Exchange [SV]

Titel: Exchange
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Genre: Spänning, drama, mystik, fantasy, ev. kärlek och vardagsliv
Antal inlägg skrivna: 70
Antal inlägg skickade: 59
Färdigskriven: Nej
Rating: G/PG (Svärord kan tillkomma)
Beskrivning:
Hogwarts; 2017. Nya elever anländer till Hogwarts efter mystiska händelser på Durmstrang. Ett flertal elever har spårlöst försvunnit. Två har hittats döda vid skolans fängelsehålor. Internatet har fått stänga allteftersom utredningen pågår och lärarna har därför gett möjlighet till dem som vill fortsätta utbilda sig inom magin att få gå på Hogwarts. Ingen vet hur länge det kommer att dröja innan eleverna får åka tillbaka igen.
En av de elever som flyttas till Hogwarts är en femtonårig pojke vid namn Cory Nalin. På Durmstrang gick han i en särklass, på grund av ett förmodat handikapp. Dock anses detta handikapp inte tillräckligt problematiskt för att han ska få gå i en särklass på Hogwarts också. Han sorteras och placeras in i Ravenclaw och behandlas därmed som en helt vanlig elev. Vad problemet är? Han är aldrig närvarande. Någonsin.

Författarens ord:
Det är nog rätt svårt att förstå vad den här novellen egentligen handlar om. Huvudpersonen är en Ravenclawelev vid namn Zam Rode; en rätt populär, femtonårig kille som verkligen fördjupar sig i magin och alla dess former. När Cory blir nekad särklassen ber föräldrarna att någon ska ha uppsikt över pojken och hjälpa honom om något händer. Rektorn - professor McGonagall - ger uppgiften till en pålitlig person i samma elevhem; Zam.

"Särklassen" är något jag själv kommit på, för att göra det hela mer passande för berättelsen. Ni får föreställa er att det finns speciella klasser för de med funktionshinder för att dessa också ska få chansen att bli en trollkarl/häxa. Lektionerna är uppenbarligen simplare och trollformlerna lättare, men trots skillnaderna finns det såklart likheter mellan dessa och vanliga klasser.

Jag är medveten om att jag tar en stor risk genom att lägga upp den här fanficen. En novells uppkomst brukar nämligen leda till en annans undergång. Dock skulle det inte bli någon skillnad om jag ändå håller på och skriver på den här utan att lägga upp den, så jag har tagit mitt beslut att låta andra läsa i alla fall. Hur jag prioriterar mitt skrivande finns att se i en prioriteringslista på min profil.

Precis som jag har gjort i mina senaste noveller (som ni gärna får kika in på; länkar finns på min profil) så tänker jag inte låta ett inlägg automatiskt vara ett kapitel. Den här fanficens kapitel kommer att bestå av flera delar, och det är dessa delar jag skickar var och en för sig. Om ni inte förstår nu så kommer ni att förstå senare.
Delarnas längd kommer att variera. Kommentera gärna om vad ni tycker passar som en bra längd!

Kapitel


Karaktärsregister
Bör inte läsas om man inte har nått fram till senast inskickade fortsättning. Kan innehålla spoilers.


OM SPOILERS

Jag läser gärna, även denna fanfic av dig ^^

Twiie: Naw, tack så mycket! Hoppas att jag inte gör dig besviken.

Jag vill att ni säger till om...
¤ ni tycker att inlägget är för långt
¤ ni vill ha längre inlägg
¤ det går för fort fram (för många händelser på en och samma gång / brist på beskrivningar osv)
¤ ni får övriga tankar om berättelsen som ni vill påpeka
***

Kapitel 1.1

Det började bli mörkt i uppehållsrummet. De annars klara, blåa tonerna fick en otydligare färg och det ljusa golvet såg gråare ut än vanligt. Mot vintern gick solen ner innan kvällen ens vidtagit, men med hjälp av brasor och lampor runtom i rummet lyckades ljuset hållas uppe. Eldens sken skiljde sig däremot från dagsljuset. Det var dunklare, på något sätt tjockare. Zam Rode föredrog dagens naturliga ljus. Inte för att det påverkade honom så mycket. Han gillade helt enkelt dagen mer än natten. Han funderade ofta på varför han ändå stannade uppe så länge om kvällarna, speciellt på helgerna. Svaret var såklart självklart. Det var på kvällarna allt roligt hände.

