MINECRAFT VIRTUAL REALITY

Titel: Minecraft Virtual Reality - En handbok i Virituella Överlevnadsspel
Språk: Svenska.
Färdigskriven: Ja
Antal kapitel: 1
Ratings: PG. Egentligen G, men vid ett tillfälle finns tre svordomar
Handling: Zemalius Vantas redogör i en artikel om sim upplevelse som testare av det första virituella spelet.
Var från början en skoluppsats med temat Robinsonad.

Om intresset finns kan jag ta och fixa lite bilder till berättelsen. Det fanns med i originaldokumentet, men försvann när jag letade upp det igen.
___________________________

MINECRAFT VIRTUAL REALITY
En handbok i Virtuella Överlevnadsspel.
Av Zemalius Vantas.
Utgiven av Muffins AB, 2042

Hej kära läsare! Det är jag som är Zemalius, och jag ska guida dig igenom en incident som hände mig och hoppas att du kan lära dig något från den. Ni vet säkert om hela den här saken med Virtual Reality-spel, men för er som glömt så är det när man på något sätt åker in i ett spel och upplever det som om det var verkligt. Man förflyttas och lever i spelet, helt enkelt. Det var ungefär vad som hände mig.

Jag jobbade som testperson på ett forskningslabb som försökte utveckla världens första VR-portal. Portalen var tänkt att föra över en spelare till ett valfritt spel och sedan efter en tids spelande föra en säkert tillbaka. Efter år av forskning och byggande trodde man äntligen att man hade hittat den perfekta maskinen, och det var då upp till mig att testa den.

Vårt mål var att skicka spelaren till Överlevnadsverisionen av spelet Minecraft, ett välkänt svenskt sandbox-spel där huvudpersonen skulle utnyttja terrängen och bygga och överleva undan de farliga varelser som kom ut på natten. Spelet har egentligen funnits ganska länge, men behåller sin charm ännu. Spelet finns ju i vanlig form till datorn, men nu var försöket att göra det till VR.

Innan jag skulle testa maskinen gick jag igenom ett halvår av träning och förberedelser. Bland annat övade jag upp mina kunskaper om Minecraft genom att spela det online, och jag förberedde mig på vad som skulle hända om något gick snett och jag fastnade i spelet.

Så tillslut en dag så var det dags. Jag gick till jobbet på morgonen med någon slags förväntan. Med spända steg gick jag ner mot labbet medan min instruktör och tränare Gordon berättade hur det skulle gå till. De skulle skicka in mig i spelet, låta mig springa runt där i ungefär en timme, sen föra mig tillbaka. En timme kanske låter kort, men i Minecrafts tidräkning är det ungefär tre dygn. Det skulle ge mig gott om tid att testa att de flesta funktioner fungerade som det skulle.

Nere på bottenvåningen kom vi ut, jag och Gordon, och jag fick direkt syn på den, Portalen. Det var inte riktigt som jag hade förväntat mig att den skulle vara, utan den såg mer ut som en vilstol, men med konstiga sladdar och lampor istället för en mjuk läderklädsel. Jag hade aldrig sett något annat än ritningarna, men så är jag ju inte forskare eller ingenjör, men jag hade inte förstått att den skulle se ut så här.

Runt om i rummet satt det bord med tusentals knappar, sladdar, spakar, skärmar och lampor, som varje en av dem såg livsviktig ut.
’Så det är den här saken som ska sända mig in Minecraft?’ frågade jag kvinnan som satt närmast vid en kontrollpanel kopplad direkt till Portalen. På hennes namnbricka stod det ’Maria Johansson’ med stora bokstäver. Hon tittade upp, nickade en kort hälsning mot Gordon innan hon svarade mig.
”Ja. Den är gjort för att koppla elektriska signaler till hjärnan via dem här”, sa hon och pekade på några gripklo-liknande sensorer vid huvudet, ”och sedan koppla upp dem mot spelmonitorn här”, hon pekade på skärmen bakom sig.
”Sätt dig ner, så vi kan börja” sa Gordon till mig.
Jag nickade och satte mig försiktigt ner på stolen. Maria började vika in gripklorna så dem vidrörde olika delar runt hjärnan. Hon fäste även likadana sensorer på armarna och runt benen.
”Kom ihåg nu, vi kommer inte att kunna ha så mycket kontakt med dig när du är i spelet, men vid en nödsituation kan vi kontakta dig”, sa Maria till mig och började pilla på några knappar.
”Snabbgenomgång” sa Gordon. ”Vad gör du först?”
”Kollar igenom området och bygger ett skydd för natten med de material som finns”
”Bra, du kommer ihåg”, log han. Glöm inte att akta dig för monster. Särskilt zombies, creepers, skelett och spindlar. Se till att tillverka facklor som skrämmer bort dem. Hör du en enderman i närheten så titta honom inte i ögonen.”
”Ja, jag vet. Du gick igenom det på väg hit.”
Jag tittade upp i taket och hörde Maria säga till sina medarbetare saker som ”Ge mig fjärdedelsaktivering på hjärncensorn, halvaktivering på ben och armar”, och ”Gör redo för överförande om tio sekunder”, samtidigt som hon drog i spakar och tryckte på knappar. Snart blev allt suddigt, och jag kände hur mitt medvetande åkte in i spelet.

