Divergent, Dauntless

Titel: Divergent, Dauntless
Författare: LucyMalfoy
Språk: Svenska
Färdigskriven: Nej.
Antal kapitel: 3
Åldersgräns: Kommer att förekomma en hel del otäcka scener.
Beror nog på vad man klarar av. Men troligtvis PG-13

Den handlar om när Tori och Alli måste hjälpa varandra att komma in i De tappra och stanna kvar och inte bli falanglösa.


Kommentera att ni vill ha så får ni efter två kommentarer så får ni ett kapitel

Åh jag älskar Divergent! Ska bli jättekul att läsa.

Tack. Det ska bli kul att skriva







Kapitel 1 – Lämplighetstesterna


Jag sitter i skolan och väntar på att få göra mitt lämplighetstest som kommer visa om jag kan vara kvar i De tappra eller måste byta men jag tror jag kommer kunna vara kvar i De tappra. Jag vill vara kvar där. Det är stället för oss modiga och jag älskar att slåss, bråka, hoppa från tak, hoppa på och av tåg i farten. Det är mitt liv. Älskar allt man gör när man är i De tappra. Jag sitter och väntar på att det ska bli min tur att testas. Jag ska testas med vad jag tror kommer bli Allie Wolf. Jag ler stort och skrattar med de andra i min falang. Jag tänker på vad man kanske kommer få göra på testen men kommer inte på vad det kan vara för något.

De osjälviska testas av en från De tappra och en från De lärda. En testfrunktionär från De osjälviska, som testar alla förutom de två som kommer från sin egna grupp, ränknar up de tio namnen som nu står på tur att testas. Två från De lärda, två från De fridfulla, två från De ärliga, två från De osjälviska och så slutligen: "Från De tappra: Tori Shadow Black och Allieson Wolf."

Jag reser mig upp och går leende till utgången i cafeterian. Utanför cafeterian finns en korridor med tio rum och jag går till rum nummer fem och Allie till rum nummer sex och jag ler svagt mot henne innan jag går in i rummet och ser en av De osjälviska sitta där. Jag vill inte att hon och jag ska skiljas åt här nu. Jag är lite rädd och när jag är rädd vill jag ha min babe vid min sida.

Jag har tatuerat mig och piercat mig. Jag har en svart örn som flyger i nacken, tre korpar som har vingarna i luften på mitt ena nyckelben, på min vänstra handled har jag ett brustet svart hjärta med röda fläckar i, en piercing i tungan, två i läppen, tre i högra ögonbrynet, fem i högra örat, tre i vänstra örat och en i navlen. Jag har på mig svarta gothic byxor, ett svart linne med Metallica´s logga på, och ett par Dr. Martens kängor på mig och en del eyeliner. Jag älskar denna stilen, i de andra falangerna är man så tråkiga och trista. Jag har alltid på mig en kniv med i fall jag skulle behöva det. Jag har gråbrunsvarta ögon, svart hår med snedlugg som är lätt vågigt och som jag älskar och jag har färgat min lugg lila och älskar den, är lång, smidig, alert, snabb och bra på typ allt men ingen kommer få reda på mina rädslor. Om någon gör det dör jag hellre än lever vidare. Jag hatar att ha hemligheter men jag måste för att om den kommer ut kommer jag dö genom att hoppa ner i avgrunden och jag tror att min flickvän skulle bli ledsen då.

Jag ler mot kvinnan som är i rummet och ska göra testet på mig. Alla tio rummen är gjort av speglar. Kvinnan har en grå kostym på sig och jag rynkar på näsan åt den. Jag tycker kostymer är tråkiga.

Jag sätter mig i stolen som ser ut som en tandläkarstol och bredvid den ser jag att det står en apparat som jag tror hon kommer använda.

"Hej", säger jag och ler stort.

"Hej. Du är Tori va?" frågar hon. "Jag heter Tanya. Och ska göra ditt lämplighets test på dig."

"Ja, det är jag", svarar jag och suckar. "När börjar vi?" tänker jag.