"Zam!"

Den femtonårige pojken uppfattade sitt namn och vände lite på huvudet. Han satt i en soffa, men var flera huvuden högre än soffryggen. Han såg rakt på sin vän Richard, en kille som fått oturen att födas den andra september, vilket gjorde honom nästan ett helt år äldre än Zam. Pojkens ljusbruna hår låg ostyrigt runt hans avlånga ansikte. De gråa ögonen var bestämt fästa rakt in i Zams och han höll en tidning i handen. Det tog bara någon sekund innan han var framme vid soffan. Han lutade sig över soffryggen och vecklade ut tidningen.

"Se här", sa han. I rösten kunde en iver, men också en viss osäkerhet höras.

Zam såg rakt på en artikel om Durmstrang. Det var på förstasidan av The Daily Prophet, en svartvit flygbild på skolan omringad bland berg och små, gråtonade moln. Stora rubriker skvallrade om att en ledtråd hittats i en av fängelsehålorna.

Zam visste om försvinnandena, men var inte så insatt i händelsen. Han valde helt enkelt att inte bry sig om det. Det var väldigt långt bort ifrån England. Han hade ingen anledning att oroa sig. Han kände en viss sympati för föräldrarna som hade förlorat sina barn, och för barnen som försvunnit, men det kändes alldeles för bisarrt för att det skulle beröra honom.

Längst ner på sidan fanns det en liten bild på ett svartsotigt klot. Det kunde inte vara större än en studsboll. Under bilden stod en kort text om att detta var ledtråden som kunde ge svar på den stora mystiken i skolan.

Zam höjde lite på ögonbrynen. Richard envisades med att hålla kvar tidningen inte långt bort ifrån hans ansikte.

"Och varför visar du det här för mig?" frågade han.

Han var medveten om att Richard var väldigt intresserad av andra magiskolor och dess utbildningar, men förstod inte varför pojken måste reagera så stort över det här.

Richard gav ifrån sig en suck.

"Har du ingen aning om vad det där är för något?" frågade han och pekade med den lediga tummen på den lilla bilden på klotet.

Zam letade snabbt igenom texten runtomkring för att hitta något svar på frågan, men han hann inte svara innan Richard tog sig till orda igen.

"Man gömmer förtrollningar och besvärjelser i sådana där. Man behöver bara en del av sin motståndares DNA för att kunna aktivera den."

Zam bet sig löst på insidan av läppen.

"Är det en bomb?" frågade han lite fundersamt.

"Typ", svarade Richard direkt. Han började vinkla ihop tidningen igen och drog sig upp i stående ställning. "Den utlöses när personen som man tagit DNA från kommer i närheten av den."

"Tror du att någon placerade dödliga besvärjelser där i?" frågade Zam med en nyväckt nyfikenhet. "Kan det vara anledningen till dödsfallen?"

Han vände lite på huvudet och fick se Richard rycka på axlarna.

"Det sägs vara omöjligt att placera in så stora krafter i dem", sa han. Det märktes att han var skeptiskt till tanken.

"Det sägs", upprepade Zam menande och drog upp ena mungipan till en stel min.

Han slängde en kort blick upp på klockan som hängde på andra sidan rummet. Visarna började närma sig halv fem. Han skulle träffa några av hans närmsta vänner från Gryffindor om bara några minuter. Han reste sig hastigt upp från soffan och sneglade bort mot Rickard som uppenbarligen inte hade varit beredd på händelsen.

"Jag måste gå", sa han snabbt.

"Vart då?" frågade Richard lite otåligt.

"Till Sebastian och de andra", svarade Zam och började gå bort mot utgången.

"Har inte du en uppsats att skriva?" ropade Richard lite tafatt efter honom.

Zam vände sig om i stegen och slog lätt ut med armarna.

