Berättelsen om Fortunia

Titel: Berättelsen om Fortunia (kanske ska ändra titeln)
Författare: Fellrendión
Språk: Svenska
Kategori: Fantasy, äventyr och ett litet mysterium
Rating: G, eller 11 års gräns
Färdigskriven: Nej
Antal kapitel: 10
Handling: En värld vid namn Fortunia är i fara och drottningen Nórrlenda samlar en liten grupp som tänker rädda den. (Simpel beskrivning men ni förstår nog bättre när ni läser den )

Framsida:

Innehåll:
Kapitel 1: http://www.mugglarportalen.se/forum.php?topic=31118
Kapitel 2: http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=31118&page=2
Kapitel 3: http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=31118&page=4
Kapitel 4: http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=31118&page=6
Kapitel 5: http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=31118&page=8
Kapitel 6: http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=31118&page=10#p1983241
Kapitel 7: http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=31118&page=12
Kapitel 8: http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=31118&page=12
Kapitel 9: http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=31118
Kapitel 10: http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=31118&page=15
Kapitel 11: http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=31118&page=17
------------------------------------------------------------------------





1. En av de utvalda

På Narzas dystra ödemarker bodde hon. Mörkrets furstinna bodde i sitt höga svarta slott med en vallgrav som fylldes med de hon fruktades blod.
Inne i slottet satt hon med sin spåkula, antagligen planerade hon vad nästa mål skulle vara, och vilket samhälle hon skulle storma.
”Nej, det är för riskabelt, vi borde skicka Blackorth på dem”, sa en viskande röst i mörkret. Rösten kom från någon i en grå kappa med en huva som var så mörk att man inte kunde se ansiktet innanför. ”Nej, Blackorth stannar här, denna gången vill jag göra det själv”, svarade furstinnan med en grov röst och i samma stund så lystes rummet upp av blixten från stormen utanför. Man kunde se att furstinnan hade grått hår, svarta ögon och en klänning matchande ögonen. ”Men, tänk om någonting händer dig… du är allt jag har kvar”, sa rösten från kappan. ”Åttio år sedan, och du litar fortfarande inte på mig Demonica! Sa furstinnan och kastade kalla blickar mot kappan. ”Jag litar på dig”, sa rösten från kappan men blev sedan avbruten när hon skulle säga något annat. ”Ja, men det verkar inte som det! Om du verkligen litar på mig, så skulle du låta mig göra det här, håller du inte med om att vi måste röja din syster ur vägen”? Svarade furstinnan. Figuren i kappan nickade.

Samtidigt långt bort från de dystra markerna fanns det ett trevligt samhälle som levde i frid och harmoni, utan vetskap om vad som pågick.
Samhället, vars namn var Rûnaqwein låg djupt inne i en tät granskog. Husen brukade oftast byggas mellan två träd, under stubbar eller ibland byggda av stenar och se ut som grottor. Fast de var ändå mysigare förstås (de som levde i stenhusen brukade ofta inreda husen så att de såg trevligare ut). Folket i Rûnaqwein var inte människor som ni kanske tror nu, de var skogsalver.
Skogsalver påminde visserligen om människor, men deras skillnader var ändå ganska tydliga. De hade långa raka öron som sträckte sig tjugo centimeter över hjässan och ögonen påminde om ugglornas som var väldigt stora, skogsalvernas hår var ofta antingen gröna som blad, brunt som bark, silvergrått som vattnet eller svart som kol. De hade ofta på sig naturfärgade kläder och hade förmågan att tala alla språk och kunde tala till djur och växter. Många trodde att det kunde vara en av anledningarna till att de passade så bra i skogen.
Det var därför byn hette Rûnaqwein för att ”Rûn” betydde skog och ”qwein” betydde liv på skogspråket (de hade även ett eget språk), alltså byn kallades för skogsliv och det var just det som de levde med.

