I ett sista andetag [novell]

Titel: I ett sista andetag
Språk: Svenska
Typ av text: Novell
Genre: Fantasy, skräck, mystik, drama, kärlek
Antal inlägg klara: 13
Färdigskriven: Absolut inte!
Rating: PG-13
(Det kan tillkomma våldsamma scener, samt kärleksscener i denna novell. Eftersom jag skriver väldigt detaljerat så satte jag ratingen PG-13, sedan får ni själva utgå från hur mycket ni tål och om ni är "mogna nog" att klara av innehållet)
Beskrivning:
Zatanna bor i en värld som liknar vår egen fast en bit bak i tiden. Hon är dotter till en greve som är både omtyckt och hatad av folket i staden. När hennes syster Coreen blir mördad slungas Zatanna in i jakten på hennes mördare och hamnar hos en pojke bara något år äldre än hon själv. Hon vet ingenting om denna mystiske pojke eller varför han kan ha mördat hennes syster. Till en början är det viljan av att få veta sanningen som får henne att stanna kvar hos honom, men med tiden blir det bara alltmer invecklat.
(Observera att prologen inte är skriven i huvudkaraktärens perspektiv)

***

Prolog

Jag har blivit tränad för det här ögonblicket och nu hänger allt på en skör tråd. I hela mitt liv har jag fått höra historier om hur det var och hur det borde ha varit. Nu ligger den avgörande framtiden i mina händer. Jag får inte göra något fel. Ibland undrar jag varför jag egentligen tog åt mig den här uppgiften. Jag kunde ha sagt nej, valt att backa undan, men det betyder för mycket för mig. Jag vill att min släkt ska kunna vara stolt över mig. Men det är inte därför jag gör det. Jag gör det för rättvisans skull. Jag har blivit ämnad att göra den här uppgiften. Nu är det för sent att vända om. Ödet har gett mig chansen att visa vad jag går för, att ställa världen till rätta. Ödet styr mina steg, mina andetag. Jag litar på det, det är som en gud för mig. Den har makt över allt. Jag kan inte påverka dess vilja, och snart kommer ödet att leda mig in på ett nytt spår. Jag vet vad som väntar mig. Jag vet vad ödet har valt ut för mig. Jag kan inte styra över det. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker fly, det kommer att ske i vilket fall som helst. Jag kommer snart att få träffa henne. Henne.

***

Kapitel

Åh!
Fantastiskt♥

Vill gärna få läsa mer! Bevakar tills vidare!

SKRIV MER!!! ASBRA!!!!

*Bevakar* solklart! Än har du bara skrivit prologen och denna ff är redan fängslande och spännande!

*bevakar* prologen var verkligen suuuuperbra!

Oj, vilken respons jag fick! Tack så mycket! Jag kommer skriva den här novellen i kapitel, men ett inlägg är inte automatiskt ett kapitel, utan kapitlens längd kommer att variera.
Här kommer första delen av första kapitlet.
***

Kapitel 1.1

Det är en kylig natt. Jag ligger ihopkrupen under det tunna täcket och känner hur den isande luften slickar mina röda kinder. Det känns som om mitt kastanjebruna hår har frusit till is. Det ligger utslängt över kudden i en hopplös röra. Mina händer och fötter är stela och jag har svårt att flytta mina fingrar från det fasta grepp jag har runt täckets kant. Mina grågröna ögon söker sig runt i det mörka rummet. Stenväggarna ser mörkare ut än någonsin. Dess mörkgråa ton färgas svart i natten och ser mer hotfull ut än vad jag kan minnas. Jag vet inte vad som döljer sig i det stora rummets hörn, jag ser inget mer än vad det matta månskenet lyser upp. Fönstret släpper in kalla vindar och fullmånen står högt på himlen. En varg ylar långt borta. Jag har svårt att somna. Jag är varken mörkrädd eller tror på hemska varelser - som monster - men det är något speciellt med denna natt. Mitt hjärta slår tungt mot revbenen och varnar för fara. Mina sinnen håller sig vakna för att snappa upp varje litet ljud, varje liten rörelse som skulle kunna tänkas komma i min närhet. Jag vet inte vad som pågår, och det är det som får oron att växa i bröstkorgen. Jag vågar inte stiga upp. Mitt samvete skriker att det är farligt om jag bara sätter en fot utanför sängen. Jag brukar vanligtvis inte lyssna på mitt samvete, men den här gången är det annorlunda. Den här gången är det allvar.

Jag drar täcket tätare om mig och försöker ignorera den kyla som klättrar uppför min kropp. För att vara en klar sommarnatt så är det kallt som på vintern. Små moln bildas vid mina läppar då jag andas ut. Jag ser dem gång på gång och undrar om jag inte borde ta en paus med andningen. De kommer för ofta. Det tyder på att jag är rädd. Jag vill inte vara rädd, det är en hemsk känsla. Den obekväma hållningen jag ligger i får mig att känna mig stel. Hur är det möjligt att jag ska kunna fly om jag inte ens kan komma upp på benen innan det är för sent? Jag vet inte vad det är jag skulle kunna tänkas fly från, men jag är ändå beredd. Jag är beredd på allt.
Ett kantigt ljud skär genom tystnaden i korridoren utanför min dörr. Det är ljudet av klackar som slår i stengolv. Stegen är nätta, men snabba. Jag känner genast igen dem och förstår att det är min mor som skyndar sig förbi mitt rum. Hon verkar gå i riktning åt höger. Där ligger min systers sovrum och en utställningssal. När man bor i ett stenslott som jag behöver man hålla koll på vilka rum som ligger var. Jag ogillar att min mor har så bråttom; det får min oro att stiga ytterligare. Jag måste följa efter.

