sen hörde jag en duns. Kniven föll till marken.
Jag sprang. Åt det hållet som jag trodde var dörren. Jag hörde fotsteg bakom mig. Dom sprang. Efter mig. Jag kände dörrhandtaget och slet upp dörren. Jag sprang så långt bort från huset jag kunde. Jag slutade aldrig springa. När jag kommit en lång bit därifrån så försökte jag orientera mig hem.

Jag skulle dö nu. Hade det varit bättre om jag dog av mobbarna eller var det bättre att dö nu av mammas vrede? Har hon ringt polisen? Vad ska jag säga att jag har varit? Sover hon? Kan jag smyga in på mitt rum utan att hon märker något? Jag föll ner på marken. Tog tag i min högra fot och tänkte "Snälla bli bra, snälla bli bra."
Jag grät tyst och lutade mig mot ett träd. "Snart, snart. Ska bara vila foten." Tänkte jag.



Kap. 3 Hemma
Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag haltade bort från svartalferna.
"Snälla hitta mig inte."
En älva landade framför mig.
-Hur är det? Sa hon med sin silkeslena röst.
-A-a. . . . . .
Jag fick bara fram några små ljud.
-Oj! Utbrast hon. Kom, ta min hand!
Jag haltade fram och hon såg på mig med oroade ögon. Jag tog hennes hand.
Hon flög upp. Fram, och så kom vi till stora blommor. Som älvorna bodde i. Hon flög in i en blomma som matchade färgen på hennes vingar, glitterlila.
Hon la mig på en vacker och mjuk säng. Den var så skön! Jag stängde ögonen.
-Aaaoo!!
-Oj!! Förlåt!! Sa hon förskräckt. Jag måste känna på foten. Förlåt!!
-O-okej. Flämtade jag.
-Förlåt!
-Min-min medicin. . . Sa jag.
-Medicin?? Frågade hon.
-Jag måste ha den. . . Till min fo-ot. . .
-Jag förstår inte?
-D-den är hemma. . .
-Hemma? Jag förstår inte?
-Ja kan inte förkla-a. . .
-Här, drick det.
Hon hade kommit fram med en dryck till mig.
-Drick.
Jag drack lite av det. Hon tittade i mina ögon.
-Det är smärtstillande. Sa hon, som om hon hade svarat på mina tankar.
-Mmmm. . . Fick jag fram.
Jag drack upp allt.
-Sov lite. Sa hon.
-Nej. . . M-m-a-amma väntar. . .
-Vem väntar?
-Mamma, polisen. . .
-Snälla sov!
-J-jag kan inte. . .


Jag slog upp ögonen och såg mig omkring.
Jag var i den mörka skogen. Under en gran.
"Jag måste hem. Nu!"
Jag reste mig upp. Försiktigt. Jag var iskall och det gjorde ont i min fot. Byxorna var fortfarande blöta.
Jag började gråta igen. Tyst. Det var skönt.
"Vad ska jag säga till mamma!?"
Tanken låg och gnagde i bakhuvudet. Vad!?!
"Nu är det viktigaste att få hem dig!" Tänkte jag till mig själv igen.
"Ja, jag ska!" Tänkte jag tillbaka.
Jag gick en bit fram. Som för att testa. Kan jag gå? Ja, men det gör ont.
Jag var nog för rädd och stressad förut för att ha ont. Nu kände jag det.
Jag gick mot mitt hus. Snubblade över alla rötter, rev upp mina kläder och grät. Tyst.
Vårat hus stog framför mig. Inga polisbilar iallafall. Jag smög fram till dörren och tittade om det var öppet. Låst. Bra.
Jag gick till baksidan av huset och kollade mot mitt fönster. Öppet, som jag lämnat det. Jag tittade på brandstegen. Nära nog.
Jag klättrade upp för stegen och ignorerade smärtan i foten. När jag kom in i rummet tittade jag mig i min spegel. Hemskt.
Jag gläntade på dörren. Inget ljud nerifrån. Släckt i mamma och pappas sovrumm.
Mamma. Snälla sov!
Jag smög mot trappan.
Snälla trappa, knarra inte!
När jag kommit ner. Utan att trappan knarrat. Så gick jag in i badrummet.
Jag tog av mig kläderna och la dom i en balja som jag fyllde med varmt vatten.
Jag tvättade ansiktet och tittade på såren. Dom var inte så synliga. Som tur var. Jag tittade på min fot. Lite svullen.
Jag tog ett bandage ur badrumsskåpet och lindade det runt foten.
Jag gick på toa och sen tog jag hand om kläderna. Jag tvålade in dom, sköljde dom och kramade ur dom.
Knarr.
"Nej!"
Trappan knarrade.
Jag tog ett hårdare tag om kläderna och smög ännu försiktigare upp. Jag kom till mitt rum utan att mamma vaknade.
Jag hängde kläderna på tork vid mitt fönster och tog på mig pyjamasen.
Jag kröp ner under täcket och la foten på en kudde.
"Du måste ta medicinen!"
Åååh nej! Jag kommer säkert att få feber nu, och jätteont i foten!
Fast det kan vara bra. Då behöver jag inte vara på skolan imorgon. Jag kan säga att jag är förkyld!
Men då kanske mamma märker något? Eller, ja! Hon tror att jag bara var hos någon kompis och eftersom hon jobbade natt igår så la hon sig säkert tidigt! Ja! Hon kommer inte att märka något! Hon sa ju till och med att jag skulle gå till en kompis! Yes!
"Medicinen!"
Jag orkade inte lyssna mer. Medicin hit och medicin dit. Nu vill jag sova.
Jag orkade inte hålla ögonen öppna. Jag blundade. Drömmarna tog mig direkt.



