Vendetta (N)

Japp. Vendetta. Lite äldre novell av mig som jag tänkte lägga upp enbart för att jag inte har visat upp den för allmänheten någon gång. ehhe. Eller jo, på deviantart. fast på engelska. Prologen i alla fall.

Titel: Vendetta (Hämd på italienska)
Språk: Svenska (Ursprungligen engelska).
Typ av text: Eget, drama/spänning. Novell.
Färdigskriven: Jepps.
Rating: PG
Beskrivning: Kärleksdrama med mord som konsekvenser.
----

1487 oktober 13, Italien

Adriana Giovannis ögon strålade av upprymdhet och ett brett leende glänste på hennes läppar då hon strövade omkring på stadens överbefolkade kullerstensgator. Hennes fader, Aldo Giovanni hade slutligen, om något motsträvigt accepterat hennes trolovade, Cedric. Cedric Scott tillhörde den sortens människor som hennes fader ansåg vara av finaste slag, adeln. Att kasta bort det var i hans ögon en handling av idioti. Han fläckade ner sitt rykte genom att uppträda på det viset, som gatukonstnär! Om han föredrog att driva omkring på gatan som en herrelös hund var inte det Aldos problem. Men hans dyrbara fiore fick inte utsättas för den sortens svammel. Men Adrianas bästa vägde i längden mer än hans förakt, han hade inte kunnat göra annat än att ge med sig till slut. Hon skulle inte vilja veta av honom om han inte godtog pojken. Han kunde inte klara ytterligare en familjetragedi. Inte efter Vivianes bortgång. Om denna Cedric gjorde henne lycklig kunde han åtminstone försöka ignorera hans såkallade yrke. Han verkade trots allt vara en bra man, han skulle ljuga om han antydde något annat. Dessutom var han utav skotsk rikemanssläkt, något som kunde gynna hans egen tarvliga släktlinje. Adriana hade självfallet blivit mycket upprymd över nyheten, men samtidigt kunde hon inte undgå att tvivla.

Adriana försvann bort mot de finare delarna av staden och kastade längtansfulla blickar mot de pittoreska husen hon passerade, hon skulle i regel inte ens ha satt sin här fot om det inte vore för Cedric. Han hade sin hemvist i de mer påkostade kvarteren som endast var till för folk med rikliga summor pengar i fickorna. Adriana gjorde ingen hemlighet av att hon snabbt ville genomföra ett giftermål, så att hon fick förfogande över hans tillgångar. Hennes far hade haft det nödställt med pengar ända sedan hennes mor gått bort. Det var hon hade stått för större delen av inkomsten. Men pengar var inte det som fick henne att bli förtjust i Cedric. När hon först träffat honom hade han vandrat genom staden som vilken utlänning som helst, utan några som helst tecken på fin härkomst eller obegränsade tillgångar till pengar. Tvärtom hade han sätt rätt bedrövlig ut, som om han rest till fots genom världens alla länder utan att ha stannat upp för så lite som en droppe vatten. Adriana som inte var särskilt ytlig av sig hade genast fått upp intresset för denna mystiska främling som knappt förstått ett ord italienska. Cedric hade genast utmärkt sig som ett mänskligt helgon i hennes annars ås dystra tillvaro. Han hade genast hänfört henne med sin trollkonst. Charmat henne med sin mystiska personlighet och tillslut, efter flera månaders ändlöst trånande även fångat hennes hjärta.

Dörren stod redan på glänt när hon anlände till hans hem. Underligt. Cedric var den sista personen som skulle lämna sitt hem olåst. Kvarter som dessa påträffades i en inbrottstjuvs våta drömmar. Adriana, som inte lagt märke till att låset blivit sönderslaget från utsidan klev försiktigt över tröskeln och in i den mörka dunkla hallen. ”Någon där?” ropade hon, tillräckligt högt för att hennes röst skulle eka mellan väggarna. Inget svar. Den kyliga tystnaden som på nytt fyllde huset tydde inte mänsklig närvaro. Hon ignorerade baktankarna och vände sig om för att gå men stannade upp mitt i steget. När hon möttes av ett par kalla, violetta ögon i mörkret.

