varför lämnade du mig?[SV]

Varför lämnade du mig?

Författare: KajsaRC2001
Boktyp: Fanficton
Skrivtyp: Jagform
rating: PG
kapitel:5
det kommer att vara väldigt olikt från den riktiga boken.
Huvudperson: Spencia
Hårfärg: mörkbrun
Ögonfärg: Grön
Kan prata med djur/ animagus: örn
Handling: Spencia ska börja sitt sjätte år på beauxbatons när det beslutas att hon ska börja på hogwarts. Hon får bo hos sin smått galna moster i de lugna områdena utanför London.
Inte färdigskriven.
Kommentera snälla!

Detta är min första FF så jag hoppas att ni gillar den...

Kap 1
pergamentet
10 augusti

En kvinna med korpsvart hår stod framför mig. Hennes ögon gav mig rysningar. Det kändes som om de kunde trängde sig in i min själ. Nu uppenbarades tre andra bakom henne. En man med isblont hår, en annan med rött och en kvinna med blont. Plötsligt föll jag bakåt ner i ett hål där jag landade på en hög med ormar som slingrades runt mig och hotade med att strypa mig. Då såg jag ett ansikte. En pojkes. Hans isblonda hår var stripigt och hans gråa glänsiga ögon som såg ut att fälla tårar när som helst. Han sträckte ut en hand men jag kunde inte nå den. ormarna försvann och pojkens ansikte ersattes av en stor svart korp som kraxade ur sig ”Spring iväg! Du borde inte vara här. Han får inte upptäcka dig! Han kommer att döda dig Spencia!”

”Spencia!” jag satte mig upp med ett ryck men när mina morgon ögon möttes av det ljusa rummet la jag mig ner igen och drog täcket över huvudet. ”hallå? Jag ser ju att du är vaken.” det var Simon ”mamma vill att du kommer ner nu.” ”Okej” Stönade jag . ”Säg att jag kommer.” Jag klev upp ur sängen och gick till min krok där morgonrocken hängde och gick ner till köket där mamma stod med ett pergamentpapper i handen. ”Detta är till dig” sa hon och räckte fram ett pergament . ”Du har blivit antagen till hogwarts!” jag stirrade på henne. Jag förstod inte. Det var på de skolan den magiska trekampen hade varit. Den trekampen hade varit en hemsk hade jag hört från Fleur Delacour som hade deltagit. ”Men jag går ju redan på beauxbatons och det räcker.” ”Jo men skolstyrelsen tyckte att med dina betyg passar det bättre att du går i en skola som inte riktar sig in på skönhet och istället studierna och eftersom hogwarts är en bra skola skickade dom dig dit.” Jag visste inte vad jag kände. Jag var glad och ledsen på samma gånga. Jag hade längtat efter en skola där jag kunde visa vad jag kunde istället för en där ingen brydde sig om det men jag ville inte lämna Ariana. Fast när jag tänkte efter hade hon inte skrivit på hela sommaren.
”Vart ligger Hogwarts?” ”det ligger i England så du får bo hos Rebecca till dess så packa allt du kan tänkas behöva.” jag kollade bedrövat på mamma. Jag ville inte lämna henne. ”Vi kommer att träffas på loven.” Försökte hon med ett osäkert leende. min mun öppnades för att säga något men stängdes kvickt. ”Okej” sa jag utan förvarning. Orden bara slank ur mig. ”Bra. Gå upp och packa nu, tåget går imorgon klockan 9.30”

Jag sprang upp för trappan och in i mitt rum. Jag hade ingen aning om vad som hänt. Men gjort är gjort och det kan man inte ändra. ”Om man kan resa i tiden kan man” muttrade jag för mig själv. Jag drog ut kofferten under min säng och började packa ner kläder, böcker och andra saker i den. Jag hade spenderat mina första 11 år i England tills jag blev antagen till beauxbatons så jag viste hur klimatet var vilket gjorde mig lugn.
Jag ropade på Valenci och den svarta ugglan flög in genom det öppna fönstret och satte sig på skrivbordet. ”Vi ska till England imorgon” viskade jag till henne. Fågeln tittade in i mina ögon och svarade ”jag vet, jag hörde du och din mamma prata. Jag tror att det blir kul.” Jag nickade. ”Hoppas på det.”

~¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨~

11 augusti

Jag satte på mig några mugglarkläder som fanns i en liten skokartong under sängen. Det var ett par jeans och en t-shirt. Jag gick fram till spegeln och började borsta mitt mörka hår. ”Spencia! Vi ska åka nu.” ropade mamma. En rysning for genom min kropp när jag tar tag i koffertens kalla handtag. Hur blev den kall? Jag gick ner till hallen där mamma stod och väntade. ”Lägg denhär i väskan.” Sa mamma och gav mig en blå sidenkappa som liknade den vi hade på beauxbatons fast den här var längre och tjockare. Kappan var mjuk och vid kragen var gjord av vit päls från tollider (ett djur vars päls växer ut väldigt snabbt och ger lycka.).
”Det kommer att bli kallt i England.”Sa hon drömmande. ”Tack mamma den är jättefin.” Vi gick ut till en liten vit bil med ljusblåa detaljer. Kofferten landade med en duns i bilens baklucka. ”Jag glömde nästan Valenci”
Den viktigaste saken på hela resan, tänkte jag. När Valencis bur stod i bilen med mig och mamma förflyttades vi till ett slitet rum som jag kunde identifiera som ett garage inne i paris. Bilen var antagligen en flyttnyckel eftersom det hade varit turbulent och att det hade gått så snabbt. Garaget låg hyfsat nära tågstationen så vi behövde inte gå långt. ”hejdå mamma.” sa jag och gav henne en sista kram innan jag skulle åka .”Hejdå min älskling” viskade hon och jag så hur en tår föll ner på hennes kind. ”Vi hörs!” ropade jag ifrån tågdörren. Tyst gick jag in i en ledig kupé där jag kunde lasta av mig mina saker. Jag lutade mig tillbaka i sätet och slöt ögonen

Jag såg ett ansikte. En pojkes. Hans hår var stripigt och hans gråa glänsiga ögon som såg ut att fälla tårar när som helst. Han sträckte ut en hand men jag kunde inte nå den. Pojkens ansikte ersattes med en stor svart korp som kraxade ur sig ”Spring iväg! Du borde inte vara här. Han får inte upptäcka dig! Han kommer att döda dig Spencia!”

Jag vaknade med ett ryck. Drömmen var bekant. Jag hade antagligen drömt den förut. Jag kom på mig själv att jag skakade och frös. Korpens ord skar i minnet . De va hemska. Så många frågor ställdes i mitt huvud Hade korpens ord någon innebörd? Vem va pojken? Varför var han så sorgsen? Behövde han hjälp?
Det hade blivit mörkt och jag satt fortfarande ensam i kupén. Jag kollade på Valenci som sov. Tåget stannade och jag kollade ut genom fönstret. Vi var äntligen framme i London.




så vad tyckte ni?
var den bra?

Den var jättebra! Fortsätt skriv!!

Kap 2
Välkomnandet

Moster Rebecca står och väntar på perrongen när jag kommer ut. ”Hej! Va stor du har blivit! Så vacker. Vad kul att du ska bo hos mig! Hur mår familjen? Är det där Valenci? Å var det var länge sedan. ”Hon pladdrar på medans vi går till en skruttig liten bil som ser ut att falla ihop när som helst. Än en gång dunsar kofferten ner i bakluckan, men denna gång börjar bilen skaka oroligt. ”Bara lugn. Jag kommer att fixa den när vi kommer hem.” Säger Rebecca och ler brett.
Londons gator flyger förbi utanför det skruttiga fönstret. Bilen åker in i ett stökigt garage vars färg på väggarna flagnade. Den stannar. Rebecca kämpar med att öppna bildörren som motvilligt låter henne komma ut. Jag lägger min hand på handtaget och börjar trycka upp dörren. Men eftersom gångjärnen var rostiga, så landar bildörren på golvet med en dov duns. Den va verkligen skruttig säger en röst i mitt huvud. ”Det gör inget. Hoppa ur bilen nu och glöm inte Valenci.” ”Vad stökigt det är” säger Valenci när jag tar upp buren. ” Jag vet. ”suckar jag.
Jag ställer mig bredvid bilen och betraktar den. ”reparo” Bildörren flyger tillbaka till sin plats på bilen och de andra delar som var förfallna blev så gott som nya. ”Tack så mycket gumman. Följ efter mig. Ditt rum är på andra våningen.”
Hon börjar gå mot en dörr i ena änden av garaget som ledde till ett gult litet kök. Hon fortsatte att gå igenom köket till en spiraltrappa som leder upp till ett rum med massor av bokhyllor. ”Här är det.” säger hon och öppnar en blå dörr. Jag häpnas av rummet. I taket lyser det stjärnor och väggarna var utsmyckade med fåglar. Rebecca ställer ned kofferten på golvet. ”God natt.”När är Rebecca har lämnat rummet öppnar jag kofferten och tar ur en blå sidenpyjamas som jag sätter på mig.
Pergamentet prasslar när jag tar upp det ur högen och börjar skriva.