Det var inte så svårt som jag föreställt mig att komma upp på fötterna. Benen är lite vingliga under mig, men jag håller balansen och börjar gå genom rummet. Stegen från mina barfota fötter hörs inte, inte ens i den kompakta tystnaden som fyller natten. Jag bär bara på ett enkelt nattlinne. Kylan biter i min hud och tränger sig in i mina porer. Jag försöker hålla tankarna framåt. Trädörren med de ordentliga gångjärnen glider tungt upp då jag tvingar den på glänt och smiter emellan den några decimeter långa springan. Jag stänger den inte efter mig. Jag ska ändå tillbaka sen. Jag trippar fram längs med den kala stenväggen i den ödsliga korridoren. Min mor har antingen svängt av till något rum eller blivit uppslukad av mörkret. Lite längre bort ser jag en dörr stå vidöppen. Ett flackande, varmt sken böljar ut från rummet. Det är lätt och ser ut att kvävas av mörkret som omringar det. Jag fortsätter framåt. Mitt hjärta slår lika hårt nu som innan, men mina andetag är snabbare. Jag känner en fruktan krypa inom mig och kan inte skaka bort den. Ett ljud fångar min uppmärksamhet; snyftningar. Först tror jag inte mina öron, men sedan väller rädslan över mig som en flodvåg. Jag springer fram sista biten mot min systers sovrum och stannar som förlamad vid dörröppningen, beredd på att få se en hemsk syn. Men jag ser ingenting mer än mina föräldrars ryggar och nedsjunkna ställningar. De står vid Coreens säng, böjda över madrassen. När jag börjar gå framåt för att få veta vad som pågår faller min blick på ett par fötter. Det är den enda delen av kroppen i sängen som mina föräldrar inte står i vägen för. Jag biter mig i läppen för att hindra mig från att börja gråta innan jag ens har kommit fram. Min far känner av min närvaro och vänder sig sakta om. Hans ansikte, prytt av ett brunt skägg och lätt tovigt hår, är rött av ilska och sorg. Hans mörka ögon blänker svagt i det tunna månljuset. Han ser på mig med en blick fylld med lidande. Jag klarar knappt av att ta mig längre fram. Jag är inte säker på om jag vill veta vad som pågår längre. Jag vill bara gå och lägga mig i min säng igen och somna om, sedan vakna på morgonen och upptäcka att allt bara var en dålig dröm. Det är min mor som gråter. Jag ser hennes axlar skaka och hon har tagit stöd av sina armar på sängen för att inte falla ihop. Min far släpper fram mig till sängkanten utan att säga ett ord. Det första jag ser är ett blekt ansikte, lika vackert som alltid, men ögonen är vitt uppspärrade och en tom blick tittar upp på himmelsängens tak av rött tyg. Coreens fylliga, flickaktiga läppar är öppna men avslappnade. Håret är tovigt och några hårstrån har lagt sig tillrätta i hennes mun. Paniken tar ett strypgrepp kring mig när jag låter blicken glida ner mot hennes kropp. En fläck med vinrött, tjockt blod täcker hennes vita nattlinne. Några stora droppar har fallit ner till sidan och flätats ihop med tyget. Ett sår lika stort som ett knivblad avslöjar hennes död. Chocken håller mig förlamad. Jag får inte fram ett ljud, även ifall jag vill skrika av förfäran och sorg. Mina ögon är torra, även ifall tårarna bränner under ögonlocken och riskerar att tränga sig fram i vilken sekund som helst. Min far ställer sig bakom min mor och lägger sina händer på hennes axlar.

"Jag ska finna mördaren", viskar han fram med vrede i sin djupa röst. "Den som har tagit min dotters liv ska få betala med samma, grymma straff. Han ska få ångra att han ens satt en fot i det här slottet."

En rörelse i utkanten av mitt synfält får mig att vända uppmärksamheten bort från min storasyster, till fönstret. För en sekund trodde jag att jag såg en skugga som kastade sig ut för det, men när jag granskar det noga finns det ingenting där. Min far har redan börjat gå ut från rummet. Mördaren kan inte ha kommit långt. Om han och hans män ska få tag på honom kan de inte spilla någon tid alls. Jag tänker detsamma. Jag går bort till fönstret för att ta mig en bättre titt på det stora landskapet under oss. Det är omöjligt att någon kan ha kastat sig ut härifrån. Det är fyra våningar upp. Har man hoppat så skulle man aldrig klara fallet. Jo, fallet skulle man klara, men inte stöten då man slår i marken. Jag blickar ut över skogarna som brer ut sig framför vår borg av sten. De ser hemlighetsfulla ut, som om de bär på en stor hemlighet. En ny rörelse får mig att rycka till. Jag ser den en bit under mig; en slank gestalt som verkar sväva mellan stegen då han springer. Jag känner en ilska sjuda inom mig, en kall men bubblande känsla som får mina leder att spänna sig, får mina fingrar att darra. Sedan vänder jag mig hastigt om, slänger en sista blick på min förlorade syster innan jag börjar springa ut i korridoren. Om inte min far och hans män hittar mördaren, så gör jag det. Allt jag behöver är ett vapen från vapenförrådet och lite kläder för att stänga ute kylan.

Fantastiskt!

Det var verkligen suuuperbra!!!

superintressant!
men jag läste inte första delen av första kapitlet, har nämligen svårt att läsa längre stycken på en dator.
så när du har skrivit några kapitel, kan du inte skriva ut dem som innan? :3 ♥