Han den söta killen med blixtärret?
Forum > Fanfiction > Han den söta killen med blixtärret?
Användare | Inlägg |
---|---|
Isabelle Granger
Elev |
Handling: Om den 11 åriga tjejen May, som gick i samma skola som Harry. Hon är jättekär i honom. Hon ska även börja på samma skola som Harry, (alltså den han skulle börja på innan han fick brevet) men upptäcker en dag ett brev med grönt bläck på dörrmattan..
Boktyp:Fanfiction Genre:Fantasy Hoppas ni kmr att gilla denna fanfiction!//Mvh Isabelle Granger Kapitel 1: Skolavslutningen Jag stod på Marmorgolvet utanför musiksalen och väntade spänt på att det skulle vara över. Jag skulle sjunga nationalsången solo. Jag är rätt så bra på att sjunga, men jag har scenskräck. Jag kände hur min blå sidenklänning stramade åt min mage. Må den vara fin, men jag är inte direkt ett fan av korsetter. Jag ryckte till, någon hade knackat mig på ryggen. Jag vände mig om och såg Harry Potter, min största kärlek, stå och se så himla söt ut, som han brukade. Han började prata med hans fina, lite skrovliga, men ändå sammetslena, röst, "Det är dags May, du ska in och sjunga nu..." jag rodnade och sa "Okej Harry..." Jag öppnade försiktigt de tjocka dubbeldörrarna av trä, och gick in. Jag hörde mina högklackade skor knäppa mot golvet. Det hördes ett sus genom publiken. När jag kom upp på scenen började jag sjunga. Alla tystnade. Till slut hade jag sjungit färdigt, och resten av min klass kom in, och vi började sjunga Summer times. Typ de flesta i min klass är tondöva, så det lät inte särskilt bra. Till slut var skolavslutningen äntligen över, och jag drog en lättad suck. Jag vilade mina ögon på Harry en stund, Tills det kom några och började mobba honom. Igen. Jag kände ilskan bubbla upp i mig. Dom var så elaka, så känslolösa... Jag gick fram till dem. Dudley slutade direkt och stirrade på mig. Alla visste att han var kär i mig. Jag ryste. Sedan började jag att tala. "Om ni, era knäppa idioter, inte slutar mobba Harry NU, så kommer jag och mina föräldrar anmäla er till skolstyrelsen! Särskilt du, Dursley, borde vara snäll mot Harry! Han är ju din kusin!" Mobbarna tittade pafft på mig. Jag tog Harry i armen och drog bort honom från ringen runt honom. Jag höll ett fast grepp om hans arm och inte förrän vi hade kommit långt bort stannade jag. Jag sa tyst "Jag står inte ut med att se de mobba dig..." Han rodnade, sa ett tyst tack och gick iväg. Mamma och pappa fick syn på mig och berömde mig för min sång. Vi satte oss i våran neonggröna porsche och åkte hem. 5 okt, 2013 20:40
Detta inlägg ändrades senast 2013-10- 5 kl. 21:07
|
Safir
Elev |
5 okt, 2013 20:43 |
Bullen1
Elev |
5 okt, 2013 20:44 |
Borttagen
|
Skriv snälla!!
5 okt, 2013 20:45 |
Isabelle Granger
Elev |
Dagen jag fick brevet
Jag vaknade av att jag var fruktansvärt törstig. Jag trodde nästan att jag visste hur Bella i Twillight kände sig när hon nyss hade blivit vampyr. Jag kollade på väckarklockan: 10.26. Jag tassade tyst över golplankorna av mahogny för att inte väcka mamma och pappa. Det var den 19 augusti och sommarlov. Då jag kom fram till hallen tog jag på mig mina tofflor i form av drakfötter, för jag visste att stengolvet i köket skulle vara iskallt. Den första klunken vatten kändes så skön mot min strupe att jag drack hela glaset i ett svep. Jag började tänka och kom fram till att mina föräldrar och min tvillingsyster Masy var värd frukost på sängen. Jag stekte ägg och bacon, bredde mackor, bryggde kaffe och te, ställde upp allt på en bricka och väckte mina föräldrar och Masy, som sov i mammas och pappas säng på grund av sina återkommande mardrömmar. De vaknade på rätt sida och åt med glädje. "tack.. Smask.. May!" sa Masy som hade munnen full av räkmacka, hennes favorit. Det var en fin dag och jag och Masy gick till parken och spanade på killar. Men jag var förstås bara intresserad av Harry, och han bodde inte direkt här.. Masy var faktiskt den enda som jag hade berättat för om att jag var hopplöst förälskad i Harry. Även fast vi bråkade ibland så gick hon alltid att lita på. Jag föreslog att vi skulle rita, och det gick hon med på Masy älskade att teckna manga, precis som jag. Efter vi hade ritat en stund ropade mamma "Masy och May, ni har fått brev!" Vi sprang ner och ryckte breven ur handen på mamma. Både jag och Masy älskade brev. Vi läste tyst och fort. Jag blev jätteförvånad när jag förstod vad det innebar. Jag och Masy skulle börja på någon sorts magi skola. Jag räckte över brevet till mamma. Hon läste dem och såg sedan på oss och sa "May och Masy, jag har ångor VÄLDIGT viktigt att berätta för er... Forts. Följer! Hoppas ni gillade kapitlet! Bli gärna vän med mig och duellera med mig!// Isabelle Granger 5 okt, 2013 21:47 |
luna lovegood 21
Elev |
Ooo intresant!