Tanya sätter en elektrod i min panna och sen en i hennes egen panna och då kommer jag på att hon kanske ska kunna se vad som händer. Hon fäster en till elektrod i min panna och en till i hennes. Hon kopplar en massa sladdar till mig och henne som går till apparaten när hon kopplar in den till sladdarna med. Tanya ger mig en dryck som hon ber mig att dricka och så dricker jag den och blundar.

När jag öppnar ögonen igen har bara ett litet kort ögonblick passerat men jag befinner mig inte längre i rum nummer fem. Jag har kommit tillbaka till skolans cafeteria, men nu är borden tomma och genom glas väggarna ser jag att det är vår ute med antydan till att det snart är sommar. På bordet framför mig står två korgar. I den ena innehåller en bit ost och i den andra en kniv som är nästan lika lång som min underarm.

"Välj", säger en kvinnoröst bakom mig och jag väljer såklart kniven. Sen försvinner korgarna och jag ler större. Jag gillar detta massor. Jag hör att en dörr knarrar och vänder mig om. Jag ser en hund komma emot mig. En hund med dreglande käftar står bara några steg ifrån mig. Jag ser på kniven och sen hunden, jag kommer nu på varför vi fått välja mellan en ost bit och en kniv. Den reser ragg och närmar sig långsamt mig. Den morrar högt och jag höjer min högra hand och jag kastar kniven och den fastnar snabbt i hundens öga. Sen ser jag hur den dör. Jag suckar och gäspar. Detta är tråkigt. Det kommer fram en annan hund som verkar gilla mig för den nosa på mina byxor och händer. Sen ser jag en liten flcika springa mot hunden. Hon sträcker ut händerna mot hunden. "Vovve", skriker den lilla flickan och jag ser att hon kommer dö om jag inget gör nu. Rovdjuret till hund spänner sina muskler och förbereder sig för att anfalla den lilla oskyldiga flickan som inte vill någon något ont.

"Neeeeeeej!" skriker jag och hoppar på hunden och slår den till marken och den kan inte röra sig under min tyngd och under mina muskler. Efter som jag nästan bara är muskler och styrka som är jag starkare än hunden.

Jag vaknar sakta och ler. "Detta var en upplevelse av udda slag", säger jag och tittar på Tanya. Jag ser att jag är i rummet med speglarna och inte att detta är ett nytt test. Jag vrider på huvudet lite, runt en centimeter för att kunna se hela Tanya och vad det hon nu gör. Hon plockar bort elektroderna från sig själv och sen på mig och jag suckar när de är borta. Jag tyckte inte om dem och kommer aldrig att göra.

"Tanya hur gick det? Får jag reda på mitt test resultat snart?" frågar jag lite oroligt.

"Jag vet inte riktigt hur det gick. Jag måste kolla det. Sen när jag vet det Tori", mumlar Tanya snabbt och går ut från rummet.

Tillslut kommer Tanya tillbaka och ler snabbt mot mig innan hon börjar prata. "Du behöver inte vara orolig för dina resultat. Tori, dina svar är inkonikvent", säger hon och ser blek och matt ut. "I vanliga fall brukar varje fas elliminera en eller flera falanger, men i ditt fall har jag bara kunnat utesluta tre falanger."

"Bara tre?" mumlar jag oroligt och känner att min röst är hes och att det är svårt att prata.
"Du valde kniven i början vilket valde bort De fridfulla, och sen nästa scenario var du osjälvisk och då kunde inte De osjälviska väljas bort och sen vet jag att du inte kan hamna bland De ärliga eller bland De lärda", säger Tanya och ler mot mig. "Du har visat på Divergens. Vilket betydde att du passar in på mer än en falang", fortsätter hon sakta som för att vara medveten att jag hör och förstår det. Detta betyder att jag är onormal och måste välja själv falang.

"Okej. Får jag gå nu?" frågar jag och reser mig upp och börjar gå.

"Ja. Men kom ihåg du får aldrig berätta att du är en divergent Tori", säger hon och börjar fippla med något som jag inte bryr mig om vad hon gör.