Kap. 4 Mardrömmar
Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag vaknade av väckarklockan. Dödstrött. Jag hade ont överallt.
Jag låg kvar i sängen.
Efter kanske en kvart kom mamma upp.
-Alex, kom upp och ät frukost. Du missar skolan. Sa hon lite irriterat.
-Jag mår inte bra. . . Sa jag och försökte låta risigare än jag var.
Istället för att se på mig med en "skynda nu" blick blev blicken orolig och hon satte sig ner på min säng.
-Har du feber? Frågade hon och la handen på min panna. Jag blundade.
-Oj! Du får nog stanna hemma idag. Vänta så ska jag hämta febertermometern.
Jag hörde hennes steg i trappan och när hon letade i badrumsskåpet. Jag tog kudden foten legat på och la den brevid mig. Jag kollade på foten under täcket. Bandage. Just det.
Doff, doff, doff. . . Mamma kom gående i trappan.
Jag la mig ner så snabbt jag kunde och ruskade lite på täcket.
Knarr. . .
Min dörr öppnades.
-Jag hittade den. Sa mamma.
-Mmm. . . Mumlade jag till svar.
-Sådär. . . Hon satte den mot min panna.
Biiiip! 38.3!
-Oj! Du har hög feber. Ska jag försöka få stanna hemma idag? Frågade mamma oroat.
-Nej. Jag klarar mig själv. . .
-Är du helt säker?
-Ja.
-Okej. Jag ska gå och ställa in frukosten. Vill du ha något? Sa hon medans hon ställde sig upp.
-Nej. . . Ett glas vatten. . . Svarade jag.
-Okej.
Hon gick ner och jag hörde när hon plockade in frukosten.
-Jag lämnar två mackor i kylen ifall du blir hungrig! Skrek hon till mig.
-Okej, svarade jag och hoppades att hon hörde mig.
-Jag har mobilen på hela dagen! Om det är något så ring! Vill du ha medicin förresten? Febernedsättande?
-Nej tack. Svarade jag. Jag visste precis vilken medicin jag skulle ta när hon hade åkt.
-Helt säker?! Frågade hon.
-Ja.
-Okej. Mamma kom in med vatten.
-Här. Hon ställde glaset på mitt nattduksbord.
"Host!" Jag hostade till.
-Är det säkert att du klarar dig själv? Frågade hon oroligt.
-Ja. . .
-Okej. Bra. Då måste jag åka. Kom ihåg, ring! Sa hon medas hon gick ner för trappan.
-Mmm. . .
-Hej då Alex! Älskar dig! Sa hon och ytterdörren öppnades. Ring! Ropade hon och stängde dörren.
Jag satte mig försiktigt upp. Jag hävde fötterna över sängkanten och reste mig upp.
-Aao. . .
Min fot var verkligen dålig nu.
Jag andades in och ut. In och ut. In och ut. . . Jag gick försiktigt ner för trappan. I badrummet tog jag av bandaget och kollade på foten. Den var jättesvullen. Jag haltade mot köket och tog ut några isbitar ur frysen som jag la i en påse. Sen satte jag påsen mot foten. Det var skönt. Jag tog med påsen och gick till badrummet igen. Jag letade igenom badrumsskåpet och längst bak, bortglömd, var min medicin. Jag tog med hela burken upp på rummet och gömde den bakom en bok. Jag svalde en tablett, som smakade värre än jag mindes, med vattnet som mamma burit upp. Jag gick fram till fönstret och tog in kläderna som hängde på tork. Eller hängt. Nu var dom torra.
Jag ville inte ha mina jeans när jag var sjuk, så jag gick fram till garderoben och tog fram mjukisbyxor och en mjuk tröja. Sen orkade jag inte mer. Jag la mig i sängen och satte isen på foten.

