Under Körsbärsträdet

Prolog


De hade ingen aning. När jag visade dem vad jag kunde göra, blev de rädda för mig. Sin egen femåriga dotter. Mina egna föräldrar! De låste in mig... i en vecka. Även med mina krafter var det svårt att ta sig ut källaren, jag var inte van vid de då. Dessutom, jag hade bara en. Nu har jag fyra. Och allt började en tidig vår under Körsbärsträdet. Ett stort ett mitt i skogen utanför vårt hus, med stora, väldoftande, rosa blommor, kraftiga grenar, och körsbär som BARA jag kan äta. Det var från de jag fick min kraft; att kunna styra över elementen Jord, Eld, Luft och Vatten.

Jag var 5 år gammal och hade sprungit ut i skogen med min lilla kola färgade schäfer valp Zorro. Vi hade lekt racing, kurragömma och haft picknick i flera timmar. Zorro hade hela tiden tagit mig närmare och närmare Trädet. När vi äntligen kom fram var han så trött att han somnade pladask där han stod. Jag däremot somnade inte, Trädet hade redan då fallit mig i smaken. Bokstavligt. Mamma sade alltid att jag AAAAALDRIG ska äta bär utan att hon sett dem och godkänt först, men de här bären såg så goda ut, saftiga, röda, glänsande...

"Jag bara måste prova en..." Tänkte jag.
Det fanns några grenar som räckte ner I marken, lite som ett burgaller av grenar, men det var en speciell gren som fångade min blick, en som bar på ett enda körsbär. Den var lite längre in mot stammen, så jag böjde mig försiktigt under några grenar och gick hukande in. Därinne var det som en annan värld, det var lugnt och behagligt fridfullt. Jag fick klotrunda ögon av hur vackert det var därinne, och när de ögonen såg Körsbäret kunde de inte hejda de små knubbiga fingrarna från att ta Körsbäret, långsamt föra det till munnen och lämna över det i munnens vård. Jag åt upp det, och svalde kärnan.

Det var Det Körsbärets kärna på Det Körsbärsträdet som gav mig mina krafter. Eller ja, den grenens körsbär ger mig vart femte år sedan min födsel en ny kraft, först elementen, sedan typ kontroll av elektricitet, förmåga att bli osynlig, whatever. Den dagen omgavs jag av ett mjukt rosa sken som gav mig kontroll över Luft.

Det rosa skenet väckte Zorro, och han kom lugnt intraskande till mig och såg ut som att han var nöjd med resultatet, en rosa matte, ojoj vad festligt. Fast, hundar kan ju inte se färger... Jaja, jag tror ändå att han var nöjd, han hade ju trots allt lett mig dit. Jag tror han visste vad som skulle hända, även om han var liten då.

Att ha kontroll över Luft innebär att jag kan:
Skapa små och stora tornados
Torka saker snabbt, typ hår och sånt
Få mig själv och andra att sväva
Bryta upp saker, typ källardörrar och sånt

Ja, du förstår. Allt det och mycket mer har Körsbärsträdet gett mig genom åren. Nu är jag 20 år, bor kvar i huset ("mamma" och "pappa" flyttade illa kvickt när jag sa att jag ville bo kvar där.), men utan Zorro. Han dog för fyra år sedan. Jag förstod att han velat bli begravd vid Körsbärsträdets rötter, så dagen efter hans död grävde jag ner honom där med hjälp av elementet Jord. Då hade jorden i den lilla gläntan gett ifrån sig ett mörkblått sken, som om den tyckte det var sorgligt att han var död. Näst efter det såg jag en bild dyka upp på stammen. Det var Zorro. Jag förstod att hans ande levde vidare i Trädet, Trädet som han lett mig till, Trädet som gett mig Jord (gåvan jag fick efter Luft) att begrava honom med, Trädet som nu gett hans ande evigt liv.

Dagen då jag fyllde fem var dagen jag fick Luft som kraft. Så var femte födelsedag går jag till Trädet, äter Körsbäret, med kärna och allt. När jag fyllde 20 märkte jag en häpnadsväckande sak; Zorro var där, som valp! Trädet lät mig träffa honom! Jag visste med mig att min 25, 30, 35, 40, 45, 50 och så vidare födelsedag skulle vara min bästa. För under hela den dagen skulle jag få vara med Zorro igen. Det var den bästa present man kan tänka sig.