~*~

När jag först slog upp ögonen blev jag förvirrad. Allt var fyrkantigt. Marken var det, molnen och solen var det, till och med mina händer var det. Sen kom jag på vart jag var. Jag var i Minecraft. Där var det helt normalt att allt var fyrkantigt. Jag hörde Gordon’s röst spraka till i huvudet.
”Överföringen till spelet gick perfekt. Vi för dig tillbaka om tre Minecraftdygn, alltså ungefär en timma i vår tid. Kom ihåg vad du lärt dig. Det kommer att gå jättebra, jag lovar. Lycka till”, och med det försvann han. Jag var ensam i spelet. Mitt öde låg i mina händer.

Området jag hade kommit till var inte så lyckat. Jag var i mitten av en stor öken. Här fanns inget annat än sand och kaktusar. Jag sprang en bit mot väster, och till slut kom jag fram till en skogskant. Där började jag vant att hugga ner träd. Jag visste ju hur det skulle ske, men jag blev fortfarande förvånad när jag efter ett tag fick ved bara genom att slå mot trädet. Jag samlade snabbt ihop en ganska stor hög trä, som jag förvandlade till plankor. Av plankorna gjorde jag en arbetsbänk, där jag sedan gjorde pinnar och verktyg. Jag hade nu fixat en yxa, en hacka, en spade och ett svärd av trä. Inte det bästa materialet precis, men för nybörjare är det ändå bra att ha. Med mina kvarvarande plankor förflyttade jag mig själv och arbetsbänken bort till en glänta. Den var som perfekt för att bygga ett litet hus i. Jag började bygga grunden till huset med plankorna jag hade, byggde högre och högre. Något tak blev det inte, för då skulle monster kunna födas i mörkret. Ja, det är så de gör. På natten är det ju mörkt överallt, men de kunde även födas på dagen på ett mörkt ställe. Men, ja, jag hade ju inga facklor än. Jag tillverkade en dörr också som jag satte upp. Nu skulle det vara enklare att komma in och ut. När jag var klar med mitt lilla skydd stod solen högst upp på himlen, vilket betydde att det var ungefär fem minuter av dagsljus kvar.

I närheten låg en stor klippa. Kol, som man behöver till facklor, finns ofta vid klipporna tillsammans med andra saker som till exempel jord och sten. Problemet var att det fanns mörka skuggor under klippan, där monster kunde födas. Som ny spelare ville jag inte direkt dö första dagen, så jag var noga med att hålla mig så långt borta från skuggorna som möjligt medan jag hackade loss lite sten och kol från berget. Jag sprang sedan tillbaka och tillverkade ett antal facklor genom att antända bitar av kol som var fastsatta på pinnar.

Efter ett tag, då mitt hus var upplyst både på utsidan och på insidan, började solen gå ner. Jag skyndade mig in i huset och väntade på morgonen.

Den första natten skrämde mig ganska mycket. Jag har ju spelat igenom nätterna på datorn för min träning, men det här var värre. Hela tiden hörde man ljudet av zombies och deras äckliga rosslande andetag, eller skeletten som försökte skjuta pilar på en igenom dörren, eller creepers som gick utanför väggarna och bara väntade på att få sprängas och döda allt omkring sig om man gick för nära. I verkligheten lät nu zombieandetagen högre och äckligare, ett skeletts pil såg ut att vara hårdare och göra ondare och spindlars och creepers väsanden var högre. Även fast jag hade skyddande väggar kunde jag inte låta bli att känna mig skrämd. Jag satt rädd i ett hörn av huset hela natten och väntade på soluppgången.