-Öööö. . .? Var är jag. . . Frågade jag.
-Allt är bra. Såja. Svarade älvan.
-Ååååh. . .
-Jag sa ju att du skulle sova! Se! Nu är du mycket bättre!
-Tack. . .
-Kan du gå tror du?
-Ja. . . Kanske. . .
-Testa. Försiktigt!
-Okej. . .
Jag ställde mig försiktigt upp. Det gjorde inte ont någon stans. Är det den smärtstillande drycken. . .?
-Det smärtstillande värkar inte längre, hur är det? Sa älvan igen.
"Kan hon läsa tankar?"
-Bra! Svarade jag glatt.
-Åå! Vad bra!

Incomming call! Incomming call! Incomming call!!
Min telefon ringde. Det var pappa. Mamma hade säkert messat honom att jag var sjuk.
-Hej pappa.
"Hej Alex. Hur mår du?"
-Sisådär. Jag har feber. 38.3
"Oj! Vad tråkigt!"
-Mmm. . .
"Vill du ha något speciellt? Jag kan köpa med det till imorgon."
-Jag vet inte. . .
"Har du fått i dig någon mat då?"
-Inte idag. Jag skulle precis gå ner och ta något.
"Bra. Krya på dig!"
-Jag ska.
"Bra. Hej då. Älskar dig."
-Kram.
Dot.
Jag la på.
Jag haltade försiktigt ner till köket. Jag var faktiskt hungrig. Jag åt upp båda smörgåsarna som mamma lämnat och sen gick jag upp på rummet igen.

Jag låg på ett löv lika stort som jag och flöt på sjön. Solen värmde mitt ansikte och den varma vinden smekte mig.
"Idiot!"
"Morsgris!"
"Barnunge!"
"Tjockskalle!"
"Fulis!"
"Ha, ha, ha, ha!"
-Hey! Vad ligger du och tänker på idiot!!
Skrek en välbekant röst och en sten landade på min mage. Jag öppnade ögonen och satte mig upp.
-Sömntuta!!
-Han är ingen sömntuta, han är ju en bebis!!! Dom sover ju hela tiden!! Och så grinar dom, som han!!
Svartalferna skrattade.
-Lägg av! Skrek jag.
-Ska vi lägga dig?! Visst bebisen! Mer än gärna!
Dom skrattade ännu högre.
Plötsligt stog jag framför dom, på land.
-Vill du ha en vagga, eller räcker det med en grav!!? Skrek den ena svartalfen. Nu vred dom sig i skratt.
Mina ögon stängdes även om dom inte slagit mig.

Jag öppnade ögonen. Jag var i mitt rum.
"Sov nu. . ."
Jag somnade.

Jag springer. Genom en skog. Jägaren kommer närmare och närmare. Plötsligt tornar spökhuset upp sig ovanför mig. Jag springer in i det.
Jag letar mig fram i mörkret. Jag fastnar. Kommer inte loss. En kniv ristar i mitt ansikte. En iskall hand nuddar min kind.
Jag ryser.
Ett ekande skratt hörs.
"Kissade du på dig mesen!?!"
"Har du lite ont i foten?!"
"Gråter du morsgrisen?!!"
Allt som dom sa ekade.
Jag var fast i ett oändligt mörker. Ett elakt mörker. Ett ogenomträngligt mörker. Jag försöker gå fram. Men jag kommer ingenstans.
"Skrämde spöket dig!?!"
"Va!!? Gjorde re de!!?"
"Eller!?!"
Deras skratt ekar närmare.
"Mesen!"
Det sista ordet ekar länge med skratten tills allt tonar bort. . .


Jag slog upp ögonen.



Kap. 5 Hjälp
Spoiler:
Tryck här för att visa!-Aaaaaaaaaaa!!
Jag skrek.
-. . . . . . . . . . .
Mardrömm. Om dom.
Jag la mig på sidan och började gråta igen. Jag vet inte varför.

Dot, dot, dot!
Jag tog upp mobilen och läste meddelandet.

Våga inte berätta för någon! Och om du gör det. . .

Det var Kalle som skickade det. Det stog inte det men jag är inte dum.
Hur fick han tag i mitt nummer?
Jag brydde mig inte.

Jag skakade av febern. Jag gick ner och öppnade kylskåpet. Mamma hade handlat såg jag nu. Jag tog bara en brödskiva och åt den. Sen gick jag och duschade.

Regnet öste ner. Jag frös inte längre. Konstigt nog. Plötsligt hoppade det fram en katt och strök sig mot mina ben.
-Hej, sa jag till katten.
"Mjaouu!"
Jag klappade den. Den kurrade.
-Var bor du då? Sa jag till katten.
Den tittade in i mina ögon. "Jag bor hos dig nu."
-Jag ska gå nu. Vill du följa med? Den följde efter mig.
Jag gick och gick. Var skulle jag? Varför går jag?
Katten gick in framför mig och gjorde ett gest med huvudet som såg ut som "följ efter mig." Jag följde efter.
En svartalf hoppade fram och tog tag i mina armar.
-Hjälp!! Skrek jag.
Jag tittade bedjande på katten som om den skulle kunna hjälpa mig. Den tittade tillbaka med en blick som betydde, jag kan inte. Tror jag.
Svartalfen slog till mig. Jag koncentrerade mig på katten medans jag stirrade på svartalfen. Bakom svartalfen tornade någonting upp sig. Först var det litet. Det växte sig större och större.
Och så hörde jag en mörk och mäktig röst. Jag vet inte om det var i min hjärna eller på riktigt.
"Jag ska hjälpa dig."



