Oförlåtlig

Heej! Jag har gjort ett skolarbete, som är att skriva en berättelse och jag blev ganska nöjd så jag lägger ut den här!

Titel: Oförlåtlig
Författare: Jag
Typ av text: Berättelse
Språk: Svenska
Åldersgräns: Klarar du Harry Potter klarar du det här
Huvudperson: Cassandra
Handling:
Cassandra, tretton år, föräldralös. Cassandra är sur på sig själv, på Ida, på Maria, på sina styvföräldrar, på alla. Skulle det inte vara lättare om allt bara tog slut? Under en konståkningstävling misslyckas hon med ett hopp och dör. Men så länge varar inte den turen, bara i 485 år.

Cassandra är utvald, utvald för att döda. Tillsammans med Clara och Melvin åker de för att kunna mörda monster, monster som en gång var människor. Men de har problem, tiden luras och ett gäng som vill ha kvar monstrena har inga gränser.

Taggar:
Parva Fortemque
Jessica Lawiise
Ciara
Missy The Timelady
Emily Weasley
Holytail
Nathalie Clearwater

Hoppas ni gillar den!

BEVAKAAAAAAAR!

CAUNT ME IN!

LÄSER!

Bevakar!

Bevakar!
Tack för tagningen!

Tack för taggningen, bevakar!

Bevakar!
Det som fångade min uppmärksamhet var att hon dör under en konståkningstävling (jag är själv konståkare)

Matilda weasley haha, ja det är lite brutalt xD
-------------------------------

Kapitel 1

”Du kan väl tala om för mig varför du slog Cassandra?”
”För att hon är värd det”
Jag var tvungen att beundra Idas lugna, stadiga röst men hon var ändå en idiot.
”Cassandra, eftersom att Ida här inte kan säga något vettigt får du berätta. Varför slog hon dig?”
”Därför att jag var värd det”, mumlade jag tyst. Mina skor blev plötsligt intressanta och jag stirrade på dom.
”Va?” Frågade Maria som var rektor över Campegårds skolan.
”Jag sa; för att jag var värd det”, sa jag lite högre. Ilskan började växa i mig. ”För att jag var värd det! Alla andra är så perfekta, men inte jag!” Jag skrek inte, jag sa det bara surt. Jag reste mig upp och stormade ut från kontoret. Bot från dom, Maria och Ida. Dom var så perfekta men inte jag, jag var bara den konstiga tjejen som fäktades och gick på konståkning. Jag drog fram min nyckel och låste upp skåpet och möttes av den vanliga röran av böcker och pennor. Jag tog min jacka och väska och sprang ut från skolan. Jag hoppades alltid på att det skulle dyk upp något bättre, mina föräldrar eller ett okänt syskon. Men dagarna gick och allt fortsatte. Det hade varit så mycket lättare om allt bara slutade. Om jag dog eller något. Jag sprang hem till huset som jag bodde i. Inte med min familj, med mina styvföräldrar. Jag minns fortfarande stela telefonsamtal. När jag satt på samma ställe och ”mamma” frågade om jag kunde flytt till någon annan. Jag drog fram nycklarna och låste upp dörren till lägenheten. Om jag hade vetat då vad som skulle hända hade jag nog bara gått rakt fram till fönstret och hoppat. Men jag tvekade. Ingen skulle sakna mig, eller brytt sig. Jag gick framåt och släppte ner väskan. Det kändes som att benen var av bly och att det var flera kilometer fram till fönstret. Jag gick i slowmotion fram till fönstret. Mina fingrar skakade när jag öppnade spärren och klättrade försiktigt upp på fönsterblecket. Det kanske var mina sista, lugna andetag, mina sista blinkningar. Jag blundade och kände tårarna mot insidan av ögonlocket. Jag lät dom rinna och öppnade ögonen igen. Jag hade ett sista minne av mamma. Hon såg allvarlig ut. Hon hade mina ögon och mitt hår. Hon såg allvarlig ut.
”Cassandra, det är så mycket som du inte vet så mycket som du inte ska veta… Snälla lova mig, var stark, var modig”

Så sjukt bra! Jag vill bara läsa fortsättningen!