Jag såg Zorro och Edith Prince leka tillsammans på hennes 20 årsdag. Jag förstod hur lycklig jag gjorde henne, så jag sände henne en insikt, att jag skulle låta henne vara med Zorro var femte födelsedag. Det gjorde henne riktigt glad.


Vad tycks? Jag har gjort en ff förut: Mitt namn är Lulu
Jag hoppas ni gillar den och den här! Den gröna texten är saker som Trädet ser ur sin synvinkel. Taggar lite namn här, hoppas ni vill läsa!:
ditto
Fröken Operfekt
Amaia lovegood
Bree Smith
luna lovegood 21

Ni får gärna tagga personer ni tror skulle gilla den här ff:en


Många hälsningar Lilly Ollivander

Älskar den!!

SUPER!!! Läser gärna!

Oj, vad kul att ni gillade kan skriva ikväll igen om någon kommenterar igen

Jätte bra JU!!!

*bevakar*

Hej! Vad kul att ni gillar den så mycket! Kunde inte skriva igår kväll eftersom papi bestämde datorfritt under kvällen Men nu kommer Kapitel 1

Kapitel 1
10 år

Jag låg i soffan i vardagsrummet och kollade i mitt fotoalbum. Jag kollade alla mina födelsedagar, och stannade särskilt vid min 10e. Jag kom ihåg den dagen väldigt väl...

Jag hade satt på mig en ljust gul sommarklänning, eftersom det var 20 juni, som faktiskt passade till mitt starkt röda hår. Jag hade på mig ett par vita lackskor och ett vitt hårband. Jag hade lånat lite av min mosters vaniljparfym (Jag hade flytt till henne med Zorro efter att mina föräldrar låst in mig i källaren. Hon bor inte alltför långt ifrån mamma och pappa, eller skogen, så jag kunde fortfarande äta av körsbären.) och moster Kelly hade bakat en tårta. Jag hade inte bjudit hem någon, för jag skulle ju ut i skogen. Kelly visste, jag hade berättat allt för henne, om körsbären, Trädet, gläntan, allt. Hon förstod och lät mig skaffa en ny kraft. Hon skjutsade mig till och med till stället där jag brukar gå in i skogen. Jag hade såklart med mig Zorro. Kelly vinkade av oss och sade att hon skulle hämta upp oss när jag ringde. Jag tackade henne och började gå. Efter en timme blev jag så öm om fötterna att jag tog av mig skorna och strumporna, och gick barfota. Zorro var jätteuppspelt och skuttade runt som en hyperaktiv duracellkanin.

Efter några timmar var vi framme. Jag hade haft med mig en picknickkorg och en filt, så jag inte förstörde klänningen. Jag satt där ett tag, rufsade runt i Zorros päls med små luftvirvlar jag frammanade, tills jag tillslut kände mig redo att ta emot en ny kraft. Jag gick långsamt fram till Trädet, kröp in under grenarna, och ställde mig upp. Därinne var det fortfarande lugnt, precis som jag mindes det. Och där var Körsbäret! Jag blev helt stum. Den såg större, saftigare, godare och mer glänsande än jag mindes. Jag plockade den försiktigt, men vågade inte riktigt äta den. Då kom Zorro och lutade sig mot mitt ben. Han gav mig det mod jag behövde, och jag slukade Körsbäret.

Jag började lysa rosa igen, Zorro började skälla glatt, och jag KÄNDE skogen. Jag kände alla djur som trampade runt, jag kände alla träd som vajade för vinden, jag kände alla pölar, jag kände ALLTING! Jag förstod att jag fått jord. Jag hade hittat en myt om ett körsbärsträd, ett körsbärsträd som gav en nya krafter vart femte år sedan födseln. Den var skriven av en tant som hette Syllivan Korr. Jag hade besökt henne med Kelly för tre år sedan, när jag var 7, och det visade sig att hon också var utvald av Körsbärsträdet. Hon var min mentor ett par år men hon var gammal, och när hon kände att hon började dö, bad hon mig och Kelly att begrava henne vid Trädet. Hon sade att alla som blir utvalda, endera som vägvisare (som Zorro) eller som mottagare (som jag och Syllivan), skall återbördas till den jorden i gläntan. Men hon dog inte förrns jag var 14, så hon hann lära mig det mesta.