Kap. 6
Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag låg och stirrade upp i taket.
Vad var det?
Jag förstod inte. Vad?
Det var ju min fantasi! Då måste väll jag veta vad det var!!
Somnade jag och drömde det?
Nja. . . Om jag somnade i duschen kanske jag vore död nu. . .? Jag menar, då fick jag väll in vatten i munnen och drunknade. Fast jag lever. Så det var nog min fantasi.
Men borde jag inte veta vad som var i min fantasi!?

Jag låg och tänkte. Vad var det för något!?!? Vad!!??

Det var min fantasi!!!!!
Jag koncentrerade mig ju på katten. Men den. . . Ååååååå!!!
Jag skakade av mig tanken på katten.
Var det en till svartalf? Nej, dom kan inte vara så stora.
Vem sa "Jag ska hjälpa dig"?? Vad betyder det? Det var ju ändå bara fantasi! Varför??!!! Vad?!!

"Klick" Dörren öppnades.
-Alex? Frågade mamma.
-Jag är här, var det bästa svar jag kunde komma på.
-Mår du bättre?
-Inte bättre. Kanske sämre. . .
-Oj! Har du tagit någon medicin?
"Just det! Medicinen! Dumma mig!!"
-Nej, ingen medicin. . .
Hon kom upp för trappan och in i mitt rum.
-Ska jag hämta febernedsättande?
-Nej. . . Jag vet inte. . .
-Då hämtar jag det.
Hon gick bestämt ner för att hämta medicinen. Hon kom upp med medicinen och en kanna vatten.
-Vattnet får stå här ifall. Sa hon.
-Okej. . .
Hon hällde upp rätt mått medicin och gav det till mig.
-Sätt dig upp, sa mamma.
-Kan jag få vattnet?
Hon hällde upp vatten i mitt glas och gav det till mig.
Jag svalde medicinen och drack vattnet för att få bort smaken. Den smakade inte lika illa som medicinen till foten.
-Det blir snart bättre. Förresten vad vill du ha till middag? Hamburgare?
Jag nickade. Hamburgare.
-Okej. Då beställer jag det strax. Ska vi göra något? Spela ett spel?
-Vad ska vi spela?
-Alfapet? Fia med knuff?
-Alfapet.
Vi gick ner och spelade i vardagsrummet. Jag satt i våran soffa. Jag ledde när mamma blev tillräckligt sur på mig för att gå. Då sa hon:
-Nu beställer jag hamburgare!
Hon är en dålig förlorare.
-Okej.
Efter maten kände jag mig sämre igen. Jag hoppades att det inte skulle bli som den där gången när jag kräktes. "Hu!" Jag gick och la mig tidigt. Okej. Direkt efter maten.
Klockan var en kvart över midnatt. Jag vaknade för en halvtimme sen. Jag frös och svettades. Dumma feber! Jag funderade på att väcka mamma men lät bli. Nu började jag må lite illa.
Jag vred och vände mig. Jag stog emot viljan att ta en till tablett. Det kan vara farligt. Illamåendet blev värre.

Jag vill inte kräkas!!

Det var bara dumt att försöka. Jag visste redan att jag skulle kräkas. Hoppas bara att mamma inte vaknar.
Det som är dåligt med det här är inte att det är jobbigt att kräkas. Det är att jag borde bli frisk efter det. Som alltid.

Jag kastade täcket åt sidan och sprang in på toan. Jag böjde mig över toan och kräktes.
Jag sköljde munnen femtio tusen gånger men smaken försvann inte. Blä!

Jag somnade efter ett tag. Jag drömde inte febermardrömmar utan mardrömmen som jag drömde förut. Fast nu var den förändrad.