Hej!
Jag är nu framme hos Rebecca. Resan gick bra och jag tog mig oskadd till hennes hus. Trots att hennes bil såg ut att falla ihop när som helst. När vi var framme i garaget och jag skulle gå ut gick bildörren av men reparo fungerade och nu der den ut att var helt ny.
Saknar dig mamma. Längtar redan tills vi ses igen.
Kramar från Spencia

Långsamt viker jag ihop pergamentet och stoppar ner det i ett kuvert. ”Flyg med detta till mamma, Valenci” viskar jag ”och skynda dig tillbaka.” ”Det ska jag.” Viskar hon tillbaka.
En kall bris virvlar runt i rummet när jag öppnar fönstret. Jag kollar på Valenci som flyger iväg tills hon försvinner i natten.
Jag kryper ner i sängen och stirrar upp på stjärnorna i taket. Mina ögon blir tunga och jag dyker ned i en lång drömlös sömn.

Goood

SUPERBRA! Jag fattar inte hur du kan skriva så bra det ser ut som en riktig författare har skrivit den! Väntar på fortsättning!♥

förlåt att jag inte har skrivit men jag glömde datorn med dokumentet på hos mamma. men här kommer det!


Kap 3

Diagongränden

”Upp och hoppa! Vi ska till Diagongränden idag.”
Rebecca hade pratat om det stället många gånger. Om alla saker och vänner. Jag satte på mig lite kläder och gick ner i köket där jag damp ner på en stol. Jag hade varit här i en vecka och sen dess har huset blivit mycket renare. Frukosten var framdukad så jag började att äta
”vi måste åka om en halvtimme.” sa rebecca stressat. Frukosten slank ner i magen och jag gick upp till rummet där jag fyllde en silvrig liten påse med galleoner, siklar och knutingar. Jag hade gick fram till spegeln där jag borstade håret och satte på mig ett halsband.
”Skynda dig nu! Jag ska träffa Madam Malkin.” Ropade Rebecca otåligt. ”Jag kommer!” jag tog min blåa kappa och dunsade ner för trappan till vardagsrummet där Rebecca stod och väntade. ”Här.” sa hon och räckte fram en kruka flampulver. ”Det var väl Diagongränden?” Frågade jag osäkert. Rebecca nickade. Jag hade förflyttats med flampulver en gång tidigare när familjen skulle till mormor. ”Diagongränden!”
Det kändes som jag kvävdes, men den känslan tog snabbt slut när jag vinglade ut på en gata där det vimlade häxor och trollkarlar. En kall hand lades på min axel. Jag hoppade till.

”Gud vad du skräms!” sa jag och antydde att det var rebecca. ”Förlåt det var inte meningen att skrämmas,” sa en ljus röst ”men du tappade din påse.” Jag vände mig om och kollade på en tjej med blont hår. ”jag heter Luna” sa den blonda. ”Spencia” nickade jag och sträckte fram en hand. “det var ett fint namn “sa hon “det är väl fr...” hon hann inte säga klart meningen förrän hon avbröts av Rebeccas som snubblade in i henne. “ förlåt det var verkligen inte meningen att överfalla dig sådär” ursäktade Rebecca och reste sig snabbt. “det gör inget” “ Luna” hörde jag någon ropa. “Jag måste gå nu men det var trevligt att träffas.”sa hon snabbt och kilade iväg.

Vi inhandlade det jag behövde för skolåret och åkte hem. Det var skönt att komma till Rebeccas hus. Där lade jag mig utmattat på min säng och somnade.

Bra!!!!!

Ååå!!! Jag skA läsa så fort jag kommer hem!!! ♥

NU HAR JAG LÄST.
Jag är kär.
Detta är ett av de bästa ff:n jag någonsin har läst,
och det är verkligen inget skämt.
Kommer bevaka denna lika stenhårt som du bevakar min, men det här var miljoner ggr bättre!!!!!

NÄR KOMMER NÄSTA KAPITEL?

tack så mycket! Det gör mig väldigt glad att du gillar den!


Gooooooooood! Bra att du gillar den!


Haha... Är det verkligen så? Detsamma!


*blir gråtfärdig*
Naww! Tack så hemskt mycket! Men jag kan inte slå din ff.
nästa kapitel kommer troligen imorgon

Yes!