Trolldomsministeriets alv jakt

Titel: Trolldomsministeriets alv jakt
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hitills: 3
Färdigskriven: Nej
Beskrivning: Kriget mellan alver och trollkarlar/häxor har hållit på i generationer och när ministeriet bestämmer att elda up en av alvernas byar så blir den 15 åriga alven May och hennes lillebror Erik dom ända överlevarna fast dom har fått sitt hem förstört och föräldrar dödade. Under sin flykt träffar dom Albus Dumbledore som tillåter dom att gömma sig på Hogwarts. Den här ff:en utspelar sig under Harry Potters andra år.


Kapitel 1, Elden:
Elden började närma sig, jag kunde nästan känna den mot huden, där jag stod och försökte släcka vad som inte kunde släckas.
- Spring May! Skrek min mor.
- Jag tänker inte lämna er! Skrek jag tillbacka.
- Du måste! Ta Erik och spring, jag och pappa ska försöka stoppa dom! Jag tvekade. En stor bit av taket rasade in och jag han precis dra undan Erik, som knappt kunde gå eftersom han var så liten. Nu tvekade jag inte, jag kände öronen bli spetsigare, hur ögonen bytte form och färg och hur mitt ansikte förändrades, jag tog snabbt up Erik i famnen och sprang ut ur stugan. Jag sprang snabbare än någon människa någonsin skulle vågat drömma om, väll ute i byn ökade jag farten för att undkomma elden som nu rev och slet i varenda stuga och träd. Skriken kom från alla håll och skar i mitt hjärta, det var mina vänner och familj som skrek, jag försökte hålla ljuden borta från Erik, men dom var för starka. Så istället ökade jag farten ytterligare och innan jag ens han tänka en tanke var vi åtminstone en kilometer från byn. Vi var omgivna av träd och buskar, månen stod högt på den mörka himlen. Erik vred sig i mina armar.
- Vv aarrr äärrr Mama? Sa han och jag brast i grått.




Vad sägs? ska jag skriva mer?
Skriv gärna om du hittar något felstavat eller något som kunnde varit bättre.

Bra!

Ja skriv mer =)

Väldigt bra idé. Tror denna kan bli jättebra

Tack ♥ Här kommer nästa kapitel, ha inte höga förväntningar för jag är kass på att skriva, jag gillar inte heller att skriva så mycket så kapitlet är lika kort som det första


Kapitel 2 : Råd spegeln

Nästa morgon vaknade jag av att Erik skrek, han sov fortfarande med skrek som om någon hade satt eld på honom. Jag gick fram och tog upp honom, jag trasslade in fingrarna i hans blonda hår och det gjorde att han slutade skrika och slog upp ögonen. Jag satte ner honom på en stubbe och han började leka med lösa trådar i sin t-shirt. Var skulle vi ta vägen? Var skulle vi äta? Hur skulle vi undvika att trollkarlarna och häxorna fick veta att vi fortfarande levde? Det var bara för mycket att tänka på.

-Mat? Frågade Erik. Jag fick syn på några hjortron som jag sen gav till Erik.
- Mat. Sa jag. När Erik smaskade i sig bären satte jag mej på marken och funderade.
Det bästa sättet att undvika att bli hittade skulle vara att leva här i skogen, men vi hade inte tillräckligt med mat, för vi kunde bara leva på hjortron och andra bär. Då kom jag på väskan jag hade i fickan. Däri hade jag en stor del av mina kläder, pengar av varje sort du kan tänka dig, lite av Eriks kläder och min råd spegel. Det var min nödsituations väska, mamma och pappa hade också haft en, det var bara Erik som inte hade en, därför hade alla lite av hans kläder i sin väska, och blöjor men dom behövde han inte längre. Att jag inte kommit på den förens nu, jag tog upp råd spegeln och frågade.

- Hur kan vi på bästa sätt överleva?
- Ni lever bland fiender det kan knappast skada att leva ännu närmare.
- Vadå? Ska vi typ låsas vara som dom? Jag var förvirrad, jag ville inte låsas vara en häxa, jag ville leva som en alv, en fri alv. Jag lade ner spegeln i väskan igen, den som alltid hade gett så många kloka råd, men nu pratade som en galning. Men jag visste vad jag måste göra, jag måste ta med Erik till diagongränden.


Säg gärna till vad som kan vara bättre och vad som är felstavat

Ja tycker att det var jättebra!!!

Tack♥

Super

Super bra!!

Tack, för dom fina komentarerna.
Tycker inte jätte mkt om att skriva så det är därför det inte kommer kapitel så ofta, skriver den här FF mest för att öva
Men här kommer halva nästa kapitel




Kapitel 3 : Diagongränden


Jag ryckte till när dörrarna öppnades, jag var fortfarande inte vann vid tunnelbanans alla ljud. Men att veta att jag skulle föra mig och Erik till den farligaste platsen för alver, just nu, fick tunnelbanan att kännas enkel. Även fast jag stod så tätt med mugglarna att jag kände deras andedräkter i nacken. Erik och jag hade tagit oss till London, vilket inte tagit lång tid eftersom vårt före detta hem hade legat strax utanför. Jag saknade redan vårt hem i rosenträ, med sina underbara dofter och ljud.
-Ursäkta mig, sa en medelålders man och knuffade mig åt sidan. Jag försökte undvika att se på honom för att undgå att avslöja mej. Det var inte lätt att se om någon var en alv, men vilken mugglare som helst skulle se vem jag var om jag övergick till mitt ”normala” utseende. Då jag fick långa spetsiga öron, ögonen fick en nyans i regnbågens alla färger och läpparna som blev helt vita. Jag kan inte direkt säga att vi inte såg lustiga ut, för det gjorde vi. Erik sträckte lite på sig i min famn, medan han gäspade. Jag önskade att jag kunde beskydda honom bättre, och att råd spegelns råd inte varit att vi skulle förklä oss som våra fiender. Men mest av allt önskade jag att mamma och pappa var här, jag var bara 15 hur skulle jag kunna skapa en trygg miljö för Erik att växa upp i.

Vid nästa station var jag och Erik dom ända som gick av. Det var kallt för att vara så tidigt på hösten, det var nästan tomt på den här stationen, till skillnad från dom andra stationerna, och den enda personen som var där var en gammal man med långt vitt skägg och halvmånformade glasögon. Han satt på en gammal bänk, och stirrade på mig och Erik när vi klev av. Dumma mugglare, om han inte slutade stirra skulle han snart vara alvarligt skadad. Jag skyndade på stegen och sprang nästan bort till trapporna.

Jag trängde mig igen om den enorma flocken av mugglare på gatan, och försökte undvika att se på dom och stirrade för det mesta ner på den kalla gråa marken. Med Erik i famnen trängde jag mig förbi caféer och affärer.