5 okt, 2013 21:51 |
Hermione_356
Elev |
Bevakar du skriver jättebra
6 okt, 2013 00:07 |
Borttagen
|
Asbra, skriv mer^^
6 okt, 2013 00:12 |
Borttagen
|
SKRIV MER
6 okt, 2013 07:51 |
Isabelle Granger
Elev |
Mammas berättelse
Mamma tittade allvarligt på oss och började tala. ”Det började en dag precis som denna. En solig dag. Jag och mina föräldrar var inne och bakade rulltårta. Plötsligt hördes ett ljud och jag, som alltid tyckte att det var spännande då posten kom, gick för att ta breven. Jag kollade på dörrmattan, men inga tråkiga räkningar syntes. Bara ett brev med grönt bläck, adresserat till Ms Leila Sound,det näst största sovrummet, ljusgränden 25, Wales. Jag blev förstås helt paff och visade mina föräldrar det. Lyckligtvis hade mina föräldrar alltid trott på paranormala fenomen och magi, så de tog mig till Kings Cross Stationen den första september. Jag fick då hjälp av en trevlig trollkarlsfamilj, som hjälpte mig att komma till perrong 9 och trekvart. Jag fick en trevlig tillvaro på Hogwarts och lärde mig mycket. Men jag fann kärleken hos en mugglare, och vi gifte oss. Min trollstav har jag i mitt kassaskåp.” Hon suckade. Masy utropade ”Det är väl därför vi aldrig får öppna det, eller hur?” Mamma log. ”Ja, men nu ska ni få öppna det. Koden är 1944, det år jag började på Hogwarts.” Jag och Masy tittade på varandra och började springa. Masy kom först. Jag har aldrig varit så vidare bra på sport. Masy satt vid kassaskåpet och slog in siffrorna. 1944. Det öppnades. Ett sken så starkt som en miljon glödlampor träffade mig och min syster i ögonen. Vi blev inte bländade, konstigt nog. Efter ett tag mörknade skenet och vi kunde se vad som var inuti. ”Wow!” Utropade vi då vi fick se innehållet. Det var en surra, som pep och visslade, och en pinne som tydligen var mammas gamla trollstav. Men coolast av allt var en skål med runor. Den hade något silvervitt i det, något mellan dimma och vatten. Det var inte flytande men inte heller dimma. Min syster ropade på mamma, som kom upp. Masy frågade mamma var den konstiga stenskålen var för något. Mamma log ett bländande leende och tog fram trollstaven. Hon satte den mot Masys huvud och drog sedan försiktigt bort den. En silvertråd hade kommit ut från hennes tinning. Masy ropade till, men mamma la tråden i stenskålen och sa sedan ”rör i dimman på tre. En. Två.. Tre!” Jag kändes hur jag sögs ner i skålen och landade hos Emma, min och Masys kompis. Jag, Emma och Masy satt och tittade på twillight. Det kändes konstigt att se sig själv göra något även fast man själv är 2 meter bakom. Jag sa ”Hallå Emma!” Men hon reagerade inte. Mamma började prata. ”Detta är ett minnessåll. Du kan inte prata med Emma, för det här är bara ett minne. Jag fick den här av en vän på Hogwarts. Det är bra att ha om man vill begrunda minnen. Men nu ska vi nog upp till verkligheten igen” sa hon och drog i våra armar. Vi drogs upp ur substansen och såg hur mamma blinkade åt oss. Hoppades ni gillade kapitlet! Tack för era fina kommentarer! Ju mer snällt ni skriver, desto mer skriver jag!//Isabelle Granger 6 okt, 2013 13:54 |
Du får inte svara på den här tråden.