Det hårda livet (SV, Dramione)

Titel: Det hårda livet
Huvudpersoner: Draco, Hermione, Familjen Weasley, Harry
Antal kapitel hitintills: 1 ½
Rating: PG
Handling: Både Draco och Hermione längtar till sitt fjärde år på Hogwarts för att kunna se sina käraste igen. Men vem eller vilka är egentligen det?

Här kommer ett litet smakprov på första kapitlet:

Jag gick in på mitt rum, kastade mig på sängen och la min röda kind – som för övrigt nyss hade fått en rejäl örfil - emot den svala kudden. Varför kändes det som om allting hände mig? Det var jag som hade föräldrar som inte brydde sig, det var jag som hade en pappa som ignorerade mig totalt, det var jag som var olyckligt kär… Varför just jag?
---------------------------------------------------------------------------------------------------
Vad tycker ni? Kommentera, jag kommer att skriva nya kapitel först när jag har fått minst en kommentar.

Låter bra! Kör på det! ♥

Tack så mycket, här är första kapitlet!
P.S. Säg till om det blir någonting fel! D.S
---------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 1, Hogwartslängtan

Draco:
Jag gick i på mitt rum och kastade mig på sängen, la min röda kind emot den svala kudden. Varför kändes det som om allting hände mig?! Det var jag som hade föräldrar som inte brydde sig, det var jag som hade en pappa som ignorerade mig totalt, det var jag som var olyckligt kär…
Varför just jag?
Den frågan ställde jag ofta mig själv. Jag menar, visst, det hände ganska mycket i mitt liv, men det var sällan det var bra saker. Det hade inte hänt någonting riktigt bra på minst ett år nu. För att vara mer exakt, 364 dagar. Idag var det nämligen den 31 augusti, viket betyder att imorgon skulle Hogwartsexpressen lämna stationen igen. Precis som den alltid gör den 1 september. Då skulle jag precis som förra året få se henne igen… Var jag den enda som kom ihåg att vi en gång hade varit vänner?

Hermione:
Jag satt i fönstret, det gjorde jag ofta när jag behövde tänka, vara för mig själv eller helt enkelt inte hade någonting att göra. I det här fallet det sista alternativet. Det årliga besöket i Diagongränden var sedan länge avklarat, läxorna tog – till min besvikelse - slut reda efter två veckor utav sommarlovet, Krumben sov och min koffert var – Självklart – redan färdigpackad. Där i låg bl.a. alla böcker vi skulle ha inför det här året (plus några till, jag hade ju redan läst ut läroböckerna), lite vanliga kläder till helgerna, mina skolklädnader och min dagbok där jag skrev om allt som hände på Hogwarts. På tal om Hogwarts så längtade jag något förfärligt dit.
Tur att det bara är en enda dag kvar, annars vet jag inte vad jag skulle ha gjort, tänkte jag för mig själv. Dom få vänner jag hade haft innan dissade mig totalt för att jag inte hälsade på dom annat än på sommaren, jag hade för flera år sedan läst ut varenda bok i hela huset och jag var inte hungrig.
"Rolig dag" muttrade jag när jag gick ut ur mitt rum, nerför trappan, in i köket och ut genom bakdörren. Jag gick barfota ut en liten bit i gräset och la mig försiktigt ner på rygg.
Jag bara låg där och tittade på dom enstaka moln som fanns på himlen. Jag hade alltid gillat moln. Dom var så vackert, mjukt vita. Som sockervadd, eller som nytvättade lakan.
När jag var liten hade jag tyckt om att leta former bland molnen, så jag bestämde mig för att som så många gånger förr göra just det.

Inom en kvart hade jag hittat blommor i en vas, saturnus komplett med sina ringar, ett ansikte... Om jag ska vara ärlig, så liknade ansiktet faktiskt Malfoy... Jag skakade snabbt av mig tanken, jag skulle absolut inte ligga där och tänka på honom, killen som mobbat mig så länge på grund av att mina föräldrar saknade magiska förmågor.

Jag suckade och reste mig upp. Jag borstade snabbt av mina mörkgröna shorts, snurrade ett halvt varv och giick in samma väg som jag kom ut.
----------------------------------------------------------------------------------------------------
Nästa kapitel kommer efter minst en kommentar!
----------------------------------------------------------------------------------------------------
Ingen?

Ja, en komentar!
Nästa kapitel kommer antingen senare ikväll (Om jag får tillbaka min egen dator, där det nya kapitlet är) eller imorgon.
----------------------------------------------------------------------------------------------------
Förlåt att det inte kom innan, men jag haft väldigt dåligt med tid. Här är i alla fall ett kort inlägg:

Kapitel 2, Äntligen dags.
Draco:
Jag satt på tåget, i en kupé med mina ”vänner” ifrån Slytherin. På min vänstra sida satt Blaise Zabini och på min högra Pansy Parkinson.
”Vad tycker du om min nya frisyr Drakie?” frågade Pansy för säkert hundrade gången.
”Den är väl okej.” svarade jag, jag orkade inte ge henne ett mer ansträngt svar igen. Jag hade ju faktiskt redan svarat varenda gång att den var snygg, för det var den, lite vågigt i olika längder och med lugg. Det var bara det att den inte var snygg på henne. Den hade nog passat bättre på vem som helst, för att vara ärlig. Till och med smutsskallen Granger... Jag skakade genast av mig tanken. Jag kunde ju inte gå och drömma om en smutsskalle! Det var helt emot reglerna, det hade jag ju fått lära mig redan som spädbarn, när jag var för mycket med en mugglarfödd häxa på dagis, ja, om man nu kan kalla det för ett riktigt dagis. Det var mer ett speciellt ställe där bebishäxor och bebistrollkarlar kunde träffas och leka med varandra, under tiden som dom vuxna satt och drack kaffe eller något.

