Novell; Gå ut nian
Forum > Kreativitet > Novell; Gå ut nian
Användare | Inlägg |
---|---|
Julle
Elev |
Här är en novell jag skrivit - jag uppskattar konstruktiv kritik
---- Jag står i korridoren för skolavslutning, slutar nian. Herregud, nyss började ju jag i sjuan. Jag tittar mig omkring, mina klasskamrater. Jag har gått med dessa i 3 år, några av dom sedan fyran. Jag drar handen igenom mitt korta hår. I förrgår var det bal, jag hade klänning. Såklart, men jag avskyr klänning. Jag har haft nu, min enda tjejiga stund i livet är över. Skönt. Slipper oroa mig för det något mer nu då. ”Julia!” ropar någon och jag tittar dit, det är Mirre. Hon gråter. ”Julia, vi går ut nian idag!”. Tårarna rinner nerför hennes kinder, jag känner egentligen bara att det är sjukt skönt. Dessa år är över, nu kommer jag ha det bättre – förhoppningsvis. Hon kramar mig hårt. ”Jag veet” svarar jag samtidigt som jag kramar tillbaka, för att inte erkänna hur skönt jag egentligen tycker det är. ”Oj, förlåt. Min mobil ringer, ska bara svara”. Det är Max. ”Jaa, vad vill du?” frågar jag med en suck in i luren. Jag tittar ner på mina kläder, jeans med t-shirt. Mer likt mig, än klänning. ”Vem är det?” frågar Hans och försöker lyssna i telefonen samtidigt som jag pratar. ”Vart är du?” frågar Max. ”I skolan, såklart. Det är skolavslutning pucko. Vad är det?” ”Jag är vid er bil, jag ska vara med dig.” ”Men... Du har egen skolavslutning ju…” ”Jag vet, men jag har fått ledigt. Jag har mina betyg och allt, nu ska jag vara med dig. Du går ju ut nian, klart jag ska vara med dig!” ”Aw… Men gå ut på skolgården, som du bör se, så kommer jag.” ”Okej, hejdå” ”Hej...”. Jag ler, ofrivilligt, men suckar sedan. Drar på mig skorna, som egentligen inte alls passar skolavslutning. ”Det var Max” svarar jag Hans. ”och jag ska gå ut och möta honom nu.”. ”Oh, jag följer med.” svarar han och drar på sig sina skor. Jag skrattar till, men säger inte emot. Då följer nästa hela klassen efter, av någon anledning. Jag skuttar nerför trapporna, men aktar mig noga för att inte ramla. Kommer ut ur skolan, ser ut över skolgården, och ser honom. Komma gåendes från andra sidan. Jag skuttar nerför trappan och Max ökar stegen. Vi möts i mitten och jag kramar om honom. Han har börjat växa om mig, vilket är underbart. Han är jämnlång med mig nu. ”Hej” ler jag. Han ser besviken ut och jag tittar undrande på honom. ”Vad?”. Mina klasskamrater samlas runt oss, tyst, men jag är medveten om att dom är där, någonstans. ”Du har ju inte klänning på dig.” säger han. Jag skrattar, men suckar. ”Såklart jag inte har, hade du väntat dig det? Var det därför du kom?” ”Jaa… Men du går ju ut nian.” ”Det spelar ingen roll, jag har haft klänning en gång. Illa nog fick du också se mig i klänning. Jag har vart tjejig klart i mitt liv. En av en gång avklarad. Vet du hur obekvämt det är med klänning?”. ”Nej. Men du var fin…” ”Tyst” ler jag, ”Jag har haft klänning på mig tillräckligt, en gång av en gånger. Avklarat.” ”Nej, du ska ha det en gång till. En av två gånger avklarat.” ”När?” undrar jag förvånat. ”På vårt bröllop” säger han och ler så stolt som bara han kan. Jag ler, skrattar lite, ler. Lyckligt. Men tvekande. ”Bröllop? Ska ni gifta er? Är ni ihop? Ska ni gifta er? Bröllop? Är ni ihop? Är ni ihop?”, Hans väller ut frågor. Jag vrider huvudet mot alla, dom gapar. Verkar som bara jag förstår oseriösheten i hans ord. ”Är ni ihop?” frågan studsar ut ur många munnar och jag tittar på Max, hans sak att förklara. Jag tittar lika nyfiket som dom andra på förklaringen. Tyst, så ingen annan än Max hör viskar jag att inte ens då kommer jag ha klänning. Men väntar på förklaring. Frågan kommer igen, och mina klasskamrater börjar bli otåliga. ”Julia, är ni ihop?”