You'll never treat yourself right, darlin' (SV)

Hej, jag är rätt så ny här på mugglis, men har en rätt så lång historia med fanfics (inte hp, dock), så när jag såg att ni skrev och läste flera sådanna här bestämde jag mig för att göra ett försök på att skriva en Harry Potter relaterad fanfic jag med!
Postar lite information om den här nedan och första delen i ett nytt inlägg efter, och så hoppas jag att ni finner den värd att läsa!

Titel: You'll never treat yourself right, darlin' (SV)
Språk: Svenska
Typ av text: fanfiction
Färdigskriven: nej, men har några delar på lager. Min kreativa ådra bultar för fullt just nu så skriver väldigt mycket.
Rating: PG-13 (är inte säker om det kommer behövas men sätter så utifall att, då jag vet med mig att jag brukar få den enklaste idén att bli blodig i slutändan hehe)
Kapitlen/delarna: kommer vara lite längre än vad jag sett att de flesta skriver här på mugglis, men förhoppningsvis är det ingenting negativt.
Beskrivning: Sommarlovet innan Lily Potter ska börja sitt sista år på Hogwarts blir hon antagen till det populära quidditch lägret ute på den engelska landsbygden. Fylld av förväntan reser hon dit, där hon snabbt blir ovän med en utav lägrets ledare, den självgode Scorpius Malfoy. Samtidigt som Lily brottas med att ignorera Scorpius ovänligheter och med att förbättra sitt spel, märker Lily hur saker och ting inte är som det borde vara. Vad är det för hjärtskärande skrik och böner om hjälp Lily hör? Och varför hör Scorpius dem med, då ingen annan tycks göra det? Ju mer Lily kommer närmare lösningen på mysteriet, ju mer inser hon vad gamla agg kan åstadkomma.

Jag bevakar

1. Brevet

Luften ven genom mitt röda hår och den totala tyngdlösheten övervällde mig med adrenalin. Med en blick neråt såg jag bara den suddiga konturen av något grönt som måste vara marken, flera meter neråt, och jag susade snabbt igenom en svår motvind medan ett leende spred sig på mina läppar. Här uppe var jag fri. Vinden smekte min kind och viskade mitt namn upprepade gånger i en ljuv ton. ”Lily”. ”Lily”. Sedan ändrades vindens ton och mitt namn kom ut med ett ilsket läte. ”Lily!”. ”Lily Potter, vakna!” utbrast vinden, samtidigt som jag kände hur en hand ruskade om mig, och jag klev ut ur drömmarnas värld.

Irriterat gnuggade jag mina ögon innan jag sömndrucket stirrade på James, min äldre bror, som log ett alldeles för stort leende för att vara så tidigt på morgonen.
”Vad vill du mig?” frågade jag min bror trött och en aning irriterat. Av någon anledning tycktes min äldsta bror finna flera sätt att göra mitt liv jobbigare nu när han flyttat hemifrån, än när vi faktiskt bodde i samma hus. James log ett fåraktigt leende.
”Jag? Absolut ingenting. Men ’Quidditch lägret för unga lovande talanger’ verkar vilja dig någonting” svarade han. Helt plötsligt var min trötthet som bortblåst.
”Brevet!” utbrast jag högt, samtidigt som jag rusade ut ur mitt rum och sprang ned för trappan ut till köket, där jag fann resten av min familj sitta vid köksbordet med breda leenden. Min pappa räckte mig det ljust guldfärgade kuvertet som jag längtat efter hela vårterminen, och jag slet ivrigt upp det samtidigt som James även han steg in i köket. Pergamentet inuti kuvertet flög upp i luften och vecklade ut sig framför mig, varpå en ljus kvinnoröst läste högt upp brevet för mig:

”Miss Lily Molly Potter,
vi är glada över att kunna meddela att du har blivit antagen till ’Quidditch lägret för unga lovande talanger’ denna sommar. Tillsammans med 13 andra unga trollkarlar och häxor i åldrarna 15 till och med 17 år, kommer du få den lyckosamma chansen att spela och träna quidditch tillsammans med våra professionella quidditchtränare och spelare, under de kommande tre veckorna i juli. Vi bifogar två pergament med övrig information.
På återseende, Leona Wattson, Lägeransvarig, Jagare och Kapten i Holyhead Harpies.”

