Det 52 Hungerspelet(Sv)

Titel: Det 52:e Hungerspelet.
Språk: Svenska.
Typ av text: Fanfiction.
Färdigskriven: Nej
Antal färdiga kapitel: 9
Ratings: Det kommer att vara som Hungerspelenbara så ni vet
Handling: Det är det 52 Hungerspelet, och Sissi slits från den värkliga värden in på arenan där hon blir tvungen att döda oskyldiga människor innan dom dödar henne!
Huvudperson är: 17 åriga Sissi från distrikt 5.

Prolog: Jag vill inte dö! Jag vill inte!! Men jag blir tvungen. Jag är troligt vis död inom en timme. För det här är Hungerspelen!

Ska jag skriva mer?

Det låter bra.

Här kommer första kapitlet!
______________________________________________________________________________
Suset av bäcken väcker mig alltid klockan sex på morgonen. Det konstiga denna morgon var att när jag blickade ut genom mitt fönster så stog solen högt på himlen. Klockan måste vara minst elva.
Mina ögon fortsatte ut över våran minimala trädgård och vidare till kvarnen.
Men det konstiga denna morgon var att inga arbetare var där. Konstigt. Jag vänder mig om till mitt rum om man kan kalla det de. Den är mindre en garderob. Jag sätter mig på min tråd slitna säng som jag har sovit på så länge jag kan minnas. Det är då jag kommer på det. Varför inga arbetare är ute en så fin dag. En rysning går genom hela min kropp.
Det är slåtterdag idag. Jag börjar svettat och mina handflator blir alldeles blöta. Skärp dig Sissi det blir inte du! Du har klarat dig i sex år. Det blir inte du! Jag tar på mig ett par gråa byxor och en grön långärmad tröja. Jag går ner för trappan till vårat kök eller snarare dundrar ner våran trappa knakar så. Jag skär en skiva bröd och brer på lite av vårat smör.
Mamma kommer in i en vit fin klänning. I hennes ögon ser man tydliga spår av gråt så är den jämnt sedan min bror blev piskad till döds när han försökte göra uppror. Han och tjugo andra blev piskade till döds. Här i distrikt fem drar dom inte in på sånt precis. Tvärt om!
” God morgon älskling”, säger mamma så glatt hon kan.
” God vet jag inte om den är precis” svarar jag henne.
” Nej det har du rätt i ” ,säger hon och jag ser att hon är på väg att börja gråta.
Jag lägger ner mackan på bordet och går fram och kramar om henne.
” Det blir inte jag mamma” säger jag så lugnt jag kan.
” Men tänk om!” Kvider hon.
Jag skjuter mig ifrån henne och ser henne rakt in i ögonen.
” Loire Morssiff det blir inte jag!” säger jag bestäm .
______________________________________________________________________________
Är kapitlet lagom långt?

Det värkar jättebra. Fortsätt!

Precis lagom! Jättebra!

Det kommer komma ungefär 3/4 kapitel på en vecka. Det beror på hur många läxor eller prov jag måste plugga till.

Jaa, vad mkt! Men det är bara bra! FÖR MAN VILL INTE MISSA DETTA!

ÅÅÅÅÅÅ Tack så mycket Allihopp!!!

Men här kommer andra kapitlet!
______________________________________________________________________________________
Jag sätter mig vid bordet och äter upp min macka .Mamma försvinner upp på mitt rum. När hon kommer ner har jag precis svalt den sista tuggan av mackan när on säger:
” Jag har lagt fram en klänning till dig det är nog bäst att du tar på dig den nu vi ska snart gå.”
” Jadå” Jag går upp för våran knarriga trappa. Jag ser på sängen att där ligger en vit fin klänning med en stor ljus blå roset innan knapparna börjar. När jag tagit på mig klänningen så tar jag på mig mina skor så tar jag en borste som ligger på min hurts och börjar borsta mitt korta bruna hår. Mitt hår når mig precis till mina axlar. När jag borstat klart mitt hår så tar jag på mig ett diadem som låg på hurts och går ner för trappan där mamma , pappa , och min storebror Peter står och väntar på mig.
Vi går under tystnad mot torget. Peter är för gammal för att delta i slåttern han fyller nitton i år.
När vi kommer fram till torget så är det dags för oss att dela på oss.
” Vi ses sen ” säger pappa med sin mörka röst.
” Ja det gör vi ” säger jag tyst.
Jag går i väg och ställer mig i kön där dom sticker hål i vårat finger och ser om vi är vi.
” Nästa ” Säger en fredsväktare. Jag ger henne mitt fingret och hon sticker en nål i mitt finger och trycker fingret mot ett papper. Hon tar en skanner och drar över märket mitt blod gjorde : Secilia Lovtrea står där med klara bokstäver. Jag går och ställer mig hos dom andra 17 åringarna. Många ger mig en klapp på ryggen en kram eller ett positivt ord. Jag är inte bara mammas och pappas gullegris jag är populär i skolan också. Jag har ett tjugotal vänner både flickor och pojkar. Men bara en riktig vän. Felicia Morssiff.
Jag letar upp henne i mängden av 17åringar. Vi möter varandras blick samtidigt och går mot varandra. Vi förstår varandra så väl att vi bara ställer oss och håller varandra i handen.
_______________________________________________________________________________________
Så vad tycks?
Ska jag fortsätta skriva eller?

Ja, du ska fortsätta!! Superbra!!

Snälla skriv mer du är bra!