Kyleigh iakttog analyserande kvinnan framför sig med en bitande kyla i blicken. Adriana Giovanni. En växande avsky spred sig i kroppen på henne vid åsynen av det idealiska ansiktet vars konturer ramades in av korpsvart svallande hår. De höga perfekta käkbenen, den raka näsryggen, de varma mörkbruna ögonen som kantades av mörka täta ögonfransar. Hon var sannolikt oemotståndlig för varje man som korsade hennes väg. Det var förvånansvärt hur mycket man kunde hata en person man aldrig träffat på förut. Men orsaken utmärkte sig tydligt i hennes huvud. Tjuvar bestraffades, och kvinnan framför henne hade stulit hennes dyrbaraste ägodel. Adrianas strålande ögon var nu dunkla och glädjen hade ersatts med rädsla. Kyleigh förmodade att det var på grund av den fiskstjärts formade stötdolk hon höll i sin hand. Hon gjorde mycket rätt i att frukta den.

Det krävdes bara en simpel rörelse med handen för att Adriana skulle falla ner på golvet. Sedan ytterligare en för att flytta dolken och placera den mot hennes bröstkorg. Adriana kved till och vädjade åt Kyleigh på ett språk som var främmande för henne. Det krävdes inga storartade kunskaper i språket för att förstå vad hon menade. Skona mig. Kyleigh hade dessvärre inga planer på att bejaka hennes förslag. Hon tog ett kraftigt tag om kvinnans hals och tog sig en sista titt på hennes ansikte. ”Hur kunde han välja något så ovärdigt?” spottade hon och tryckte häftigt in dolken i kvinnans bröstkorg och avslutade det liv som fanns kvar med ett hårt slag riktat mot skallen. Kyleigh reste sig oberört upp, vände på klacken och lämnade det tomma skalet av Adriana Giovanni bakom sig.

1486 maj 24, Skottland

Han sköt undan det kastanjefärgade håret från hennes nacke och drog försiktigt fingertopparna över den sköra bleka hyn. Han kunde känna blodruset under det mjuka skalet, känna hur den bräckliga huden knottrade sig under fingrarna på honom. Han lutade sig över hennes hals och pressade läpparna mot den bultande pulsådern. Han kunde höra det rytmiska pulserandet av liv. Ett litet leende dolde sig på hans läppar när han avslutade kyssen vid det välbekanta ljudet av Kyleighs generade fnitter. ”Cedric?” viskade hon sensuellt när hon vände sig i hans famn och betraktade med triumferande blick den gyllene ringen som glänste på hans finger. En annan ring, identisk med hans var placerad på hennes eget. Egentligen var deras förlovning bara en officiell aspekt utan något vidare sentimental betydelse. Bandet mellan dem blev inte starkare på grund av en bit metall. De skulle dela livet, och vistelsen i Helvetet efter det. Kyleigh var lika mycket helgon som Cedric var. Och han var knappast av det rätta virket för något sådant. Han var arrogant, självisk och kontrollerande. Och hon älskade det.