När brevet var uppläst föll det ner på det träfärgade frukostbordet, tillsammans med två andra pergament som tycktes ha uppenbaras ur tomma intet. Jag gjorde ett glädjeskutt upp i luften och kunde inte låta bli att utbrista ”Jag gjorde det! Jag kom in!” samtidigt som jag sprang runt andra sidan bordet för att kunna krama om min mamma.
”Jag förstod att du skulle bli antagen, gumman, men jag är inte mindre stolt för det” sa min mamma ömt när jag klivit ur hennes omfamning, och jag småsprang sedan och kramade om min pappa och mina två bröder som alla log glatt mot mig. När jag gått varvet runt pustade jag ut och satte mig ner på den tomma köksstolen, varpå min mamma transporterade några pannkakor på en tallrik i luften till mig. Jag skar snabbt upp en tugga från den ljusblå tallriken då den landat på bordet, och stoppade in den jordgubbsdoftande pannkaksbiten i munnen.
”Jag kan inte fatta att jag kom in! Det kommer bli helt otroligt. Tänk dig pappa, jag kommer få träna med några utav de bästa quidditch spelarna just nu!” pratade jag på lyckligt med maten fortfarande i munnen, och min pappa rättade till sina glasögon och log varmt mot mig. James, som tagit ett utav pergamenten, armbågade Albus i sidan och pekade på ett stycke i texten, samtidigt som han skrattade högt.
”Vad skrattar du åt?” frågade jag, delvis förolämpad över att han skrattade åt något som var viktigt för mig, men delvis nyfiken på vad det faktiskt var han skrattade åt. Albus läste stycket och såg sedan upp på mig med ett irriterat utryck.
”Scorpius ’Knölen’ Malfoy är, som det står här ’lägrets nya, kända tillskott som tränare, redo att dela med sig utav sina makalösa konster uppe på kvasten’” berättade han, inte utan en viss ton av bitterhet.
”Albus, tänk på vad du säger” uppmanade min pappa och Albus suckade djupt.
”Ja, jag vet. Men bara för det så kommer jag inte börja helgonförklara den där idioten och glömma bort allt han har gjort, bara för att han tydligen ska ha någon slags talang på kvasten” muttrade han till svar. Jag harklade mig.
”Äh, vad spelar det egentligen för roll att han ska vara där? Bara för att våra familjer aldrig kommit överrens behöver inte det drabba min lägertid, då han säkert har massor med regler han måste följa som tränare. Lägret kommer bli underbart i vilket fall!” sa jag bestämt, mer för att övertala mig själv än för att lugna ner min bror. Båda mina föräldrar log uppskattande mot mig.
”Du har helt rätt Lily. Leona är en mycket duktig och ärlig quidditchspelare som jag har haft äran att spela med, och jag vet att hon kommer se till att allting är rättvisst och enligt spelreglerna. Malfoy behöver du inte oroa dig över så länge Leona bestämmer” sa min mamma lugnade.
”Om man känner ’Knölen’ så som Albus och jag mamma, så vet man att inga regler hindrar honom från att spela oärligt. Både på och av plan”, svarade James retsamt med ett stort flin.
”James!” utbrast båda mina föräldrar i munnen på varandra, och jag log roat åt åsynen, samtidigt som James ord gnagde oroligt inom mig.

Apelsiner!!!! Bevakar!!!!

Jättebra!!!

Superbra

Vad kul att ni hittat hit, och att ni gillar det jag skriver! Förstår dock inte varför själva inläggen på tråden har blivit så breda?
Hur som helst, här kommer nästa del och jag hoppas ni gillar den med

2. Ankomsten till lägret

Det var en varm förmiddag när jag vandrade på stigen i min hemby, Godric’s Hollow, tillsammans med min far. Solen lyste upp de vackra blommorna längst stigen, fåglarna kvittrade glatt och den glädjen och förväntan jag bar kändes i varenda nerv i min kropp. Med min bästa kvast, en Wiccon 3 jag fått på min sextonde födelsedag, i handen och min resväska som min pappa bar, var vi på väg mot flyttnyckeln som skulle ta oss till lägret.
”Lily, innan vi kommer till flyttnyckeln och familjen Lovrell, så känner jag att jag måste tala med dig om Malfoy” sa min pappa lågmält och jag såg förvånat upp mot honom, fundersam över vad han skulle säga om Scorpius. Han har alltid förespråkat om vikten av att behandla alla människor likvärdigt, även de trollkarlsfamiljer som stod på den mörka sidan under andra trollkarskriget. Jag väntade på hans fortsättning.
”Jag vet att jag alltid har sagt, att bara för att Scorpius är en Malfoy så behöver det inte betyda att han har samma åsikter och värderingar som hans släktingar, men även jag har förstått att han värderar samma saker som hans familj alltid har gjort. Det han har gjort mot James, och Albus framför allt… Ja, gumman, jag vill bara att du ska vara försiktigt och undvika honom så gott det går. Jag vet bättre än andra hur rivaliteten med en annan kan få en att göra saker som man ångrar” sa min pappa allvarligt med blicken vänt uppåt, som om han tänkte tillbaka på ett minne. Kanske ett minne från när han var ung och var oense med Scorpius far? Jag lät sakta hans ord sjunka in och nuddade honom sedan lätt på armen.
”Jag gillar honom inte heller, pappa. Och om att hålla mig borta från honom betyder att hålla mig borta från problem, så kommer jag göra det. Jag är inte som du eller mina bröder, som suger åt sig problem överallt” svarade jag honom, och min pappa log roat mot mig över det sistnämnda jag sa, samtidigt som flyttnyckeln uppenbarade sig några meter framför oss i form av ett mörkt lilafärgat paraply. Väl framme ställde vi ner våra saker och min pappa tog en snabb titt på sitt gamla armbandsur, som han fått av mina morföräldrar för längde sedan.
”Det är bara 65 sekunder kvar. Verkar som om Lovrell är försenade som vanligt”, konstaterade han, men direkt när han avslutat meningen såg vi två medlemmar ur familjen Lovrell komma springandes med några väskor svävandes efter dem. Jag log glatt mot den yngsta utav dem, Trevor, som går i samma årskurs som mig på Hogwarts. Trevor tillhör Hufflepuffs elevhem och är en lika god vän som alla andra från det elevhemmet.
”Fort nu, ta tag i era saker och sätt ett finger på paraplyet, för snart lyfter det!” utbrast Mr Lovrell andfått, samtidigt som alla fyra tog tag i våra tillhörigheter och tog sedan ett handtag på paraplyet. I nästa sekund lyftes vi upp från marken och snurrade runt i flera varv, tills vi några sekunder senare landade i trollkarlsbyn Lana’s Village, ute på den engelska landsbygden.