Efter ett tag steg äntligen solen med sitt efterlängtade ljus långsamt upp igen. Skeletten och alla zombies, som inte tål solljus, började brinna upp och dö, creepers och spindlar drog sig tillbaka till mörkret och jag vågade mig ut igen. Den här dagen var stor. Jag hade klarat mig igenom världens första Minecraftdygn i en VR-version. Jag var stolt över mig själv.

~*~

Mina tre dygn var snart slut. Under den tiden hade jag byggt ett nytt hus av sten och gjort verktyg av sten. Jag hade till och med hittat några får, tagit deras ull och tillverkat en säng som jag hade i huset. Jag visste att så fort det blev mörkt skulle jag lägga mig och sova i sängen och vakna upp lagom till soluppgången, då jag skulle förbereda mig för att transporteras tillbaka.

När solen precis börjat färga himlen svagt röd hördes Gordon’s röst igen. Den lät oroad, och det skrämde mig.
”Jag har några bra och några dåliga nyheter” sa han sorgset. ”De bra är att du klarade dig perfekt. Maskinen och uppdraget gick jättebra. Den dåliga är att din hemfärd kommer försenas. Sladden som skulle koppla dig tillbaka till din kropp blev skadad. Vi har redan beställt en ny, men den kommer inte förens om fem dagar.”
Jag gjorde snabbt uträkningen i huvudet. Om ett Minecraftdygn är 20 minuter, då är 5 dagar…
”Men det är ju mer än ett år” sa jag förtvivlat. Jag ville inte vara fast här i ett år.
”Jag vet, Zemalius” sa han. ”Jag vet att det blir svårt, men du får stå ut, okej? Jag vet att du kan klara det. Du kanske till och med hinner möta enderdraken. Vem vet. Jag måste avsluta nu, men du ska veta att jag tror på dig Zem. Du kan klara det här. Du är fantastiskt bra. Jag tror på dig, min vän.” Jag kunde nästan höra att han log. ”Klart slut, Zem. Vi kommer inte kunna kontakta dig mer, men jag lovar att jag återkommer. Då lovar jag att jag ska ha goda nyheter med mig. Bara goda nyheter. Lycka till Zem”. Gordons röst försvann och jag var helt ensam

Allt föll ner över mig. Ett år. Ett helt jävla satans skitår. Gordons pepptalk hjälpte lite, men ändå. Ett år. Jag satt i mitt hus och grät resten av dagen, och somnade vid solnedgången, trött, utmattad och alldeles förtvivlad.

~*~

Skulle jag stanna här i ett år behövde jag börja tänka på hur jag skulle skaffa mat. Mat var viktigt, även för en spelare. Jag vandrade planlöst runt i området tills jag fick syn på något. Det var ovalt och vitt. Ett hönsägg. Man kunde inte äta hönsäggen, men om det fanns hönsägg borde det finnas höns i närheten, och dem kunde man äta.

Jag nästan grät av glädje nar jag kom in i den närliggande gläntan, kantad av ståtliga björkträd. I gläntan strosade runt ett dussin höns omkring, och ungefär lika många ägg. Det var nästan så att jag kände mig skyldig när jag dödade hönsen, plockade dem och samlade in både deras ägg och fjädrar, men detta betydde att jag inte behövde svälta mer. I alla fall för att tag tills det tog slut. Äggen kunde man kasta på marken, då fanns det en chans att en ny kyckling kunde födas.

Hemma vid mitt hus började jag direkt att bygga en inhägnad. Snart hoppade tre kycklingar runt på gården. En bit längre ifrån byggde jag en veteodling, då jag kunde både göra bröd och mata djuren med. Just nu var allt perfekt, men jag hade en känsla av att allt snart skulle gå åt helvete.

~*~

Ungefär en vecka efter att jag fastnade i spelet hittade jag något konstigt när jag var ute och vandrade. Jag hade kommit till ett ändlöst hav, men jag kunde skymta en by på andra sidan vattnet. Efter ett tags simmande stod jag nu på andra sidan stranden, och tittade förundrat ut över vad som befann sig framför mig.