”Ja?” sade han djupt och strök tummen över hennes panna. ”Italien är ett meningslöst tidsfördriv, skicka Marybeth för att titta över din mark” klagade Kyleigh och gav honom en utdragen kyss för att understryka vad han skulle missa om han reste. Hon släppte honom men kom inte undan alltför lätt. Cedric gav ifrån sig en lätt morrning som tydligt underströk hans ovilja att släppa henne och förtydligade det med en minst lika hungrig kyss. ”Meningslösa plikter” förklarade han bittert och lutade sig tillbaka mot den massiva trädstammen. Hans mörka blick flöt drömmande ut över den strålande dammen vars kanter omgavs av hög vass. Solens nedgående strålar tog sig med möda igenom lövtäcket ovan dem och fick ett grönt gåtfullt ljus att sprida sig över ytan på dammen. Cedric vände på huvudet betraktade fängslat den oerhört vackra kvinnan vid hans sida. Kyleigh var vacker på ett sätt han hade svårt att både förstå och beskriva. Alviska anletsdrag med tydlig benstruktur och ett inte allt för smalt ansikte. Den raka perfekta näsan och de välformade läpparna gav henne en mycket vacker profil som fick henne att se oemotståndlig ut från alla möjliga vinklar. Hjärtat av hennes skönhet var utan tvekan hennes ovanliga ögon. Likt ametister i solskenet. Hon var iförd en vacker men enkel klänning med blomsterinspirerade guldbroderingar längs med den ljusa fållen. Klänningen var en gåva från honom, självfallet hade han tagit åt sig äran för både dressen och dess broderier. En utav sömmerskorna hade egentligen sytt kreationen åt honom. Kyleigh visste mycket väl om sanningen, men spelade med för hans nöjes skull.

1486 november 29, Skottland

Miss Goodwin

Kyle. I tider som dessa har familjer som mina väldigt lätt för sig. Vi har land runt om i Europa och behöver därför inte ta särskilt mycket ställning till de ekonomiska problemen i hemlandet. Därför har jag valt att stanna kvar i Italien och dela min vistelse med min nya kärlek, Adriana Giovanni. Som du säkert förstår innebär det att jag inte längre betraktar dig som min framtida hustru. Därför skulle jag även vilja att du returnerar min mors ring till den sända dressen. Den ska snart pryda en annan kvinnas finger. Jag förstår mycket väl att du är upprörd Kyleigh, men som tröst skickar jag dig en väsentlig summa pengar till sig för att upprätthålla ditt välstånd. Då inte arvet längre tillhör er, utan Adriana. Jag mer så hemskt mycket om ursäkt att jag inte kunde förutse detta innan jag reste, då kunde jag ha besparat dig smärtan. Men Adriana var ett oväntat sidospår i mitt liv.

Jag hoppas du förstår.

Er Ceric Scott.

”Jag förstår” väste hon till Marybeth. Tonen i hennes röst lät för olycksbådande för att inte tas på allvar. Den violetta blicken naglade sig fast vid Mary Beths ögon. Förintade varenda spår av självsäkerhet i hennes blick. Den fetlagda kvinnan i dörröppningen såg skräckslagen ut, som om Kyleighs blick varit en krigsförklaring. Om så vore skulle kvinnan i dörröppningen redan legat död på marken. Kyleigh upprepade den giftiga frasen och tog ett steg framåt mot Mary Beth. Budbäraren av det dräpande brev hon nu höll ett hårt grepp om i sin hand.

Mary Beth betraktade Kyleighs ögon med förfäran i blicken. Känslan av att bli utsatt för en utomkroppslig tortyr, omöjlig att beskriva med ord strömmade genom hennes kropp. Hon blev bestraffad för att ha fört de sönderslitande orden till henne. Mary Beth gjorde sig i Kyleighs ögon skyldig till hennes egen bitterhet. I ögonblicket då Kyleighs blick fastnat på det sköra pergamentet hade en del av henne gått sönder och försvunnit tillsammans med den medmänsklighet hon inte längre hade någon besittning över. Kyleigh var inte längre kapabel till att bära den sköra masken av mänsklighet. Varelsen med de violetta ögonen måttade ett hårt slag mot kvinnans kranium. Ett brutalt leende krökte varelsens läppar när hon korsade tröskeln och satte av mot sitt nyfunna mål. Italia.