Nórrlenda, som var furstinnans fiende, var även Farnaglorias drottning och en varmhjärtad person. Hon var mycket speciell. Hon var den enda ur en sällsynt art som kallades för ljusalverna, hon var den visaste av alla alver. Furstinnans tjänare Demonica var Nórrlendas syster som blev avundsjuk eftersom att föräldrarna valde Nórrlenda till nästa drottning istället för henne. Och när hon blev avundsjuk så gick hon över till furstinnans sida för att kunna hämnas på Nórrlenda och sedan ta över hennes rike tillsammans med henne när hon var besegrad. Som sagt, systrarna hade ingen bra relation till varandra.

Samtidigt som mörkrets furstinna planerade sina planer så levde de fridfulla familjerna i byn Rûnaqwein och njöt av livet. En pojke vid namn Fellrendión, var då olik de andra alverna. Han tyckte om sin by, men mer än någon annat skulle han vilja ge sig ut och se världens underverk men han tilläts inte det.

Fellrendión brukade ofta sitta i en hängmatta under en ek bakom deras hus och titta upp mot himlen. Den var så vacker. Han brukade nästan alltid fantisera när han såg molnens former och hitta på sagor till dem under sin ensamhet när han inte hade något arbete att uträtta. Han hade då inte så många vänner. Men det gjorde honom inte så mycket. Det han mest brydde sig om var att vara ensam bland träden och ta det lugnt och lyssna på det rinnande vattnet från deras bäck. ”Jag undrar vad som finns utanför denna by”, brukade han ofta undra. En del gånger verkade det som att det aldrig skulle ske, men man kunde alltid undra. Det enda han visste om världen utanför var att den var farlig.





En morgon vaknade pojken av att någon ropade på honom och att det började lukta rök överallt. Trots ropen så försökte han somna om, men till sist så kunde han inte det längre och var tvungen att börja lyssna.
”Fellrendión”, hördes en kvav röst säga. ”Fellrendión, vakna nu”, hördes rösten högre. ”Det brinner! Fly”! Hördes rösten och hans silvergrå ögon öppnades. Deras vackra hus hade tagit eld. ”Hoppa ut genom fönstret”, ropade mamman i panik. Hon kunde inte komma in i hans rum för att dörren var låst. ”Mamma! Jag öppnar dörren åt dig”, skrek Fellrendión förskräckt. ”Nej, min älskade, det finns inte tid för det, hoppa du”! Sa mamman sorgset. Sedan hördes smärtsamma skrik och Fellrendión hoppade utför fönstret.
Deras hem var förstört och hans föräldrar hade dött.
Han låg nere på marken och kunde inte förstå vad som nyss hade hänt. Alla andra husen i byn var också utsatta för branden och de flesta hade dött. ”Mamma… m… mamma… pappa”, sa han och lät sina ögon tåras. Medan sorgen trädde in i honom så svävade snön lätt ner på marken. Nu var han hemlös och föräldralös och skulle nog så småningom frysa ihjäl.

Tårarna droppade i snön.
”Varför dog dem? Varför kunde inte jag dö istället”, mumlade han. ”Fellrendión”, sa en gäll röst. ”Mitt namn är Lunéth”, sa rösten och han tittade på henne. Barkbrunt hår, bruna ögon och ungefär i den åldern som han själv var förutom att hon var några centimeter kortare. Vem kunde hon vara och hur visste hon hans namn? ”V-v-vem är du”, stammade han. Hon såg ut att vara ungefär lika sorgsen som honom förutom att hon försökte le lite. ”Jag är Lunéth, din kusin”! Sa hon.
Hon satte sig ner bredvid honom.
”Vi var vakna när branden startade, det var ingen olycka som startade den. Det var mörkrets furstinna som gjorde det”, sa Lunéth och försökte trösta honom. ”Varför skulle någon förstöra vårt samhälle överhuvudtaget”? Frågade Fellrendión.
”Hon är maktgalen”, sa Lunéth dröjande. ”Hon förstör alla byar och låter sedan Syndens hjärta sluka markerna”, fortsatte hon. ”Vad är Syndens hjärta”, frågade han. ”Berget som slukar Fortunia, vår värld”, svarade Lunéth. Hon suckade. ”Mina föräldrar hade precis kommit hem från sitt nattjobb och då dödades de, och när de dödades så råkade de falla på några lyktor och på så sätt startades branden och spreds vidare mellan träden. De gjorde motstånd förstår du”, sa Lunéth.

