Just a hollow sound [SV]

Titel: Just a hollow sound
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction av Pirates of the Caribbean med egna karaktärer och egen handling
Genre: Spänning, mystik, fantasy
Antal inlägg klara: Långt mer än 3
Färdigskriven: Nej
Rating: PG-14
(Som i mina andra noveller måste jag förvarna er för våldsamma scener. Jag sätter den rating jag tror behövs, men allt är alltså upp till er. Ni väljer själva om ni tror att ni klarar av innehållet)
Beskrivning:
Inspiration från Pirates of the Caribbean, tillsammans med namnen på två karaktärer från en bok jag håller på att skriva.
Zach är son till ett framgångsrik par som nyligen avlidit i en tragisk olycka. Han tas nu om hand av sin faster; en högt uppsatt, rik kvinna i England. Han måste lära in nya regler i det nya hemmet och mycket förväntas av den sextonårige pojken. Inte blir det bättre när han blir inbjuden till kungen själv, eftersom man antar att han en dag kommer att bli lika framgångsrik som sin far.
Men inget går som planerat. Larm om piratattacker i hamnarna rapporteras nästan dagligen och snart når de fruktade, till synes ostoppbara piraterna Londons hamn. Ingen vet vad de letar efter när de söker igenom städerna. De verkar aldrig nöjda. Inte förrän de hittar det de söker. Och just det är vid det tillfället på besök i kungahuset.

(Observera att prologen inte är skriven ur huvudkaraktärens perspektiv)

***

Prolog

Skratt ekar genom luften. Ljudvågorna från männen når in till hytten som dova bastoner. De sjunger en visa, väl igenkänd bland piraterna. Just för tillfället är de nöjda och glada - fulla av allt supande - men deras inställning är på väg att förändras.
Belysningen i hytten är varm. De rödbruna väggarna sänks i ett harmoniskt mörker där de guldfärgade detaljerna glänser kungligt.
Inte en hytt som passar mig...
Gång på gång slår han kniven i den gamla bordskivan. Efter varje litet kast drar han upp den ur träet och slår ner den igen. Otålighet. Eller också bara uttråkning. Efter att ha lämnat en brinnande stad bakom sig är de på väg till slutstationen.
"Vi har sökt igenom varje gränd, varje liten vrå i vartenda hus. Inget spår av pojken."
"Otur. Men då har han bara en plats kvar att gömma sig på. Han finns i London, det kan jag satsa mitt ben på."
Tomma ord? Kanske. Det återstår att se.
Dörren in till kupén öppnas med en smäll. Han ser upp utan större entusiasm. Kaptenen ser på honom med ett flin som visar alla hans dåliga tänder; men vad gör det, om han ser ut att komma med goda nyheter?
"Land ohoj, grabben. London ligger intill våra fötter. Äntligen får du vad du velat i alla dessa år!"

***

Letar du efter ett specifikt kapitel? Klicka nedan!

Det här kan bli hur bra som helst! Kul med något lite annorlunda, har aldrig läst något om pirater förut men måste säga att jag är nyfiken på att läsa mer! Som jag redan nämnt tidigare är ditt språk fantasktiskt!

detta kommer att bli awzome att läsa

( Bevakar)

Tack DyingToShoutOut och Ginny Weasley99. Hoppas att det lever upp till era förväntningar. :3
Precis som i I ett sista andetag delar jag upp kapitlen i delar, så det kommer del för del. Ett inlägg är alltså inte ett kapitel, utan en liten bit av det.
Vill bara säga att jag tänkt mig dialogerna på engelska. Och ja; personligen tycker jag att det blir bättre. :p
***

Kapitel 1.1

Rummet låg i tystnad. Solen sken in genom det nyputsade fönstret och skapade en vacker färgton på de ljusa tapeterna. Luften var tunn och klar. En frisk bris letade sig in i rummet. Allt var så tyst och lugnt. Klockan på väggen tickade i en harmonisk rytm.

Men Zach njöt inte av den skönhet morgonen förde med sig. Han såg det bara som lugnet före stormen. Pojken stod framför en spegel med detaljerade guldramar som hängde på en vägg tillsammans med några tavlor av kända konstnärer. Ett par blågröna, ljusa ögon mötte honom. Han studerade det blonda håret som lade sig efter hans lätt avlånga huvudform. Det krullade sig lite i topparna. Det hade blivit kammat och låg nu ordentligt och inte alls lika ostyrigt som innan. Men det var inte fixerandet vid håret som fick honom att ogilla situationen. Det var hans kläder. Han bar på en vit skjorta med krage som stack upp i halsen på honom. Över det hade han en blå väst med guldiga knappar och broderier i guldtrådar. Västen täckte i stort sätt hela hans överkropp förutom armarna. Byxorna var rätt luftiga i en ljus nyans, kunde likna sig vid gråvitt men höll sig ändå mer mot det vita hållet. Skorna var rejäla i brunt skinn. Även där fanns det en guldknapp på var sida. Han fick vara glad över att hans faster Esmeralda Roseworths inte gav honom en peruk också.

Hur har du lyckats dra dig in i det här? frågade han sig själv med en tydligt uppgiven stämma spelandes i huvudet.

Han visste redan svaret. Hans föräldrar dog och nu var han tvungen att bo hos sin outhärdliga faster och hennes två äldre söner. Hans mor och far var inte alls lika krävande som Mrs Roseworths. De tvingade inte på honom flera lager av tunga, gamla kläder och skickade inte iväg honom till främlingar för att diskutera hans framtid. Det gjorde hans faster; ibland flera gånger på en vecka. Han kunde nästan inte komma ihåg hur många ställen han besökt den senaste månaden. Det dumma var att de inte ville träffa honom som person utan som sonen av två väldigt framgångsrika människor. Men det var fortfarande oklart för honom vad hans föräldrar faktiskt hade gjort som gjorde dem så älskvärda och omtyckta. Varför hade det gått ut på honom?

Jag älskar er, men var ni tvungna att dra ut er berömmelse på mig?

Han talade ofta med sig själv i tankarna, och med andra han kunde komma att tänka på. Speciellt hans föräldrar. Det var hans sätt att hålla sig själv sysselsatt, eller känna andras närvaro. Han hade inga vänner, han kände ingen som han kunde prata med. Han hade helt enkelt fått lära sig att roa sig själv. Det var trots allt inte lägligt för någon som han att gå ut och träffa vanliga medelmåttor. Det fanns såklart andra ungdomar som höll sig bättre i rang som Zach hade träffat ett par gånger, men alla var bortskämda och otrevliga. Han ville inte bli vän med någon som dem, rädd för att själv förvandlas till en uppnosig skitunge. Ja, han tyckte att de var riktiga idioter. Detta sa han förstås inte högt. Då skulle Mrs Roseworths antagligen få spel, skälla ut honom ordentligt och skicka honom till en uppfostringsanstalt. Nej, Zach visste hur man uppförde sig. Det hade han blivit tvungen att lära sig.

-
Efter ett tag hördes en entusiastisk knackning och dörren öppnades in till hans rymliga sovrum - som en gång varit ett gästrum. Av någon anledning fick han inte stanna kvar i sitt gamla hem. Betjänterna och tjänstefolket bodde där fortfarande, men han själv tvingades flytta till andra sidan London, allt för att Mrs Roseworths inte skulle behöva packa ner alla sina tavlor och älsklingar till värdeföremål för att flytta till honom. