Vad gör dig till en Hufflepuff? [SV]

Titel: Vad gör dig till en Hufflepuff?
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction, Harry Potter,
Antal kapitel hittills: 4
Färdigskriven: Ja!
Rating: R
Beskrivning: Teddy Lupin går på Hogwarts som vilken vanlig elev som helst, men allt är inte som det borde vara.

AUTHOR'S NOTES;; Okej, denna fic har jag tagit mig stora friheter med. Jag vet att ålder och liknande är fel (denna är skriven ganska direkt efter DH och jag kastade mig över storyn utan att dubbekolla ålder på karaktärerna i fråga) men det är ändå en ganska okej fic, men om man inte gillar skumma saker, skumma karaktärsdrag och förändringar bör man kanske inte läsa.

--------------------------------------------------------


Kapitel 1.

I månens matta sken kunde tre figurer urskiljas, en av dem skakade våldsamt medan de andra två höll fast, i varsin arm. En uggla hoade tyst i natten, som om den var rädd för att störa, väcka uppmärksamhet.
”Vet du vad, smutsskalle?” sa en mörk, raspig röst och ett flämtande hördes från den fasthållne, rädslan kunde nästan förnimmas i luften. ”Jag har alltid undrat varför ni fortsätter att envisas med att komma tillbaka hit. Ni är inget annat än lort under våra fötter.”
Ett galet, psykotiskt skratt hörde från personen som stod vid den fasthållnes andra sida.
”Får jag nu, får jag?” det psykotiska skrattet övergick till ett flickigt skratt, liknande skolbarnsfnitter. ”Jag har velat detta så länge…” Hon strök sina kloliknade, röda naglar över den fasthållnes kind, farligt nära de gröna, skräckslagna ögon som var vattniga nu, ännu mer förtvivlade av rädsla än förut.
”Så, så...” Den unge man som höll fast hårt i den andra armen, slog bort handen från kvinnan. ”Om vi petar ut ögonen på dem kommer de märka för tidigt vad som händer, tror du inte? Och inte vill vi ha Potter och hans små underordnade springande här nu också, eller hur?”
Kvinnan skakade på huvudet ogillande, men log snart stort ändå och såg in i den skräckslagnes ögon.
”Får jag leka med honom då?”
”Det vet du”
Och skriket som skar genom natten skrämde bort alla ugglor i närheten.

Teddy Lupin hade sovit dåligt nu igen. Rödsprängda ögon i spegeln var en vanlig syn numera, likaså de mörka skuggorna och påsarna under ögonen. Han gäspade och vände sig sedan om mot väggen för att somna om. Men han hann knappt sluta ögonen igen förrän någon klappade honom på axeln.
”Hey, Teddy! Din sjusovare, vakna! Eller ska du sluta äta frukost nu också för att bidra till ditt pigga anlete?”
Teddy grymtade. Han hade glömt, för ett ögonblick glömt att han var på Hogwarts, med tidiga morgonuppvaknanden och Hufflepuffs sovsal för sjätteårseleverna, med en alltid lika skojfrisk Adrian Renoir till granne. Han slängde en kudde på honom och grymtade till igen.
”Jag kommer, snart…”
”Äh, upp med dig nu!”
Och innan Teddy visste ordet av hade Adrian släpat honom ur sängen.
”Du kommer med nu!” Han log elakt. ”Du vill väl inte missa försvar mot svartkonster, eller hur?”
Sedan försvann han ut ur rummet och lämnade Teddy i en röra med sängkläder och kuddar. För ett ögonblick övervägde Teddy att hoppa över frukosten trots allt och lägga sig igen, men nu skulle han ändå inte komma upp och Adrian hade rätt, han ville inte missa försvar mot svartkonster. Och att lära sig slåss mot mörkrets krafter på fastande mage hade aldrig varit en speciellt bra idé. Då han lyckades få på kläder och fixa sig tillräckligt för att se lite respektabel ut, lämnade han sovsalen för att få lite frukost tillsammans med de andra i Hufflepuff.

Stora salen var som vanligt full av liv och rörelse, idag gav det Teddy en fruktansvärd huvudvärk. Han slog sig surt ner bredvid Adrian och kände det som att han supit skallen av sig kvällen innan. Han svalde en klunk apelsinjuice med en grimas. Adrian skakade på huvudet medan han tittade på honom.
”Vad GÖR du på nätterna egentligen? Inte pluggar du, inte sover du och vad jag sett så är inte Victoire i närheten längre…” han log ett elakt, men ändå vänligt leende. Teddy orkade inte svara. Istället tvingade han ner en tugga nyrostad bröd och lät ögonen vandra över stora salen, som redan hade börjat tömmas på elever på väg till sina första lektioner för dagen. Han tog en klunk juice till och lämnade den halvätna mackan.
”Jag går Adrian, jag ska göra… jag ska hämta böckerna till försvar mot svartkonster. Vi ses där!”
”Jag sa väl inget dumt?” ropade Adrian efter honom, men Teddy låtsades inte höra. Han lämnade salen och gick med snabba steg upp för trappan, då han sprang rakt in i Victoire Weasley. Det kändes som han inte sett henne på flera år, eller ens någonsin, chocken av hennes skönhet gjorde att Teddy Lupin log sitt första leende på länge, det var som att alla problem som någonsin legat på hans axlar hade försvunnit. Sömnlösheten hade han glömt för länge sedan. Det var som att allt som spelade någon roll var att hon var där, deras nätter tillsammans, det var bara de just nu även om flera tredjeårselever passerade dem i trappan…
”Teddy.” hon log och Teddy kände det som att han studsade. Så lite tid, med hennes GET-prov och allt, alldeles för lite tid. Han smekte hennes kind.
”Jag har inte tid nu.” hon tog hans hand och kysste honom lätt, men drog sig snabbt ur innan han hann omfamna henne på riktigt, som han borde hinna mycket mer. ”Trolldryckskonst, jag måste skriva klart uppsatsen nu, bara det sista kvar..”
Teddy tryckte hennes hand och försökte hålla henne kvar, men nöjde sig sedan med att kyssa henne en sista gång, memorera hennes mjuka läppar, den mjuka känslan av hennes vackra, blonda hår…
”Vi ses sen.”
Hon log igen och nickade. När hon försvann runt hörnet kände Teddy återigen hur alla problem tyngde hans axlar, om möjligt ännu tyngre än förut. Om det bara kunde vara så att de hade all tid i världen, om det kunde vara så att ingen annan, eller inget annat, spelade någon roll. Precis så som det kändes när han höll Victoire i sina armar. Men de hade inte all tid i världen, mycket lite av den. Och nu var han dessutom sen till Försvar mot svartkonster.

Det var kyligt, men hon fortsatte gå ändå, som om kylan inte störde henne det minsta. Den tunna kappa hon hade svept runt sig fladdrade i vinden runt hennes nakna anklar och fötter, som rörde vid det daggvåta gräset utan att reagera på de kalla dropparna. Plötsligt hördes röster i närheten och hon stannade till. Ett leende spred sig på hennes läppar och försiktigt tog hon upp sin trollstav från en ficka på insidan av kappan, som om hon var rädd att de skulle höra hennes smala fingrar mot tyget. I skydd bakom ett träd granskade hon paret som nu passerade henne på stigen. Innan de hunnit märka att de var iakttagna hade hon viskat leende .
”Lamslå”
Flickan som höll pojken i handen föll till marken, utan ett ljud mer än den mjuka duns av hennes kropp som slog i gräset. Pojken snurrade runt och drog instinktivt sin trollstav.
”Vem är det? Vem är där?!”
Skrattande lösgjorde hon sig från skuggorna, tvinnade sitt långa hår runt fingrarna medan hon närmade sig pojken. Utan ljud frambringade hon långa, silvriga trådar ur sin trollstav och innan pojken visste ordet av var han fastbunden.
”Ensamt i natt.” sa hon tyst och lutade sig närmare. ”Så ensamt. Hur kommer det sig att smutsskallar alltid får mer sällskap än jag?”
Den fastbundne pojken öppnade munnen skakande för att svara, men hon tystade honom.
”Jag frågade inte dig.” hennes långa fingrar med röda naglar letade sig runt pojkens hals, han flämtade till av rädsla. ”Men hur kommer det sig, att jag vandrar ensam i natten, och smutsskallar som du håller handen med kärleken?”
Hon slängde en blick ner på den lamslagna flickan och släppte pojkens hals. Han drog efter andan, tacksamt.
”Men hon får inte vara med och leka.” fnittrande vände hon sig mot pojken igen, tryckte trollstaven i sidan på honom och det var bara han som hörde hennes röst i natten som viskade crucio.

Det hade hunnit bli sent och alla hade dragit sig tillbaka mot sovsalarna när Teddy lyckades hitta Victoire i biblioteket där hon skrev en uppsats i förvandlingskonst som mätte alldeles för många fot. Han log stort när han fick syn på henne och skyndade sig fram. Hon återgäldade leendet när hon fick syn på honom och avslutade sitt skrivande trots att hon ännu inte var klar.
”Teddy!” viskade hon så att inte bibliotekarien skulle komma och schasa bort dem för att de störde tystnaden som rådde innanför bibliotekets dörrar.
”Kommer du med ut?” viskade Teddy tillbaka. ”Vi kan gå en promenad så ingen stör.”
Hon nickade och samlade snabbt ihop sina saker och stoppade ner dem i väskan. Ute i skenet av stjärnorna var de helt ensamma, för första gången på mycket länge. Teddy tyckte att han hörde en uggla hoa svagt, men inget ljud kunde ta bort honom från stunden nu, bara han och Victoire. Tyst smög hon in sin arm under hans när de närmade sig sjön. Teddy stannade upp och tittade på henne.
”Victoire, jag…”
Han avbröts då han hörde en bekant röst lite längre ner vid stranden. Han snurrade runt och såg ett mycket bekant ansikte tillsammans med tre andra män i långa klädnader.
”Harry!”
Synen av hans gudfar, Harry Potter slog honom med häpnad. Harry tittade upp och fick syn på dem, och log vänligt när han med raska steg skyndade fram till dem.
”Vad gör du här?” väste Teddy. Dels var han arg för att Harry avbrutit den första ensamma stund han haft med Victoire på väldigt länge, men han var även nyfiken vad det kunde vara som drog Harry Potter, chef över aurorkontoret och inte mindre än tre auror till Hogwarts sjön. Harry tittade sig omkring och gjorde sedan ett hastigt tecken till de andra, som genast drog sig från dem för att cirkulera runt området.
”Hej på dig också Teddy.” sa Harry och rufsade om honom i håret vilket gjorde att Teddy kände sig som en femåring. Ilsket glodde han på Harry och försökte bortse från Victoires fnissningar.
”Men lägg av. Vad gör du här?”
Harry såg sig snabbt omkring igen som om han ville vara säker att ingen lyssnade på dem, sen lutade han sig närmare.
”Vi har fått in rapporter, tydligen försiggår det något mystiskt här omkring Hogwarts. Vi vet inte riktigt alla detaljer, men någon eller något attackerar mugglarfödda här. Och de är väldigt bra på att sopa igen spåren efter sig.”
Harry såg bekymrat på dem och Victiore såg chockad ut. Teddy tittade på Harry med tveksam blick.
”Vad menar du? Hur då attackerar? Och varför vet vi inget om det? Om någon attackerade mugglarfödda borde väl någon på skolan märka det?”
”Som jag sa, de är bra på att sopa igen spåren efter sig. Jag skulle tro att de använder minnesförtrollningar efter sina attacker, så offren inte ska märka vad som hänt.” Harry såg plötsligt nästan illamående ut. ”Någon sorts sadistisk fascination av att kunna skada mycket längre.”
”Här? På Hogwarts?!” sa Teddy och såg helt plötsligt förskräckt ut.
”Ja.” Harry såg tveksam ut. ”Ni borde inte vara ute såhär sent. Bäst att ni går tillbaka till skolan.”
Teddy tittade på Victoire som nickade.
”Vi borde kanske det Teddy.” hon kramade hans hand och han log mot henne för att sedan slänga en sista blick mot Harry, som tydligt sa att om han förstört deras kväll i onödan skulle han inte vara glad. Harry följde dem till porten som om han trodde de skulle lyckas råka illa ut på denna korta väg, även fast han var i närheten.
”Sov gott.” log han och svepte sen iväg över den stora gräsmattan för att hitta sina arbetskamrater igen.

Han höll armarna runt hennes midja när ljuset från månen letade sig in genom de fördragna gardinerna. Hennes andedräkt kändes varm mot hans hals, han drog henne tätare intill sig.
”Varför gick du utan mig?” frågade han lågt och lät handen smeka hennes rygg och nacke. Hon fnittrade tyst och viskade i hans öra.
”Du var inte här. Och jag var så väldigt uttråkad och ensam.”
Han såg henne djupt i ögonen och log sen brett.
”Och vad fann du?”
”Du skulle tyckt om honom, älskling. Han var som ljuv musik i mina öron. Fast han skrek nästan inget alls. Han var så kall. Tuff smutsskalle, kunde man aldrig trott.”
”Men han måste avslöjat något.”
”Jag sa ju, jag var uttråkad.” hon lät läpparna snudda vid hans hals, som om hon ville vinna medkänsla. ”Bara en liten, liten dos av riktigt smärta.”
Han höll henne ännu tätare intill sig och kände hennes hjärtslag dunka mot hans revben.
”Men de är här nu.”
Hon lade ett finger på hans läppar och skrattade lågt.
”Kommer de att förstå?”
”Självklart inte.” Han smekte hennes kind. ”De vet ingenting.”
”Precis.” Hon drog sin hand genom det långa blonda håret som föll i hennes ögon. ”Han är bara bra på att lägga sig i, din gudfar.”

Bra

Tack

OMG!!
Den här är otroligt jättebra!
Kommer det mera eller är den bara så här lång?

Och hur kan lilla gulliga Teddy vara den som torterar? :'( För mig har han alltid varit supergullig, snäll, modig och allt bra som man kan hitta på! Hur kan man bli nåt anat med Remus och Tonks som föräldrar? ♥ ♥

Tack så jättemycket!
Jag har ett kapitel till som jag tror jag postar snart, och sedan ett halvfärdigt tredje kapitel som jag kanske kan försöka börja skriva på också!


Och ja, det var en liten twist från min sida. Det var roligt att skriva! Jag har kanske lite konstig humor... eh.

gillar också att skriva

Najs!

Och det är ju kul att få lite nya sätt att se saker på
Det behöver ju inte alltid var rätt som jag ser saker...

Jättebra!Ska du skriva mer?

Tack! Tror jag lägger upp ett nytt kapitel i helgen kanske, ska bara läsa av det lite och så om jag tycker något är dåligt med det

à vad bra det va kän ingen präs ta det lunggt och gör kappitel 2 änu bättre !