"Vi har flera dagar på oss", sa han. "Jag går till biblioteket imorgon."

"Men..."

"Vi ses på duellklubben ikväll!"

Och med dessa ord lämnade han Ravenclaws uppehållsrum och begav sig bort mot det andra tornet.

Jag tycker längden på delen är alldeles lagom ^^

[...] men det kändes alldeles för bisarrt för att det skulle bero honom. Ordet Bero passar inte riktigt in, passar kanske bättre med beröra eller något liknande (;

Justja, tycker inte heller du går för fort fram c;

Tack! Jag letade efter det där ordet men jag hade av någon oförklarlig anledning lyckats inbilla mig något annat... Ska genast ändra det!

Riktigt bra! Jag läser vidare för mer utförliga tankar, men hittills har allt varit väldigt bra!

Vad kul att en till har hittat hit. Tack så mycket!
Ser ingen anledning med att vänta längre. Här kommer nästa del!
***

Kapitel 1.2

Zam skulle ha kunnat gå vägen till Gryffindortornet i sömnen. Han visste inte hur många gånger han hade gått fram och tillbaka mellan elevhemmen och numera kände han igen varje liten stenplatta i väggar och golv. Han studerade som alltid tavlorna som hängde längs med väggarna och hälsade på dem som hälsade på honom. De talande tavlorna hade alltid fascinerat honom. Det var något han hade hört talas om, men aldrig sett förrän han började på Hogwarts när han var elva år. Han var halvblod, och eftersom hans föräldrar var skiljda så fick han ibland bo med sin pappa i mugglarvärlden och ibland hos sin häxa till mamma. De magiska föremålen fick han bara chansen att se när han bodde hos sin mamma, men inte ens där fanns det talande tavlor.

"Unge herr Rode." En man i peruk och i en gammaldags klädsel sken upp i ett leende i en bronsram längre fram. "Är du uppe och går?"

Zam log lite tillbaka. Han visste vad det var för tavla. Det hängde en likadan hemma hos hans mamma, fast inte någon levande. Han hade börjat misstänka att mannen i den - som föreställde en känd författare till ett flertal historieböcker - ändå hade varit i Zams hus och sett honom. Det var som om han hade känt Zam sedan han var liten. Det kändes både skrämmande och överraskande tryggt på samma gång.

"Ja, sir", sa han. Han var alltid noga med att vara artig när han pratade med tavlor. Han hade sett många elever göra det motsatta; vilket hade varit ett misstag. "Jag ska träffa några vänner."

"Ha det så trevligt", ropade mannen efter honom när han passerade förbi.

Zam svängde av runt ett hörn och noterade att han inte hade långt kvar till tornet. Han hade ingen aning om hur mycket klockan kunde vara, men den var i alla fall efter halv fem. Hans vänner hade ofta frågat varför han alltid kom i tid till lektioner, men inte när han skulle träffa dem, när det egentligen borde vara tvärtom. Zam hade inget riktigt svar på det. Det bara blev som det blev och han orkade helt enkelt inte ifrågasätta det.

-
Den tjocka damen hängde en bit ifrån. Hon höll på att rätta till sin rosa silkesklänning då Zam kom fram till henne. Hon sneglade upp mot honom, men fortsatte med att borsta av kjolen utan att tyckas lägga större notis om honom.

"Du igen?" frågade hon lite ointresserat, fortfarande med blicken ner i fötterna.

Zam himlade lite med ögonen. Den senaste tiden hade tavlan inte varit så glad över att se honom.

"Trevligt att se dig med", sa han med ett försök till uppbådad artighet.

Den tjocka damen tittade upp på honom och rätade lite på sig. Hennes sammanbitna min visade hennes ogillande.

"Bärnstensnougat", fortsatte Zam oberört.

Den tjocka damen suckade.

"Vem som helst kan visst lösenordet nu för tiden", klagade hon öppet, men släppte inte in honom.

Zam samlade sitt tålamod. Hon hade sagt samma sak förra gången också och något sa honom att han skulle behöva stå ut med det flera gånger till framöver.