1486 november 29, Italien

Adrianas blick falnade i takt med att mörkret omkring hennes synfält växte sig starkare. Med ett dåsigt skratt vinglade hon ut på gatan, bara för att finna sig själv sittandes på marken och skratta roat för sig själv. Ingen annan än hon själv tycktes se glädjen i det halvfulla stopet mjöd hon höll i handen. Tystnaden klövs av att bakdörren till puben hon precis lämnat öppnades. Ljudet av människor som skrattade, musik som spelades strömmade ut på de annars så tysta kullerstensgatorna. Cedric tog ett steg ut på gatan och gjorde inget för att få upp henne på fötter igen. Adriana var svårhanterlig när hon hade druckit. Det minsta han kunde göra var att hindra henne från att dricka ännu mer. Han tog ifrån henne stopet med den vilseledande drycken och hällde ut det framför ögonen på henne. Vätskan spred ut sig under deras fötter tillsammans med den fräna lukten som fördrevs i den svala nattluften. Adriana tystnade för en kort sekund och tittade missnöjt på honom medan hon reste sig upp på fötter och distraherades på nytt. Blotta anblicken av Cedric var förtrollande. Månljuset dansade på hans bleka hy. Strålarna förskönade honom med sitt trollbindande nattljus. Det blonda håret föll sig naturligt, likt en gyllene gloria runt hans huvud. De isblå ögonen strålade likt diamanter när månljuset förförde dem.

Adrianas kropp slingrades runt Cedrics, likt vinrankorna som växte sig upp mot den svarta natthimlen på husen bakom dem. Han stal ytterligare en kyss från hennes läppar och kunde numera knappt känna den avlägsna smaken av bitter sprit på hennes tunga. Det hade inte tagit långt tid innan Adriana frestats av honom till den punkt hon inte längre kunde behärska sig själv. Hans kyssar hade därefter fått henne att glömma bort att hon var onykter. Ljudet av tunga, snabba steg fick Cedrics läppar att dra sig tillbaka. En mörk gestalt uppenbarade sig i slutet av gränden. Adrianas blick kände genast igen ansiktet på en budbärarpojke, Eligio vars familj ägde en skomakarbutik i närheten av hennes fars hem. Hans blick var dunkel, nästintill frånvarande. Hans ögon bar på en mörk sorg svår att dölja. Eligios mun öppnades så fort han stod framför dem. Orden som flög ut ur hans strupe var tysta och tomma. Skuggor flimrade framför Adrianas ögon, fördrev orden som Eligios uttalade. Cedric lade en tröstande arm på hennes axel, en gest som inte betydde något för henne.

Tårarna strömmade nerför hennes kinder innan de mörka skuggorna som präglat hennes lika dunkla tankar försvunnit. De tomma orden fylldes plötsligt med en nästan plågsam dos av innebörd oh förståelse. Dess budskap uppenbarade sig för henne som de tindrande stjärnorna på natthimlen. Ingen förnekelse, inga missledande tankar som drev henne längre bort från sanningen. Hennes mor var död. Plötsligt såg hon Cedrics utsträckta hand som en utväg från sorgen och smärtan. Hela han var en frälsning.



1487 oktober 9, Skottland

Kyleigh ryste till när den första vattendroppen träffade hennes panna. De mörka molnen rörde sig snabbt över de färgsprakande trädkronorna. Ett plötsligt ljussken klöv mörkret itu och följdes av att himlavalvet öppnade sig. Regnet hade börjat falla på allvar. Kyleigh sökte skydd under de kraftiga trädgrenarna och såg ut över den magnifika dammen hon besökt bara något år tidigare. Hon kunde knappt känna igen sig själv i reflektionen som numera speglade både hennes inre och yttre. Hennes blick var vild och vilsen och ingav inte samma förnimmelse av kontroll och stillhet som förut. Ansiktet var slitet. Förstört av hennes gärningar och behov. Hon var ett vackert monster.