”Kommer vi att dö här, Lunéth”? Frågade Fellrendión och rös av tanken. ”Vi kommer nog det, antar jag”. De båda lät sina tårar falla. Sju tårar för sorgen. En för förlusten, en för döden, en för branden, en av glädje för att ha mött sin kusin, en för ondskan, en för godheten och en för hoppet. Båda var föräldralösa och ensamma. ”Hur kunde du veta mitt namn förresten”? Frågade Fellrendión. ”Det står ju på din klädnad! Min mamma och pappa har ju dessutom pratat om dig”, sa Lunéth.

Av att få höra det så ryckte han till.
”Har ni pratat om mig? Varför”? Frågade han oförstående och rynkade pannan. ”Såklart din dummer! Du är en av de utvalda”, sa Lunéth och log brett. ”Den utvalde att göra vadå”? Frågade Fellrendión ännu mer oförstående. ”Du ska bli en av Fortunias kämpare”, sa hon och avbröts. ”Enligt vem”?
”Nórrlenda valde dig”, Sa Lunéth. ”Va? Ni måste skämta! Jag är bara tolv år, jag kan omöjligt vara utvald till någonting”, sa Fellrendión och reste sig upp från marken. ”Ser jag verkligen så skämtsam ut”? Frågade Lunéth bestört. Hon menade visst allvar. Hon förklarade att Nórrlenda planerade att störta furstinnan med en liten grupp medhjälpare, och Fellrendión verkade motvilligt vara en av dem.
”Men varför kunde de inte be om mitt godkännande först”?
”Ålder och vilja har ingen betydelse, folket minskar och vi behöver din hjälp”, sa Lunéth. ”Vi”? Frågade Fellrendión. ”Jag ska också vara med och jag kan dessutom hjälpa dig! Du är min enda släkting som finns kvar förresten”, sa Lunéth. Det kändes i alla fall lite bättre. ”Vad onödigt i alla fall att hon valde två som ändå skulle frysa ihjäl”, suckade han och sedan så talade de inte till varandra på en lång stund. Snön höjde sig långsamt upp till knäna och det blev alltmer kallare.

Sedan så såg de något glänsande violett röra sig mellan de kvarvarande träden som klarade sig med bara några få brännskador. ”Ni är inte lämnade att dö, följ mig och överlev”, sa en sjungande röst som kom ur den violetta figuren men de kom bara bort från den ett antal gånger ända tills de såg att den stannat på en slätt. ”Backa ur om ni vill dö, och kom närmare om ni vill möta mig”, sa den sjungande rösten. Den violetta figuren verkade vara en stor kristallkula av ametister. ”Fellrendión och Lunéth, här är jag”, sa rösten och kristallkulan förvandlades plötsligt till rök. En lång mager kvinna med gyllene hår och smaragdgröna ögon var där. Det var nämligen självaste drottning Nórrlenda som hade kommit fram ur klotet. ”Nórrlenda”?! Sa de båda förvånat men såg inte så mycket mer innan Nórrlenda började tala.
”Blunda nu och ta mina händer”, sa Nórrlenda. Allt blev plötsligt mörkt en kort stund och sedan så befann de sig plötsligt i en slottshall. En ljuskrona hängde i taket och det fanns många fina fönster längs väggarna klädda med glittrande gardiner i olika färger. ”Känn er som hemma”, sa hon och log. Fellrendión och Lunéth var inte ensamma där. Det stod två dvärgar bakom dem, en med rött skägg och en med grått och två trollkarlar framför dem och en älva längst bak som svävade i midjehöjd som en kolibri med flaxande vingar fast den stannade kvar på ett ställe.
”Pheridoth, Meyheres, Fellrendión, Lunéth, Awanda, Eix och Eudora, ni är alla samlade här för att störta mörkrets furstinna och rädda Fortunia”, sa Nórrlenda.