Iallafall, när jag hade vant mig vid Jord började jag gå tillbaka med Zorro till min och Kellys mötesplats. Väl där ringde jag Kelly. Hon var där inom 10 minuter, och så fort jag spänt fast mig i framsätet, somnade Zorro i baksätet. Han kunde inte sova i mitt knä längre, han var ju större än en valp nu, men därbak fick han gosa ihop sig. När vi kom hem ringde jag Syllivan och frågade om jag fick komma till henne nästa dag, så hon kunde hjälpa mig att lära mig om Jord. Hon sa att det gick, och att jag var välkommen.

Strax efter det ramlade jag i säng, och somnade som en stock. Zorro följde efter, lade sig i fotändan av min säng, och somnade som en stock han med.

När Edith och Zorro gick hoppades jag, att hon var mogen för uppgiften. Jord är ett kraftfullt element som många underskattar, och jag hoppades att hon inte skulle underskatta det. Men jag behövde inte vara särskilt orolig, hon hade ju Syllivan som mentor. Men det skulle visa sig snart var Syllivans lojalitet låg...

Okej, det är Awesomenes! YOU MUST WHRITE MORE!,

Jättebra! Skriv mer!

S**t kul att ni gillar den så mkt! ♥ Här kommer kapitel 2!

Kapitel 2
15 och 20 år

Jag log vid minnet av när jag fick Jord, och med leendet kvar på läpparna bläddrade jag vidare till min femtonårsdag. Dagen Vatten blev min följeslagare i livet. Jag hade migrän den dagen, så jag hade problem med att ta mig ut i skogen, men efter ett tag lyckades jag komma dit. Zorro hade förstått att jag hade ont, så han skällde ingenting, eftersom när man har migrän blir man ljud och ljus känslig. När vi kom fram till gläntan sent på eftermiddagen, efter att ha släpat oss fram i undervegetationen, var det bara att skynda sig. Jag ville hinna få min nästa gåva innan det blev kväll, så jag skulle kunna träna lite. Jag gick utan omsvep fram till Trädet, kröp in, blev andlös, tog Körsbäret, och svalde det. Det starka rosa skenet fick min huvudvärk att gå i taket, så jag svimmade.

Jag vaknade en kvart senare, berättade min klocka. Jag var jättetörstig, och tänkte intensivt på vatten i min mun. Då kände jag hur det kom kallt, klart vatten i min mun. Jag blev så paff att jag satte i halsen, och började hosta som en tok. När hostattacken var över testade jag om jag kunde framkalla en boll av vatten i mina händer. Det kunde jag! Vatten var min femtonårsgåva. Jag lindrade huvudvärken med att låta kylan från Vatten och Luft svepa över min hjärna. Sedan testade jag hur högt jag kunde sväva, och lyckades komma ganska högt upp. Jag lyfte Zorro med Luft, och i det närmaste flög hem.

När jag kom hem saknade jag känslan av att kunna ringa Syllivan, diskutera med henne om min nya gåva. Jag gick runt och testade Vatten lite överrallt, tappade upp varma och sköna bad åt mig, Kelly och Zorro, vattnade gräsmattan, tvättade kläder osv.

Jag mindes den dagen. Det var kul att ha vattenkrig med Zorro, för jag lyckades äntligen göra det till en lek att tvätta honom. Jag tror han gillade det. Jag smällde igen fotoalbumet, och började tänka på min senaste födelsedag. Det var för två veckor sedan, och jag fick kontroll över Eld.

Jag hade gått ut i skogen, ensam, eftersom Zorro var död. Jag hade kommit dit tidigt, och träffat Zorros ande, lekte med honom i flera timmar. Sedan åt jag Körsbäret, och fick kontroll över Eld. Jag stannade där till sent på kvällen, höll mig varm genom att låta Elds hetta rinna genom mitt blodomlopp. När jag skulle gå blev Zorro trött, och gick för att lägga sig på sin grav. Han försvann i ett vitt ljussken i samma stund jag lämnade gläntan. Jag gick lycklig hem, och somnade som en stock. Nästa dag åkte jag för att prata med Kelly. Vi testade vad jag kunde göra med mina krafter, och jag sov över där. Det kändes skönt att någon tog hand om mig igen.

Det var den 4 juli, Syllivans födelsedag. Jag kände hennes kropp vid mina fötter, eller ja, mina rötter. Jag halvsov, eftersom jag trodde att ingen skulle komma förbi. Men jag hade lite fel. Jag kände hur något bröt sig fri från mig. Detta något drog sig upp ur sin grav vid mina fötter, eller ska jag säga någon... Hon ställde sig framför mig, och sade "Hallå." Jag blev helt paff! Det var...