”Cedric” skrattade hon vagt. Det klingande skrattet saknade minsta spår glädje. Lika tomt och ihåligt som ord. ”Hur visste du att jag var här, min sköna?” frågade en mörk, melodisk stämma. En manlig gestalt dök upp bakom träden, med ett ansikte hon sent skulle glömma. Om någonsin. Cedric slog sig ner bredvid henne. Frestade hennes impuls att sträcka sig efter dolken i hennes högra sko och genomborra hans mörka hjärta och själ. ”Jag kan alltid ana en syndares närvaro” muttrade hon och försökte att inte möta hans blick. ”Självklart kan du det” skrattade han kyligt och sträckte sig efter vapnet i hennes stövlar. Hennes hand tog ett fast tag om hans handled som han snabbt manövrerade bort. Hon kunde känna hur huden knottrade sig vid blotta känslan av hud mot hud. Kyleigh gav upp försöket att ta tillbaka vapnet utan vände bara tillbaka blicken mot dammen. Cedrics fingrar gled över hennes kind och vred hennes huvud mot hans eget. Hon hann inte vände kinden till innan han tvingade hennes läppar mot hans. Kyssen var djup och sensuell, samtidigt så hotfull och kall att hans läppars beröring kändes som is. ”Hon förtjänade det” hennes svaga stämma klingade tillsammans med rädslan i hennes sinne. Återigen skrattade han, och återigen kände hon hur hans blick fick henne att darra inombords. ”Nej, nej, Kyleigh” Rädslan spelade över hennes bleka ansikte när han lät dolken falla mot hennes bröstkorg. ”Du förtjänade det”.

Epilog

Cedric betraktade Kyleighs kalla kropp i det vaga solljuset. Ovädret hade för länge sedan dragit bort och de små regndropparna på hennes bleka hy glänste som små pärlor av ljus i solskenet. Han hade svept in hennes kropp i en röd cape och kastat dolken i dammen. Hon var knappt värdig en begravning för allt hon orsakat honom, men han hedrade de döda. Hennes svartsjuka hade dödat hans älskade, som han visserligen inte värderat som något större än just en simpel kärleksaffär. Vilket var avsevärt mindre än vad hon värderat hon som. Cedrics fingrar slöt sig kring en utav de vackra rhododendron blommorna som växte bakom dem, likt en violfärgad mur av blomster. Blommans violetta färger gick i samma nyans som Kyleighs tomma ögon. Han placerade den ensamma blomman i hennes hand och slöt de orörliga fingrarna kring dess stjälk. Cedric avlade en fjäderlätt en kyss på hennes panna innan han slöt ögonen och bad. Vila i frid, min älskade.

Ljudet av kvistar som bröts fick den ljushåriga mannen att se upp från Kyleigh Goodwins tomma skal. Hans blick möttes av ett par esmeraldfärgade varma ögon som genast fick honom att glömma bort de fängslande rhododendronbuskarna och Kyleighs kalla kropp. Ögonen tillhörde en kvinna med varmt ansikte och smilgropar. Hon hade en tjänares ansikte, men det störde honom inte det minsta. Det lugn och frid hon utstrålad var tillräckligt för att han skulle bli förälskad i henne. Hon tittade undrande på honom när hon böjde sig ner för att undvika att bli träffad av trädens grenar. Cedric log mot henne och reste sig upp, torkade bort tåren som runnit ner för hans kind. ”Ursäkta, jag menade inte att…” började kvinnan. Hennes gyllene lockar fick rodnaden på hennes kinder att se ännu kraftigare ut. ”Ingen skada skedd” Cedric avfyrande ett charmigt leende som fick rodnaden att framträda ytterligare en gång på hennes kinder. ”Morag” presenterade sig kvinnan och sträckte fram en hand. Hennes blick flög över Kyleigh och rodnaden ersattes av en tydlig blekhet. Hon förstod att han sörjde henne. Hans safirblå ögon försäkrade henne om att det inte var någon fara. Att allt ordnade sig så länge han fanns hos henne. Inget ont skulle röra henne så länge hon stannade vid hans sida. Morags sinne hade snabbt målat upp samma bild som alla andra kvinnor. Bilden av ett helgon. ”Cedric” sade han och kysste hennes utsträckta hand. En ny början.

”Fate attenzione di un uomo che non ha nulla da perdere”

Mycket bra!