Jag går ut till cafeterian och försöker leta upp Allie för jag behöver ha henne hos mig. Jag bryr mig inte om folket runt mig när jag går mot De tappras bord i salen. Jag sätter mig bredvid Allie och kramar om henne och ler. Sen vänder jag hennes ansikte mot mig mer och kysser henne snabbt med intensivt och passionerat. Jag älskar henne av hela mitt hjärta.

"Jag älskar dig, babe", mumlar jag i hennes öra och blåser lätt.
"Jag älskar dig med, Shadow of the Dark", mumlar hon mot mitt hår och håller om mig innan vi går ut från cafeterian för att hoppa på tåget hem och komma dit.

Åh, jätte bra! *bevakar*

Tack

Awesome! Jag bevakar nu

Har inte läst Divergent, så haha
det är lite svårt för mig att fatta kanske...
Men ditt skrivsätt fattar jag!
Du är supermegaduktig!!!

Jag älskar hur du beskriver karaktärerna och omgivningen
Ska absolut bevaka denna!

Kapitel 2, del 1 – Ceremonin

Jag och Allie börjar springa upp för trapporna efter de andra i De tappra. Vi gör detta som en modig handling och inte som De själviska gör, de tar dem för att låta andra ta deras platser i hissen. Jag tycker att dem är konstiga för jag tycker inte m dem eller förstår mig på dem. Vi ska springa tjugo våningar innan vi är framme. Det blir fyrtio trappor att springa upp för men det är ingen fara för mig som är van att springa hela dagarna upp och ner för trappor. Efter en stund är vi framme efter att ha sprungit upp för de tråkiga grå och kalla trapporna och går ut från trapphallen och vi går in i den lokal jag ska göra mitt livs beslut. Att stanna i De tappra eller att byta falang till De osjälviska. Jag tror jag vet om jag ska stanna eller inte, jag stannar troligen för i De osjälviska skulle jag inte få ha kvar mina piercingar eller några av mina kläder. Jag skulle få ha på mig grå fula kläder och bo i fula hus och inte under jorden som jag gör nu.

Rummet är arrangerat i allt mindre cirklar. Den yttersta består av oss sextonåringar från alla falanger. Vi kallas ännu inte medlemmar. Vårt beslut i dag gör oss till noviser och vi blir medlemmar först efter att ha genomgått och klarat initieringen.

Vi ställer oss i bokstavsordning efter de efternamn som vi kanske kommer att lämna bakom oss för alltid idag. Jag står mellan några jag inte vet namnen på men att det har efternamn på S. Jag har aldrig pratat med dem innan, jag har bara pratat med Allie och våra vänner som inte ät många. Folk är rädda för mig, lite för rädda enligt många av de andra falangerna. Jag står bredvid en från De fridfulla och en från De tappra, tror jag. Jag är inte riktigt säker.

Rader av stolar för våra familjer utgör nästa cirkel. De är arrangerade i fem sektioner efter falang. Det är långt ifrån alla i varje falang som kommer till valceremonin, men tillräckligt många för att väldigt många av de som är sexton ska tycka att det är en jättepublik men det tycker inte jag. Jag har varit med när man har försökt trycka in hela min falang i matsalen, det går inte för det är för många som ska få plats men många har knappt sett så mycket personer i sitt liv.

Det är olika som har ansvar för ceremonin och jag tror att det är De fridfullas tur nu men jag är inte säker. Jag orkar fan inte hålla koll på någon onödig liten sak. Någon kommer hålla inledningsanförandet och läsa upp namnen i omvänd ordning så hon från De fridfulla kommer göra sitt val före mig men jag bryr mig inte. Jag vill bara få det överstökat så att jag kan prata med Allie och Will och Uriah med flera som kommer göra sina val nu idag. Jag älskar min flickvän och mina vänner, jag har så många roliga minnen med dem. Jag kommer göra mitt val före Allie. Och sen kommer hon göra sitt före både Uriah och Will.

I den innersta cirkeln står fem urnor i metall som är så stora att om jag hade varit lite mindre och krupit ihop att hela jag skulle få plats. Var och dem innehåller någonting som representerar varje falang: grå stenar för De osjälviska, vatten för De lärda, jord för De fridfulla, glödande kol för De tappra och glas för De ärliga.