Alla började prata med den som stod bredvid förutom Fellrendión, Lunéth och älvan bakom dem. Han visste inte vad han skulle säga. Allting kändes bara så konstigt, så mycket hade hänt på en sådan kort tid. Han saknade verkligen sina föräldrar, och nu när dem var borta så kändes allt så tomt. ”Ers majestät, kan man återuppliva folk från det döda”? Frågade han. ”Nej, det kan man tyvärr inte, Fellrendión. Det är en sådan avancerad magi att inte ens en trollkunnig person kan behärska den”, sa Nórrlenda. Sedan så ställde den rödhåriga dvärgen en fråga. ”Får vi nu gå in? Ja’ e’ trött av all den färd jag har fått gå igenom idag”! Då lade Fellrendión märke till att det fanns en dörr längst framme. Den var stor och hade många ingraverade former på sig. Men Fellrendión kunde bara tyda två av dem, ena som var Nórrlendas tecken och en annan som var stjärntecknet fiskarnas tecken. Symbolerna kanske symboliserade personer tänkte han sedan för att han själv var fiskarna i stjärntecken. ”Nej, Awanda, ni måste vänta här först en stund medan jag dukar fram mat åt er”, svarade Nórrlenda på dvärgens fråga.

När de väl fick kliva in så var det ett fint stort rum med marinblå väggar och ett stengolv med röda mattor. Ett långt bord på tio meter sträckte sig genom rummet och det var där de skulle sätta sig. ”Välkommen till matsalen, ta för er och ät så mycket ni orkar för att så lätt med mat som vi har nu kommer vi inte att ha inom några dagar”, sa Nórrlenda och lät var och en börja. De alla åt mat av deras behov, dvärgarna började gnaga på rått renkött, trollkarlarna åt av kycklingen, älvan åt av en insektsstuvning och alverna inklusive Nórrlenda tog åt sig av frukt och grönt. ”Lystring allesammans! När ni har ätit färdigt så kan jag visa er vart ni kan få sova”, sa Nórrlenda som satt på sin tron på den norra kanten av bordet. ”E’ de’ verkligen så gott med grönt? Det gör mig illamående, ni borde äta kött”, sa den gråskäggiga dvärgen. Lunéth och Fellrendión gav honom kalla blickar men fortsatte sedan äta utan att bry sig om honom. I hela sitt liv hade de levt med en plikt att inte skada någon oskyldig varelse och att inte äta djurkött.

”Ursäkta min vän Eix, han tycker väldigt illa om alver av någon idiotisk anledning, så säg till mig ifall han stör er nån gång”, sa den rödskäggiga dvärgen. ”Nej, tack! Det behövs inte”, svarade Lunéth. ”Ja’ heter Awanda förresten, om inte ja’ tar fel så e’ väl han mörkhåriga alven han som ska bära Nórrlendas svärd under kriget”, sa den rödskäggiga dvärgen och kollade med uppspärrade ögon på Fellrendión. ”Vad sa du? Jag tänker inte använda något svärd, jag tänker inte skada någon överhuvudtaget”! Sa Fellrendión. ”Som sagt, din vilja spelar ingen roll, och det enda du har svärdet till är för att skada furstinnans bestar. Tro mig! De är inte oskyldiga”, sa Awanda strängt. ”Men djur är ju levande och kännande varelser”, svarade Fellrendión.
”Till skillnad från enhörningar, så är inte de här varelserna som hon skickat ’kännande’ varelser! Hon ha’ tagit fyra döda djurkroppar och givit dom förhäxade själar som hon själv styr, och det är inga oskyldiga varelser. Inte längre vill ja’ påstå”, sa Awanda och tog en klunk av sitt vatten. Förutom Awanda och Eix så hade Fellrendión aldrig någonsin sett dvärgar innan, samma sak med trollkarlarna Pheridoth och Meyheres.