. Jag suckar, och säger åt Max att förklara sig. Jag vet att han var oseriös, men ingen annan. Eller jo, han, men ingen annan än honom. ”Jaa!” säger Max och slår armarna om mig och kramar mig hårt. En kram som inte ens kan kallas kram, en kram som bara Max kan ge. Det är mest tvång. Han håller hårt om mig, och jag kan inte röra mig alls. Jag ler på sättet jag bara kan le åt Max alla fasoner och påhitt. Han pussar mig tydligt på kinden och jag himlar med ögonen. Slänger en liten blick mot tjejligan, som mest står och gapar. Fanny som signalerar att vi har mycket att prata om. Jag suckar till Max, vrider huvudet lite så jag kan prata till bara honom. Jag drar mig ur Max grepp och blänger på honom. ”Fan Max” säger jag högt. ”Fan. Vad. Vad skulle du göra om jag kanske gillade någon i min klass, gick och trånade efter någon här. Och du bara, mosade alla chanser. Alla hopp jag hade, alla drömmar jag hade. Genom att säga det där. Innan du slänger ur dig något sånt kanske du bör höra med mig först. Tänk om jag gillade någon jättemycket, så förstörde du det nu. Så kanske jag kommer att gå hem och må jättedåligt.” Max ser förvånad ut, men inte lika förvånad som alla andra. ”Var han oseriös?” frågar någon försiktigt. ”Jaa…” svarar han tveksamt, ”men inte lika oseriös som Julia…” Han skrattar och jag brister ut i ett leende. ”Nä, Julia var oseriösast” säger jag med ett skratt. ”Såå. Jag uppfyllde alla dina hopp och drömmar?”. Max ler hoppfyllt, men ändå ett brett flin som för att sätta dit mig. ”Dröm vidare” säger jag och puttar till honom. Sen kramas vi igen, och jag vilar huvudet mot hans hals och axel. ”Så ni är inte ihop?” frågar Hans. Jag skakar på huvudet och tittar upp på honom, skakar på huvudet igen. Max gör likadant men säger, ”Nej, vi är bästa kompisar”. Mitt leende slocknar, och jag tittar förvånat på honom. ”Vasau?” frågar jag, men orden uttalas inte riktigt ändå. ”Vi är bästa kompisar. Du är min bästa kompis. Du är min världens bästa kompis. Du är min. Du är bäst.”. Jag tar in de, ler lyckligt, samtidigt som tårarna ändå rinner nerför mina kinder. Jag slår armarna om hans hals och håller mitt huvud lutat mot hans, ser in i hans ögon. Och ler. Jag sluter ögonen, och tårar rinner nerför mina kinder. ”Gråt inte...” säger Max och torkar försiktigt min kind. ”Jag är lycklig... Jag visste inte... Jag trodde...” säger jag. Men kan inte få färdigt en mening. ”Jag älskar dig...” viskar jag, så bara han hör. Tydligen är det nog, han vill visa hela världen. Hans läppar trycks mot mina och jag pussar honom tillbaka. Han drar sig tillbaka och jag gömmer mitt huvud i hans halsgrop. ”Tack...” viskar jag. ”Jag älskar dig också, min Julia” --- Ja, det är jag som är Julia Men jag har inte upplevt detta, utan det är fantasier men personerna finns på riktigt. Max tex är min bästa kompis 18 apr, 2012 15:31
Detta inlägg ändrades senast 2012-04-18 kl. 18:34
|
Solkatten
Elev |
Så den är riktig?
"If you expect disappointment, then you can never really be disappointed." 18 apr, 2012 16:59 |
Borttagen
|
Whaaaa är den riktig??
18 apr, 2012 18:30 |
Julle
Elev |
Skrivet av Solkatten: Så den är riktig? Skrivet av Borttagen: Whaaaa är den riktig?? Nej, den är inte riktigt. Det var en halvdröm/fantasier 18 apr, 2012 18:34 |
Solkatten
Elev |
Skrivet av Julle: Skrivet av Solkatten: Så den är riktig? Skrivet av Borttagen: Whaaaa är den riktig?? Nej, den är inte riktigt. Det var en halvdröm/fantasier Jaså xD Men den var bra. "If you expect disappointment, then you can never really be disappointed." 18 apr, 2012 18:46 |
Mintpastill
Elev |
Tycker den var bra i stora drag. Jag uppskattar lite mer miljöbeskrivningar när jag läser, men det är ju individuellt. Det faktum att du själv relaterar till det gör hela storyn mer personlig och inlevelsefull, vilket är stort plus!
"When I get sad, I stop being sad and be awesome instead. True story." -Barney Stinson 18 apr, 2012 21:23 |
Forum > Kreativitet > Novell; Gå ut nian
Du får inte svara på den här tråden.