Pansy suckade – antagligen missnöjd med mitt svar - och vände sig omför att istället fråga Blaise, som gav henne ett ungefär likadant svar som mitt eget. Hon suckade ännu en gång, fast mycket högre, och lutade sig fram för att diskutera någonting med Crabbe och Goyle. Själv lutade jag mig tillbaka i det bekväma sätet och försökte njuta utav åkturen. Jag kastade en blick emot Blaise som satt och flinade, antagligen över att Pansy var sur och därför lämnade oss ifred. Jag sjönk snart in i en djup och drömlös sömn.

(Lägger till senare)

Jag vaknade någon timme senare utav att någon skakade mig. När jag upptäckte att det inte fanns några tjejer kvar i kupén kollade jag ner på min klocka och tackar Blaise för att han hade väckt mig. Eftersom att det bara var en halvtimme kvar på resan tog jag ner min koffert ifrån hyllan och började byta om till min Hogwartsklädnad.
När jag tillslut var klar tyckte jag att jag behövde sträcka lite på benen så jag lade tillbaka kofferten på hyllan (någon annan hämtar ju alltid dom sedan) och gick ut genom kupédörren.
Jag gick ett tag, och när jag började känna att jag hade lugnat ner mig lite satte jag mig på en fönsterbräda och bara tittade ut.
Plötsligt hörde jag röster inifrån kupén närmast mig och det var knappt att jag hann uppfatta vad dom sa och hennes tonfall innan Granger stormade ut, rakt framför mig.

Intessant...

Jättebra bevakar

Ledsen att jag inte har svarat, me jag har inte haft någon tid alls! Nästa kapitel komer inte den härveckan, och inte nästa vecka heller (Mallorca). Därefter bord det nog komma!
Ses när vi ses!

Snart klar med nytt kapitel...
Nästa kapitel kommer imorgon!

Mer!

Okej, här kommer ett inte så långt kapitel, men ja hann inte med mer. Gör förresten om Rons karaktär lite i det här kapitlet. Ändrar även lite i föregående kapitel.


Kapitel 2, Äntligen dags / Del 2
Hermione:
”Ta det lugnt, jag har med mig allt! Ja, Tandborsten också, pappa.” Mamma och pappa som var tandläkare var alltid oroliga för just mina tänder.
”Vi vill bara vara säkra på att du har med allting viktigt!” Typiskt en mamma att säga så.
”Mamma, jag är snart 15, jag kan ta hand om mig själv! Herre gud.” Jag älskade mina föräldrar, men ibland kunde dom vara lite väl tjatiga.
”Jaja, vi ville bara vara säkra. Säljer dom ens tandborstar i, vad kallade du det nu igen, Hobmeede..?”
”Hogsmead heter det mamma, och jag vet inte om dom säljer tandborstar.” Mina föräldrar var inte så duktiga på det här med trollkarlsvärlden ännu.

… En timme senare…

”Visst ska det bli kul med ännu ett år på Hogwarts!” sade Ginny glatt. Jag satt (som vanligt) med Harry, Neville och Ron och han syster, Ginny, som även var en utav mina bästa vänner.
”Självklart! Det är det ju alltid!” svarade Harry, och Ginny började rodna. Suck, vare gång Harry ens pratade med Ginny blev hon alltid så generad. Ni anar inte hur störigt det blir i längden.
”Hör ni, vi kanske borde byta om, vi är framme om typ tjugo minuter.” säger jag, och upptäcker först då att Ron hade försökt få kontakt med mig.
”Ja, det kanske är en bra idé. Men vi är ju fler killar, så skulle, ni kunna…” sa Harry.
”Men ni kanske hellre vill stanna här” sa Ron flinandes.
”Åh, bara håll klaffen” snäste jag åt honom till svar och stormade ut ur kupén. När jag kom ut hade jag inte kastat en blick framåt, utan bara vänt mig om och stängt dörren, utan att vänta på Ginny. Jag vände mig om och mötte ett par silvriga ögon.
”Bråkar du med vesslan?” frågade Malfoy retsamt.
”För det första har du ingenting med det att göra. För det andra så vill jag inte att du pratar med mig. Och för det tredje…” Kom igen, bara säg det!
”Ja...?” frågade han, och jag visste inte om han bara spelade intresserad. Men om han spelade, så gjorde han det oerhört bra.
”… Lämna mig i fred.” Nästan viskade jag, men jag visste att han hörde.