Efter maten så ledde Nórrlenda dem nerför en lönndörr under mattan som ledde ner till en varm och mysig sovkammare med många sköna sängar och en varm brasa i mitten av rummet. Det var verkligen en lyx att vara där. Speciellt för dvärgarna som var vana vid att sova på fuktig mark. Lunéth och Fellrendión sov i två sängar bredvid varandra så att de kunde prata senare på kvällen. Just nu så satt de båda framför brasan och stirrade in i lågorna. ”Du verkar inte speciellt förvånad över att vara här”, sa Fellrendión och såg på Lunéth som såg väldigt uttråkad ut. ”Det beror på att mina föräldrar har förberett mig genom hela mitt liv på att komma hit och tjäna Nórrlenda”, sa Lunéth. ”Vad konstigt! Mina föräldrar har inte sagt ett ord till mig”, sa Fellrendión. ”Om du visste om det kanske du skulle undvika ditt öde”, sa Lunéth.
”Hur gammal var du när du fick veta om att du skulle vara med och störta mörkrets furstinna”? Frågade Fellrendión. ”Okej, det kanske inte var hela mitt liv men de har förberett mig väldigt länge, jag var åtta år när de började”, sa Lunéth. Hon stoppade sedan ner sin hand i sin ficka och tog upp någonting litet i läder och höll fram det. ”Detta är ett gammalt arvegods som jag har fått av mina föräldrar, och även en av de sista sakerna jag fick med mig innan jag flydde”, sa Lunéth. Hon drog ut en dolk ur lädret. Dolkens egg var av silver och handtaget var i hasselträ. Den var väldigt fin, tyckte han. ”Men mina föräldrar rådde mig att endast använda den om jag vore i fara eller i strid för att den är väldigt värdefull”, sa Lunéth. Sedan så visade hon något ännu finare. En halvmåne av diamant som hängde i ett halsband. ”Den här fick jag för att skydda mig från svartmagi”, sa hon och satte på sig halsbandet. Sedan så gjorde hon en blick som såg ut som att hon väntade på att Fellrendión också skulle visa någonting. ”Nä, jag lyckades inte ta med mig någonting”, svarade han nedstämt. ”Det är inte så lätt! Ditt hus brann ju redan”, sa Lunéth och fortsatte. Fast Nórrlenda har nog några saker åt dig.
Fellrendión gäspade. ”Jag går och lägger mig nu, den här dagen bara tynger mig”, sa han och lade sig i sängen. ”Fellrendión, du borde nog…”, sa Lunéth. Men Fellrendión bara drog täcket över huvudet och kämpade för att inte lyssna. Han ville så gärna sova och låta dagen passera.

