Ett år - 22 juli

Det har gått ett år sedan terrorattackerna i Oslo och på Utöya i Norge. Oh dear, få saker har berört mig lika mycket som det som hände den 22 juli 2011, kanske till stor del för att jag vet att om detta hade varit i Sverige hade säkerligen jag och majoriteten av mina närmare vänner varit där. Det känns så närliggande på något sätt, antar jag.

Tänkte att det kunde vara fint med någon minnestråd här också, det är ju trots allt våra grannar. Så, ska någon titta på/följa minnessändningarna och konserten på TV under den kommande dagen?

Det släpptes för övrigt en trailer till dokumentärfilmen ''Til Ungdommen'' som kommer visas på bio (vet ej om den kommer vara aktuell i hela Sverige, dock!). Den handlar om fyra unga politiska aktivister inom olika partier i Norge, och man följer deras väg till valkampen bland annat. De filmade på Utöya dagen innan massakern.

Det är så hemskt och det känns inte som att det har gått ett år sen dess. Jag vill så gärna se den dokumentären och hoppas verkligen den visas på svensk biograf.

Åh, jag minns det fortfarande som igår. Vi firade min brors födelsedag och farmor berättade att någon hade bombat i Oslo. Då tänkte vi inte så mycket på det, och var upptagna att fira resten av kvällen. På morgonen öppnade vi tidningen, och då var dödssiffran på Utöya låg. Under dagens nyhetssändningar steg siffran hela tiden, och jag minns att jag läste bloggar om händelsen hela dagen.

Tycker fortfarande att det är en helt fruktansvärd händelse och jag hoppas att det aldrig får hända igen.

ooh, jag sa ju att det var min brors födelsedag. Det är det fortfarande och i år bor han i Oslo. Inte jätteroligt att fira sin födelsedag när alla sörjer kanske, men fint att få vara med det norska folket och visa sitt stöd.

Det har gått ett år, men det känns inte som att jag riktigt förstått det än. Det känns som att det kommer ta lång tid för Norge att lära sig leva med detta fruktansvärda.
Usch, jag minns det så tydligt och jag blev så negativt berörd av det. Kan inte förstå varför det finns så mycket våld i världen..

Åh.. Jag minns hur rädd jag var hela kvällen. Teven stod på och ingen lämnade den någon längre stund.

Det är verkligen hemskt. Hemskt att saker likt detta kan inträffa. Extra berörande för att det händer så nära.

När det här hände satt jag, Erfa och Eriskay strandade på Newark i USA efter missade plan. Vi hade nästan blivit ombokade på ett plan till Oslo, men fick inte plats. Hade vi fått det hade vi varit där precis när bomben smällde och allt detta hände. Nu hörde vi en nyhetssändning när vi väntade på planet gällande en bomb i Oslo, och om att någon blivit skjuten, troligen att allt var sammankopplat. Det kändes sjukt på en nivå som är svår att förklara att vi satt där i USA, på något sätt terrordådens land med skjutvapen överallt, och hörde om sådana våldsamheter "hemma".

Vårt plan kom dock och vi flög i 9 timmar, landade i Köpenhamn, bytte plan, kom hem och då såg vi alla löpsedlar, fick höra allt från våra föräldrar. Det gick knappt att förstå att det var sant, det var så sjukt.

Då var vi så arga över att vi inte fick flyga med Oslo-planet hem, nu så tacksamma, paniken över att vara fast där hade varit väldigt väldigt jobbig. Flera av våra norska vänner fick inte flyga hem från USA när de skulle pga att de stängde flygplatserna och så.

R.I.P. alla offer. Vila i frid alla som faller offer för terrorister, massmördare och människor som inte har respekt. Vi borde inte leva i en värld där ens åsikter tar livet av en. Att ens åsikter gällande människors lika värde och välmående kan vara det som driver någon till att skjuta en med så många skott.

Vi borde inte leva i en värld där så mycket hat kan visas.

Men jag tänker ändå på citatet som kom från förra året som skrevs flitigt över allt "Om en man kan visa så mycket hat, tänk så mycket kärlek vi alla kan visa."

Och det som Jonas Gardell skrev idag:

Ett år sedan Utöya. Vi kan hedra de ungdomar som slaktades genom att bekämpa högerextremism och främlingsfientlighet var den än visar sig.

Sörj nu, men sedan: gå med i ett demokratiskt parti, besök en moské, delta i en Prideparad, engagera dig i Amnesty, göm en flykting!

Tänd gärna ett ljus men kom ihåg att när ljuset brunnit ut är det i oss själva som lågan måste brinna.

Få saker har berört mig så starkt som terrordåden i Norge. Jag minns den dagen så fruktansvärt tydligt. Jag var väldigt trött och satt med pappa och tittade på nyheterna. Då kom det upp. De sa att någon galning hade dödat massvis med människor i Norge, att det varit ett terrordåd. Man fattade liksom inte att det var sant. Det hade lika gärna kunnat hända i Sverige, allt var så otäckt.
Och så dagarna efter. Alla löpsedlar på Konsum. Terrordåden i Oslo, terrordåden på Utøya. Om mamman som ställde sig framför sin dotter för att skydda henne. Om galningen som då skjutit mamman istället. Listorna på alla som dött. När gärningsmannen fick ett namn, Anders Behring Breivik. Hatet jag känner, som gissningsvis de flesta känner, det går inte att sätta ord på. Men mitt hat har vuxit fram med tiden. I början var det bara tomt. Man förstod verkligen inte att det hänt.


Alla som dödades av denna fruktansvärda man, på den dag som få kommer glömma, vila i frid.
Alla anhöriga till offren. Det är svårt, om inte omöjligt, att förstå vad de går igenom just nu och om jag skulle kunna trösta på något vis hade jag velat göra det.

Och så till Breivik. Fy fan för dig. http://www.youtube.com/watch?v=GH972-mTB3I

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/brottstraff/terrordadetinorge/article15150891.ab

Här kan man följa minnesceremonin på Utöya just nu!

Jag var i Los Angeles och vi fick höra det från amerikanerna vi var med om allt detta... vi förstod ingenting, vi bara "Nej, men inte i lilla Norge!!"
Det var så sjukt overkligt... usch! Minns att vi satt bredvid en norsk familj på flygplatsen en vecka senare... poor things!

RIP alla som dog och sörjer till dem som var bekanta till de drabbade, och de som blev drabbade!