Jag springer. Genom en skog. Jägaren kommer närmare och närmare. Plötsligt tornar spökhuset upp sig ovanför mig. Jag springer in i det.
Jag letar mig fram i mörkret. Jag fastnar. Kommer inte loss. En kniv ristar i mitt ansikte. En iskall hand nuddar min kind.
Jag ryser.
Ett ekande skratt hörs.
"Kissade du på dig mesen!?!"
"Har du lite ont i foten?!"
"Gråter du morsgrisen?!!"
Allt som dom sa ekade.
Jag var fast i ett oändligt mörker. Ett elakt mörker. Ett ogenomträngligt mörker. Jag försöker gå fram. Men jag kommer ingenstans.
"Skrämde spöket dig!?!"
"Va!!? Gjorde re de!!?"
"Eller!?!"
Deras skratt ekar närmare.
"Mesen!"
Det sista ordet ekar länge med skratten tills allt tonar bort. . .
Kalle står framför mig.
-Hejsan plutten!
-Vad vill du? Svarade jag kaxigt som det brukar vara i början av mina drömmar.
-Ååh. Inget speciellt. Svarade han oberört.
-Jasså? Varför är du här då?
-Tja, jag letade efter dig!
-Vad vill du då? Sa jag och lite av kaxigheten försvann ur min röst.
Han skrattade.
-Ååh! Du är en sån mes!
Jag morrade.
-Oj då! Råkade jag göra dig sur!? Sa han ironiskt och nöp mig i kinden.
-Sluta, sa jag lite hysteriskt.
-Varför? Jag har inte uppnått mitt syfte än.
-Vad är det då? Sa jag med rädsla i min röst.
-Du visade ju foten för din morsa!
-Det gjorde jag inte! Ljög jag.
-Det gjorde du visst idiot!! Skrek han och slog till mig i ansiktet.
Bakom Kalle tornade någonting upp sig. Först var det litet. Det växte sig större och större. Det andades stora, långa och djupa andetag. Kalle vände sig om för att se vad det var. När han hade vänt sig om stelnade han till och tittade upp på. Jag vad var det? Varför kunde inte jag se det?
Kalle andades snabbare och snabbare. Efter några sekunder återhämtade han sig från chocken och sprang skrikande där ifrån.

-Alex?
-Va!? Jag satte mig upp i sängen.
-Ta det lugnt! Det är bara jag, sa mamma.
-Okej. . . Mardrömm.
-Oj då. Jag måste åka till jobbet nu och pappa kommer vid lunch. Du pratade i sömnen så jag undrade hur det var med dig. Väckte jag dig?
-Nej, jag vaknade av drömmen. Hej då! Sa jag och hoppades att jag inte hade sagt för mycket när jag sov.
-Hej då Alex, sa hon medans hon gick ner för trappan.
Jag hoppades att hon inte hade märkt att jag kräkts inatt.
Jag tog en till tablett och sen la jag mig ner i sängen och väntade på pappa.
-Det är två smörgåsar i kylen bara så att du vet! Hej då!



Kap. 7 Pappa
Spoiler:
Tryck här för att visa!Efter mamma hade gått låg jag bara där. I min säng, och stirrade upp i taket. Jag tänkte inte, jag drömde inte, jag sov inte. Jag gjorde ingenting. Jag kanske var i någon sorts chock. Eller?
-Hej! Jag är hemma! Alex?
Jag vaknade upp och mitt koma-tillstånd när pappa öppnade dörren.
-Ja. . . Hej. Fick jag ur mig.
-Hur mår du?
-Bättre. . .
Han kom upp för trappan och in i rummet.
-Så. . . Du har haft feber. . . Och. . .??
-Feber. . .
-Hosta?
-Nej.
-Något annat?
-Nej. . . Jag började bli rädd att han visste.
-Helt säker?
-Ja. . .
-Okej. Jag har köpt pizza. Kom ner och ät.
-Jag kommer, svarade jag och hoppades att han skulle gå före mig.
-Kom då, sa han och ställde sig i dörröppningen.
-Nej. . . Jag. . .
-Du?
-Jag. . . Gå före du.
-Okej då, sa han och gick ner.
Jag pustade ut. Snälla märk inget!
Jag tog av bandaget på foten och satte på mig strumpor.
-Kommer du eller? Pizzan är snart slut!
-Jag kommer! Jag försökte springa men det gjorde för ont, så jag gick ner.

Jag gick in i köket och satte mig framför pappa.