Nästa morgon hoppades han med hela sitt hjärta att allt bara var en dålig mardröm. Han ville bara ligga kvar och vänta på att hans mamma skulle komma fram och tjata på honom om att han hade sovit för länge. Att åtminstone få höra hennes röst hade betytt mycket. Men hur länge han än väntade så var inget av det en dröm. Det hela var verkligt och när han beslöt sig för att öppna ögonen så satt Lunéth på sin säng som låg bredvid och glodde med sina stora ögon på honom.
”God morgon”, sa hon och log. Fellrendión kunde inte förstå hur hon kunde vara på så bra humör bara en dag efter en stor tragedi. Fellrendión var däremot på riktigt dåligt humör. ”Lämna mig ifred”! Sa han bara och försökte somna om. ”Kom upp nu! Oavsett hur dåligt du mår, så mår du inte bättre av ’det där’! Nórrlenda vill att vi äter nu”, sa hon. Fellrendión blev röd i ansiktet. ”Jag bryr mig inte vad den där sabla Nórrlenda vill! Varför ska hon komma och tro att hon kan komma och styra över oss hur som helst? Då kan vi ju lika gärna ansluta oss till mörkrets furstinna”, sa Fellrendión. ”Det där var inget kul”, sa Lunéth kyligt. ”Nórrlenda tycker bara att man måste göra uppoffringar för att komma någonvart, är det inte bättre att förlora några än hela världen”? Sa Lunéth. ”Jag bryr mig inte om världen längre, vad finns det att leva för? Alla som står mig nära… alla som står mig nära är… de är alla borta”, sa han. ”Jag är inte borta och det finns fortfarande mycket att leva för”, sa Lunéth. ”Men du betyder inget för mig! Jag känner dig inte ens”, sa Fellrendión irriterat.
”Men om du slutar att trycka in dig själv i en depression så kan vi lära känna varandra för att vi kommer nog att vara färdkamrater i några år”, sa Lunéth irriterat. ”Det är svårt att förstå varför du inte förstår hur jag mår just nu”, sa Fellrendión. ”Det gör jag, men jag försöker att se det positiva för tillfället, om man bara ser negativt på allting så klarar man inte av någonting”, sa Lunéth. ”Du har nog rätt trotts allt”, sa Fellrendión och satte sig upp. ”Förlåt mig då”, sa han och av någon anledning så skämdes han. Sedan så gick de tillbaka upp till matsalen. De var de sista att komma dit. ”God morgon”, sa Nórrlenda när de satte sig ner. ”God morgon”, svarade alla som satt där. ”Jag bara säger att jag tror att vi vaknade lite för sent så vi hinner nog bara med frukosten innan vi måste packa och ge oss av”, sa Nórrlenda. Fellrendión kikade på sitt fickur och såg att klockan bara var kvart över elva. ”Har ni ätit upp”? Frågade hon precis när Fellrendión skulle ta första tuggan av sitt bröd. Det var bara trollkarlarna som nickade. Dvärgarna var för glupska och Fellrendión och Lunéth hade inte ens kommit igång. ”Skynda er nu, varje sekund är viktig”! Sa Nórrlenda bara två sekunder efter att Fellrendión hade tagit en ny tugga.
”Lite lugnt får hon faktiskt ta”, sa Awanda när Nórrlenda hade vänt ryggen till. ”Jag och Eix har rest ända från Enthopia på bara en dag”, fortsatte han. Enthopia var ett kungarike som låg mellan Narza och Farnagloria. ”Vi fick fly när furstinnans arméer började förstöra våra grottor och täcka igen dem”, sa Awanda. ”Vad hände med er då”? Fellrendión kunde inte tänka på det utan att fälla några tårar. ”Hela min by blev dödade i en brand och jag och Lunéth, flickan jag kom med är de enda överlevarna”, sa Fellrendión. Sedan så sneglade Awanda på älvan som satt längst bort. ”De’ är så tragiskt! Jag har inte fått höra hennes historia ännu men jag tror nog att Nórrlenda har valt folk som har varit med om ungefär likadana händelser”, sa Awanda.
När alla hade ätit färdigt av middagen så gick de ut ur slottet för att välja några saker att ta med sig ur Nórrlendas skjul. Slottet var vitt på utsidan med mörkt tak och det fanns två vackra fontäner på en fin gräsmatta. Skjulet låg nerför en backe nära en grind som ledde ut från Nórrlendas trädgård.

GUD VAD BRA!!!!!!!!!!!!!!!!!! SORGLIGT MED MAMMA OCH PAPPAN!!!!!! HAHA, POJKENS NAMN ÄR JU DITT!!! SÅ HIMLA BRA!!!!!!!!!!! FORTSÄTT!!! DU HAR SÅ BRA FANTAIS!!!!!


*bevakar*

Grym!!!!!!!!!!!'mmm

wow mycket bra berättelse

Jättebra! ♥ Kan jag ge konstruktiv kritik? ♥

Japp! Jag älskar att få kritik och se vad som borde bättras!

Det är ju jättebra, men ibland så kan jag tycka att det blir liteför långa meningar. försök gjärna att dela upp dem, med en , typ. Men som sagt, jättebra.

Superbra!

BRA! MERA PLEWASE!

Suuuuuper brrrrrraaaaaa!!!!!!!!