"Kan du inte bara släppa in mig?" frågade han spänt.

"Om jag inte gör det kommer du väl att försöka bryta dig in i alla fall", fnös kvinnan ogillande.

Zam förstod inte varför hon var så negativt inställd till honom. Var hon alltid det? Eller var det bara de som inte gick i Gryffindor som behandlades så här kyligt?

"Bärnstensnougat", upprepade Zam. Nu var tålamodet som bortblåst.

En till suck hördes från tavlan framför.

"Om alla ändå vet om lösenordet så är det ingen mening att ha ett överhuvudtaget", gnatade hon på samtidigt som hon sakta svängde åt sidan.

Zam klämde sig förbi och började klättra igenom hålet. Han möttes genast av de mörkröda färgerna som bara tycktes förstärkas av brasans och lampornas orangea sken. Han hade blivit förundrad över elevhemmet då han först kommit hit. Det skiljde inte så mycket mellan detta uppehållsrum och Ravenclaws, men allt hade sin egen charm och gjorde hela platsen unik. Medan Ravenclaws blåa färger var kalla så var Gryffindors röda varma och harmoniska. Det såg så mysigt och hemtrevligt ut, och mycket mindre än Ravenclaws trots sin storlek.

Zam fick syn på gruppen med välbekanta killar i det närmsta hörnet. Han gick bort dit, medveten om att klockan var i alla fall fem minuter över halv.

"Hej", sa han lätt och slog sig ner i en ledig, vinröd fåtölj med guldtrådar.

"Du är sen." Det var Sebastian Baker som påpekade hans sena ankomst. Han lutade sig bakåt i sin egen fåtölj och synade Zam som om han själv var skolans rektor och Zam hade blivit inkallad till honom. Hans mörkblonda hår hade vuxit rätt långt sen den senaste klippningen. Nu hängde hårstråna som stripor längs hans ansiktsform.

"Er kära, feta tant var inte så villig att släppa in mig", berättade Zam med en sned min på läpparna.

"Jag fattar fortfarande inte hur du kunde komma på lösenordet överhuvudtaget", sa Jonas Hawkins, med samma oförstående stämma som han så ofta bar på.

Zam log lite.

"Det var inte så svårt", sa han retsamt. Att han hade hört några av de yngre Gryffindoreleverna säga lösenordet tänkte han inte avslöja. Han framstod som en smart kille om han höll tyst. Det var trots allt det Ravenclawelever utmärktes för; Intelligens.

Supah!

Jätte bra (;
Haha, undrar varför tjocka damen är så tjurig cx

Hejsan, ny läsare här ^^ Eller jaa, ny och ny, läste första kapitlet tidigare men han aldrig kommentera på den : )

Gillar verkligen idén, och du skriver jätte bra. Ang längden är den just perfekt, men inte stör det mig om det blir litet längre heller ; )
Tycker väldigt mycket om dina beskrivningar, man får verkligen en bra bild över hur omgivningen ser ut och det blir inte för petigt så man blir uttråkad.
Idén med "bomben" är verkligen fin, låter väldigt realistiskt och "rowlingaktigt", som om det faktiskt kunde vara en del av magivärlden. Och detaljen om att man inte kan fånga starka förbannelser i den gör den allt mer trovärdig : )

Älskade Den tjocka damen i andra kapitlet : D kan just tänka mig hur irriterad hon är på att elever från andra elevhem försöker ta sig in i Gryffindors uppehållsrum.
Och avslutningen på andra kapitlet: "Att han hade hört några av de yngre Gryffindoreleverna säga lösenordet tänkte han inte avslöja. Han framstod som en smart kille om han höll tyst. Det var trots allt det Ravenclawelever utmärktes för; Intelligens." Muah, just så ; ) verkligen bra!

Det enda jag saknar är starkare personligheter, att man riktigt kan se hurdan Sebastian och Rickhard och även Zam är. Fast det kommer antagligen senare, skyndar väl framför mig (eller dig) nu : p

Men allt som allt, jätte bra och ska verkligen fortsätta läsa ^^