När vem det nu är som ska ropa upp namnen, ropar upp mitt namn ska jag gå in i mitten av de tre cirklarna. Jag ska inte säga någonting. Han eller hon kommer ge mig en kniv och med den ska jag skära ett snitt i min hand och låta blodet droppa ner i den urna som tillhör den falang som jag väljer. Mitt blod på de svala stenarna eller mitt blod som fräser över den glödande kolen.

Mina föräldrar är inte här så jag kommer bara stå här en stund tills det hela börjar. Jag hata att vänta. Jag vill kunna gå till De tappra nu. Alla som känner mig vet att jag kommer att välja De tappra för det finns inga andra val för mig. Alla et att jag är väldigt aggressiv av mig och inte tycker om annat än slåss med mera. Alla intar sina platser och talet börjar som jag inte lyssnar på för jag orkar inte. Jag hatar tal och tråkiga saker som papper och skola.

"Våra ungdomar har nu fyllt sexton år. De står på trösklen till vuxenlivet och det är nu upp till dem …" och så fortsätter det och jag tänker inte lyssna mer. Detta är tråkigt och jag önskar att vi bara kan få det överstökat nu.

"De som såg att aggression bar skulden bildade De fridfulla", säger den som öppnar detta innan folket väljer falang. "De som la skulden på människornas okunnighet bildade De lärda. De som menade att oärlighet bar skulden bildade De ärliga. De som trodde att människornas själviskhet var orsaken bildade De osjälviska. Och de som trodde att problemen i världen berodde på feghet bildade De tappra", säger personen som jag tror kan vara en kvinna men jag tror att det mer är sannorlikt att det är en man. Jag ser på vissa att de är rädda och att deras ben känns som gelé och att allt liv har lämnat deras ben. Sånt drabbar aldrig mig men alla andra drabbar de.

Jag lyssnar en stund inte på talet men när personen säger "Vi ger varandra betydligt mer än vad som kan sammanfattas i ett kort tal. Inom våra falanger finner vi mening, syfte och liv. Det är falang före blod som gäller. Det innebär att våra falanger, snarare än våra familjer, är där vi hör hemma", säger hon och väntar på att folket ska sluta tissla och tassla.

"Skilda från våra falanger kan vi inte överleva. Vi blir som levande döda", fortsätter denna person jag ännu inte lyckats lista ut vem det är. Jag håller på att bli tokig. Jag vill veta vem det är som presenterar detta. Tystnaden som följer på personens ord är tyngre än andra tystnader. Den är fylld med och av våra värsta farhågor, till och med större än rädslan för döden. Den genomsyras av folkets största skräck. Den att bli falanglös.

"Därför är detta en dag av lycka – en dag då alla falanger välkomnar sina nya noviser som tillsammans med oss kommer att fortsätta arbeta för en bättre värld", säger hon leende. Onödigt att le, tycker jag men det är bara jag som tycker det tror jag.

Alla börjar applådera men jag tycker det låter pressat och tryckt men det kan vara jag som spelar mig ett spratt. Jag klappar lite i händerna och ser på Allie och ler stort mot henne och nickar om vi ler och sen nickar meddelar vi varandra att det kommer bli bra eller att det är bra, det är ingen fara och just nu meddelar jag båda sakerna. Jag älskar Allie en massa, om hon dör, dör jag med så mycket älskar jag henne. Nu kommer jag på vem som har talat, det är för fan Nea, en av våra ledare. Hon är en av de yngsta ledarna i vår falang. Hon är jättebra. Hon har hjälpt mig att träna bättre och med Four. Han är arton och han är som en bror för mig. Han hatar att alla mobbar och hatar mig men jag bryr mig inte, om det blir bråk vinner jag. Jag är starkare än vad jag ser ut och det vet många, jag är rätt så muskulös så vissa tror att jag är svag men nej, där tar de fel. Jag har vuxit upp med fem bröder och en syster som nästan alla är äldre än mig. Min syster är lika gammal som mig. Så jag klarar mig väldigt bra själv.

Jättebra! 8D

Intressant och jättebra! ♥