Det var som sagt en by, en ganska liten, men ändå vacker by. Jag kunde se flera små miniatyr-hus, ett litet bibliotek, en brunn, en smedja och ett värdshus. Om jag såg rätt tyckte jag mig se en kyrka en bit bort. Det här kunde betyda tur. Om det fanns bybor här skulle jag slippa känna mig så ensam. Visst, det var fantastiskt att ta hand om djuren och odlingarna. Minecraft var ju ett fantastiskt spel. Men ändå, det är inte samma sak som att prata med en riktig människa.

Efter en snabb genomsökning av byn visade det sig att den var ödelagd. Det fanns ingen präst i kyrkan som predikade, ingen smed som tillverkade saker inne i smedjan, ingen läkare som höll till inne i biblioteket. Inte ens vanliga bybor fanns det.

Jag hade trott att jag skulle hitta någon att prata med. Byn var ödelagd, så där sket sig den planen. Jag var helt ensam.

~*~

KOMPLIKATIONER. Ja, komplikationer och åter komplikationer. Det var vad som hade satt mig här, och det skulle säker dyka upp allt fler innan jag kunde komma hem igen.
Framför smedjan fann jag något mystiskt. En skylt. På skylten fanns den mest besynnerliga text. ”Stå högst upp i kyrkan och titta åt väster.”

Lustigt. Vem kan ha placerat skylten där? Varför ville denna okända person att jag skulle upp i kyrktornet? Men, ja, skyltar med text genereras inte i Minecraft, så något måste ha placerat den där. Jaha, då fick man palla sig upp i kyrktornet då.
Där uppifrån såg jag först inget märkvärdigt, men sen såg jag några skyltar till, och en kista. Jag sprang direkt ner igen för att undersöka. På skyltarna stod det ett meddelande, i en enda lång rad hade man börjat skriva på en skylt, och, när skylten tog slut, fortsatt på nästa.
”I kistan finns det du behöver, och lite till. Ta dig till stället där du startade. Vi har placerat en Slut-portal där. Aktivera den och hoppa i, så kommer du ut ur Minecraft. Vi hittade en likadan sladd som den som var trasig. Du ska hem nu, Zem. //Grodon”
Glädje vällde över mig. Jag skulle hem. Äntligen skulle jag hem. Kistan visade sig innehålla en kompass, några sökarögon och en förstärkt pilbåge med en massa pilar. Kompassen pekar alltid mot stället där man började, och ögonen aktiverade portalen. Det började bli natt, men jag brydde mig inte. Jag ville hem nu. Dessutom hade jag ju pilbågen och en hög med facklor.

~*~

Månen stod högt på natthimlen när jag kom fram. Att aktivera portalen var lite svårt, men när jag väl fattade hur jag skulle göra gick det lätt. Jag placerade försiktigt varje sökaröga i sina piedestaler. Jag blev nästan skrämd av resultatet. I mitten, som förut bara hade visat marken under den, visade sig nu ett svart fält.
”Jahopp,” tänkte jag. ”Nu kör vi” Jag hoppade ner i portalen. Allt blev svart framför mina ögon.

~*~

När jag vaknade upp var allt suddigt. Allt var förvirrande. Vem, var, vad, hur, varför? Frågorna fortsatte svirvla runt. Någon lyste mig i ögat med något. En ficklampa? Plötsligt förstod jag, och jag såg upp i Maria och Gordons leende ansikten.
~*~
Vad är det nu jag ville lära er av det här? Jo, även om du bara är vilsen en kort stund, kanske en vecka, som jag, eller längre tid, kanske ett år, så är det viktigt att du inte får panik. Även om du är inne i ett datorspel är känslorna detsamma. Man känner sig ensam, rädd, trött, kall och hungrig. Hjälpen kommer oftast att komma, oavsett vilken situation du är i. Så ge aldrig upp.
Även om allt verkar omöjligt, så kommer du ändå vara med på ett stort äventyr. Ja visst, att vara fast i Minecraft var något av det mest skrämmande jag varit med om, men jag fick trots allt testa världens första Virtual Reality.
Jag hoppas du har lärt dig samma saker som jag lärde mig.

Det här är Zemalius Vantas som tackar för sig.

Haha, jättebra! Jag hittade ett litet "fel". Du sa att han gjorde en vetefarm. Hur fick han tag i vatten? För att göra en hink behöver man järn, och det skrev du ingenting om. Var det en redab befintlig sjö? Jag bara undrar.

Hm, det tänkte jag inte riktigt på. Men jag antar att han bodde vid en sjö. Kan möjligtvis fixa så att det blir så när eventuella bilder skapas

Den var super!