Sakta släppte jag greppet om paraplyet medan den friska luften slog emot mig, och jag såg mig nyfiket omkring. Framför mig stod ett tiotal vitmålade små stugor av trä, med en grön blommande skog bakom dem som såg ut att kunna gömma ett hundratal drakar. På min högra sida var det ett stort öppet fält där en stor quidditch plan stod uppställd. Ivrigt drog jag i min pappas rockärm och pekade på planen, samtidigt som jag inte riktigt kunde stå still, utan hoppade lite smått där jag stod som om jag fortfarande vore ett litet barn. Min pappa såg fascinerat på spelplanen, samtidigt som jag lade märke till hur flera andra trollkarlar och häxor dök upp ur tomma intet runt omkring oss. Framme vid stugorna klev en lång brunhårig häxa fram som jag kände igen som Leona Wattson, Jagare och kapten för Holyhead Harpies och lägeransvarig för det här lägret. En vindpust slog emot mig från min vänstra sida, där en grupp på 6 personer plötsligt uppenbarat sig.
”Varmt välkomna hit! Det är jag som är Leona Wattson, lägeransvarig under de kommande tre veckorna. Om ni alla skulle vara vänliga att lämna er packning vid grillplatsen här bakom mig och säga adjö till era föräldrar, så kan vi se till att starta det här lägret!” sa Leona med en övernaturligt hög röst, förmodligen skapad genom någon förtrollning, och ett leende spred sig på mina läppar. Tillsammans med resten av lägerungdomarna och deras föräldrar gick vi till en grillplats som låg vid de vita stugorna, där en vit eld brann i en utomhuseldstad. Försiktigt lade jag ner min Wiccon 3 bredvid min resväska, innan jag vände mig om och gick några meter bakom de vita stugorna, bortåt mot skogen tillsammans med min pappa.

”Vi kommer skicka en uggla med The Daily Propet varje dag och skriva till dig minst två gånger i veckan för att få höra hur du har det” sa min pappa, och tillade sedan med ett varmt leende: ”Och kom ihåg Lily, ingenting är snabbare än kvicken förutom snabbheten den själv. Visa dem att du besitter den snabbheten som jag vet att du gör, och du kommer bli den bästa sökaren genom tiderna” sa min pappa och kysste mig sedan fjäderlätt på kinden. Rörd av hans fina ord slängde jag mina armar runt hans hals och kramade om honom hårt.
”Jag älskar dig, pappa” viskade jag tyst till honom, och min pappa skrattade lätt då vår omfamning tog slut.
”Jag älskar dig också, mitt guldhjärta. Var rädd om dig” svarade han mig innan han transfererade sig själv bort från platsen och lämnade mig ensam kvar. Jag torkade mjukt bort en tår som smugit sig på mig, innan jag vände mig om för att gå tillbaka till grillplatsen. Till min förvåning såg jag en lång, slank ung man, stå lutad mot en utav stugornas baksida med blicken riktad mot mig. Han hade ett ljust lockigt hårsvall och ett par ännu ljusare blå ögon, som stirrade hånfullt rätt mot mig, matchade med ett hånfullt leende. Scorpius Malfoy.
”Så ännu en Potter gör det tappra försöket att bli en quidditchspelare. Underhållande patetiskt” sa Scorpius med en släpande, självbelåten röst. ’Inget är lika patetiskt som du’ ville jag fräsa till svar, men svalde mina ord med en bitter eftersmak. Jag rätade omedvetet på mig och gav honom en iskall blick, innan jag sedan vände min blick förbi honom och gick vidare mot grillplatsen. Jag ignorerade honom, precis som jag planerat att göra under resten av lägret. Vilket senare skulle visa sig vara lättare sagt än gjort.

Kan ju vara min undertext

AWESOME

Superbra

Verkar jättebra! Bevakar"