-Du verkar ganska frisk. Ska du till skolan imorgon?
-Jag. . .
-Mmh?
-Äää. . . Jag. . . Kanske. . . Jag. . .
Ska jag berätta? Eller inte? Vet han redan? Han brukar vara bra på att komma på saker. . . Väntar han på att jag ska säga det?
-Du?
-Jag. . . Kr. . .
-Vad?
-Jag. . . Kräktes inatt. . .
-Hur mår du nu då? Sa han snällt.
-Jag. . . Bättre. . . Det satt en klump i halsen. Ska jag säga det med foten. . .?
-Vad bra. Svarade han.
Jag tog en pizzabit och stoppade den i munnen.
-Ska du stanna hemma imorgon?
-Mmm. . . Mumlade jag.
-Okej.
Jag tappade pizzabiten på tallriken.
-Berätta inte för mamma! Skrek jag nästan.
-Okej. Ta det lugnt!
-Ska du inte. . .??
-Nej. Inte om du inte vill.
-Okej. . . Tack.
-Var det något mer?
Jag ville berätta. Men tänk om mobbarna. . . Men jag behöver inte säga något om. . .
-Ja. . .
-Vad då?
Nej! Varför sa jag ja?!! Jag kan inte berätta! Men det enda jag vill är att sitta med pappa och att han säger att det ska bli bra. . . Jag måste berätta nu. . .
-Jag. . . Min. . . Jag drog ett djupt andetag. Min fot. Jag. Den. Jag har gjort illa den. Sjukdomen du vet. . . Jag tittade ner i bordet.
-Oj! Alex. . .
Jag började gråta. Jag vet inte varför. Kanske för att jag höll så mycket hemligt. Jag böjde huvudet längre ner så att han inte skulle se. Jag försökte att sluta gråta. Men det slutade inte.
-Alex?
-Jag. . . Jag skulle inte ha sagt något. Man hörde på rösten att jag grät.
-Alex. . . Jag hörde hans fotsteg när han gick fram till mig.
-Så. . . Han lyfte upp mig i sin famn och satte sig på stolen.
-Jag. . . Snyftade jag.
-Allt blir bra. . . Sa han och kramade mig.
Han bar in mig till vardagsrummet och la mig i soffan.
-Förlåt. . . Sa jag.
-Förlåt för vad då? Vad ska du säga förlåt för?
-Jag. . . Vet inte. . .
Han log mot mig och strök över mitt hår.
-Sätt på något bra, sa han och gav mig fjärrkontrollen till TV:n.
-Okej. . .
Han gick in i köket. Jag satte mig upp och satte på TV:n.
Pappa kom in med pizzan och satte sig brevid mig.
-Här. Han gav mig min tallrik och satte armen om mig.
-Hur illa är det? Frågade han.
-Den är svullen. . . Sa jag och kröp in i hörnet av soffan, bort från pappa.
-Kom. Sa han. Jag satt kvar.
Han gav mig en filt och sa:
-Får jag se?
Jag tog av strumpan och visade foten. Han granskade den noga medans jag satte på mig filten.
-Hur länge? Frågade han.
-Två dagar tror jag. . .
-Medicin?
-Jag har tagit den. . . En imorse. . .
-Okej. Han tittade in i mina ögon.
-Hur gjorde du illa den?
-Jag. . . Trillade i skogen. . . Från ett träd. . . Ljög jag.
-Okej. . . Sa han avvaktande. Hur känns det?
-Dåligt. . .
-Tja. . . Man kan bara låta det gå över. . . Eller gå till en doktor?
-Nej! Sa jag med lite panik i rösten.
-Okej. Vi låter det vara då. Sa han och tittade mot TV:n.
-Jag sa något bra. . .
-Jag sa. . . Jag kollade mot TV:n. Barnkanalen var på. Det var två ankor som lekte med ett löv.
-Oj! Jag kollade inte. Sätt på nåt du. Sa jag och gav fjärrkontrollen till pappa.
-Om du törs det så. . . Skämtade han.
-Mm. . . Svarade jag och log. Han satte på sexan. Det var Simpsons. Hans favoritprogram.
-Jag vet inte om jag törs. . . Pep jag på skämt.
-Nehe. Svarade han och fortsatte titta.
Jag slappnade av lite och lät pappa hålla om mig om han försökte.
Jag visste inte hur det kändes. Det kändes inte bra och inte dåligt. Kanske något mitt i mellan. Jag var inte lättad. Inte sur. Inte bra. Eller så var jag allt.

Jag visste inte om jag skulle vara lättad eller bryta ihop och berätta allt. Och sen få stryk av mobbarna. . .

"Hjälp." Var det sista jag tänkte innan jag somnade i soffan.



Kap. 8 Hjälten
Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag satt under ett träd i hörnet bakom skolan och stirrade på en buske.
Plötsligt kom en tjej springande. Närmare bestämt hon jag var kär i. Fast. . . Nej. Inget.
Hon var andfådd och sprang medans hon vände huvudet bakåt hela tiden.
Hennes blonda hår fladdrade i vinden och hon såg bara perfekt ut. Hennes lilaglittriga ögonskugga och mascara passade precis till hennes jeanstajts och t-shirt som hon hade under sin jacka. Jag tittade på hennes vita skor. Den ena foten snubblade på en rot och hon trillade framlänges.
Hon vände sig på rygg och tittade mot hörnet med ett skrämt ansikte.
-Din lilla skit! Hörde jag Kalles röst ropa.
Hon försökte resa sig men snubblade igen och backade på marken.
-Stanna! Skrek Kalle argt.
Hon andades snabbare och snabbare. Som jag. Hon var stressad och rädd.
-Faan! Du ska få!! Kalle var framför henne inom några sekunder och dom andra kom efter.
Vad skulle jag göra? Som alla andra? Gömma mig? Titta på? Springa härifrån? Nej, inte springa. Då kanske dom skulle se mig.

-Varför gjorde då så va?!! Va!!? Röt Kalle.
-Jag. . . Stammade hon fram.
-Du!?! Du vad då?!! Skrek han och sparkade på hennes ben.
-Res dig upp din mes!!
Hon ställde sig upp och backade ett steg.
-Våga inte. . . Väste Kalle och tog ett steg närmare henne.
-Jag. . . Förlåt. . . Det. . . Det lät som om hon skulle börja gråta när som helst.
-Gör aldrig om det!!
Kalle slog till henne på kinden. Hon drog efter andan.
-Fattar du det va!!? Va!!?
-Ja-a. . . Förlåt. . .
-Asså, vad fan tänkte du på!!?
Han gick argt närmare henne.
-Vad?! Vad, va?!! Vad!!?
-Jag tänkte inte. . .
-Då får du se till att göra det!!
Han slog henne ännu en gång.
-Förlåt!
Kalle var ursinnig. Jag visste inte för vad. Men när han var så här arg så var det inte bra. Jag har varit med om det själv. . .
-Faan!! Han slog henne på kinden. Igen. Sparkade på hennes ben. Tårar började strimma ner för hennes kinder.
-Din skit!!
Sluta! Tänkte jag.
Jag reste mig upp och tryckte mig mot trädet.
Sluta! Snälla!

-Sluta! Snälla! Ropade hon.
-Det ska jag ta mig faan inte!!
Han slog henne igen. Med knytnäven.
-Sluta! Skrek jag. Jag stog i solen och hade gått bort från trädet.

Vad gör jag! Vi kommer att dö! Nej! Idiot!!

-Vad gör du här morsgrisen!!?
-Sluta!
Kalle verkade lite förvånad över mitt nya sätt "att vara".
-Tror du att jag bryr mig eller!!? Va!!?? Va?! Va!!!
-Sluta! Fortsatte jag.
-Sluta själv! Skrek han och vände sig till henne igen.
Han fick in ett knytnävsslag i hennes mage. Hon vek sig dubbel och la sig ner på marken. Kalle sparkade henne igen.
-Sluta! Skrek jag panikslaget och gick fram mot Kalle.
Någonting starkt och självsäkert växte upp inom mig. Och då gjorde jag något som jag aldrig skulle har gjort.
Jag hick fram mot Kalle och knuffade bort honom från henne.
-Sluta!
-Va faan gör du?!!!!
Hon tittade skrämt på oss och Kalle skrek igen:
-Va?! Vad tror du att du gör mesen?!!
Jag backade mot henne och blev räddare än någonsin.
Plötsligt hände något. Jag vet inte vad, för jag var som förlamad. Jag hörde inget. Det kan ha ringt in, men mobbarna vände sig om samtidigt och sen tittade dom på oss. Efter vad som kändes en evighet, så vände sig alla om och sprang därifrån.
Jag vände mig mot henne.
-Du. . . Tack. Sa hon.
-Ja. . . Varsågod. . . Svarade jag.
Jag satte mig på huk brevid henne. Hon hade slutat gråta.
-Hur gick det? Frågade jag.
Hon satt kvar på marken och det verkade som att hon försökte andas normalt igen. Hon öppnade munnen men sa inget. Hon stängde den igen.
-D-det. . . Gick. . . Bra. . . Hennes röst var skakig.
-Jag tror inte det. Ska jag hjälpa dig till skolsyster?
-N-nej. . . Låt mig bara hämta andan. . . Svarade hon tyst.
-Okej. Svarade jag.
Jag sträckte fram handen.
Hon tog tag i den och hon hävde sig upp. Jag följde med.
-Hur ont gör det? Frågade jag. För jag visste att det gjorde ont.
-Det är bra. . .
-Hur ont gör det? Frågade jag igen.
-Jag. . . Jätte. . . Svarade hon, uppriktigt.
-Kom. Sa jag och gick mot en bänk. Hon följde med, och vid bänken satte hon sig ner. Jag satte mig brevid.
-Vänd dig hit. Sa jag. Hon vände ansiktet mot mig. Hon strök bort lite av det blonda håret och tittade mig i ögonen.
-Du blöder. Konstaterade jag.
-Mm. Svarade hon.
-Men inte så mycket.
-Bra.
Jag lyfte handen mot hennes ansikte. Hon gjorde inget motstånd. Jag rörde på ett av såren. Hon ryckte till.
-Gör det ont?
-Ja.
-Varför slog han dig?
-För att jag. . .
-Du måste inte berätta! Sa jag snabbt.
-Nej, men jag blev sur typ. . .
-Varför?
-Han. . . Slog en etta. . .
-Va!?
Hon hoppade till.
-Ja. Och jag sa åt honom att sluta. . . Men han fortsatte, och skrek att jag inte skulle lägga mig i. Sen. . . Knuffade jag bort honom från ettan. . . Då blev han sur och började jaga mig. . .
Vi satt tysta en stund. Sen sa hon:
-Hur vågade du?
-Vågade vad?
-Gå fram och knuffa bort honom från mig och sen ställa dig som en måltavla för slag?
-Jag. . . Vet inte. Det hände bara. . .
-Jag skulle aldrig våga göra så.
-Du gjorde det ju nyss. . .
-Nej. När jag knuffat backade jag bort för han såg så arg ut. Men nu var han argare och du stannade. . .
-Det. . . Bara hände. . . Jag. . . Brukar inte göra sånt. . .
-Förresten vad är klockan? Frågade hon.
-Det ringe väll in nyss. . .?! Men vi kanske ska bry oss om något annat nu. . .?
-Men. . .
-Hur känns det nu? Avbröt jag henne.
-Jag. . . Tja. . . Bättre. . .
-Du kanske ska gå in och ta hand om såren. . .?
-Okej.
Hon reste sig upp och jag följde med henne in. Vi hade samma lektion. Så när hon såg normal ut igen (inte blodig. . .), så gick vi in till lektionen. Alla gick omkring och höll på, så ingen märkte oss riktigt. Alla jobbade två och två, så vi blev en grupp.

Jag undrade om hon gillade mig. Jag gillade henne. . .

Sluta tänka såhär! Hon gillar säkert inte mig! Jag ska inte ha falska förhoppningar. . .

-Ska vi gå till dig då?
-Va? Öööö. . . Ja. Visst.
-Okej. Svarade hon glatt.
Vi skulle plugga. Konstigt. . . Hon. . . Och jag. . .
Jag log.


Vi gick mot mitt hus. Hon hade sin jacka, sina vita skor och sin svarta väska.
Jag hade min ryggsäck. Och inte så snygga kläder. . . Hur kunde hon se så perfekt ut??
-Bor du här? Frågade hon och nickade mot mitt hus.
-Ja.
-Har jag varit här förut?
-Tror inte det. . .
Vi gick in. Ingen var hemma. Tur det.

Vi satt uppe på mitt rum och pluggade. Hon vände sig mot mig. Lite av hennes hår åkte framför ögat, hon satte det bakom örat. Hon log lite blygt.
-Ää. . . Sa hon.
Jag tittade på henne.
-G-gillar du mig? Frågade hon lite nervöst.
-Ja-a. . . Svarade jag.
Hon andades lite snabbare. Inte för att hon var rädd. Nej. Inte nu.
Hon lutade sig närmare mig och stängde ögonen. Jag blundade också.

Hennes läppar mötte mina. Dom var lena och mjuka. Det var fantastiskt.

Vi kysstes.


Jag har en till ff: (Space [Sv.]) http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=30030&page=1#p1833220

13 feb, 2013 20:43

Detta inlägg ändrades senast 2013-04- 4 kl. 10:59
Antal ändringar: 20

Borttagen

Avatar


Ookej , jag vill höra lite ?

13 feb, 2013 20:50

Borttagen

Avatar


Skrivet av Borttagen:
Ookej , jag vill höra lite ?

Jag sa läs inte. . .
Ja, kapitlet är inte klart än, kommer kanske snart.

Fairy Tale, nu har jag skrivit handlingen! Hoppas att du fortfarande är intresserad.

13 feb, 2013 21:22

Borttagen

Avatar


Jepp , dedt är jag!

14 feb, 2013 18:52

Borttagen

Avatar


Skrivet av Borttagen:
Jepp , dedt är jag!

Tack! Ska skriva kap. klart så fort jag kan.

14 feb, 2013 18:55

Borttagen

Avatar


Yeey!

14 feb, 2013 18:55

Borttagen

Avatar


Fairy Tale. Jag har skrivit klart första kap.

En till kommentar så lägger jag upp den!

15 feb, 2013 18:49

Fellrendión
Elev

Avatar


Nja..den påminner om Den oändliga historien och Narnia på samma gång...

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Flh6.googleusercontent.com%2Fproxy%2FBwc1vwMmXP74iawJlqCpzd61QCOfT7pzComQALSAxdR8rWTpsVWHSCIr3_a8-ON8YQ

15 feb, 2013 18:58

Borttagen

Avatar


Skrivet av Borttagen:
Fairy Tale. Jag har skrivit klart första kap.

En till kommentar så lägger jag upp den!

Två till!

15 feb, 2013 18:59

t i l d a
Elev

Avatar


Låter bra!

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2F38.media.tumblr.com%2Fa1cb808c4181f502357ade18c8175ae3%2Ftumblr_nc2etcPGDp1rbfrlpo1_500.gif https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2F33.media.tumblr.com%2F5ec62a6af057b3b9996646b34d34dad7%2Ftumblr_n3wz22HeEq1ty9crco1_500.gif

15 feb, 2013 19:01

1 2 3 ... 9 10 11

Bevaka tråden

Forum > Fanfiction > Andra fandoms > Min vän-Lejonet

Du får inte svara på den här tråden.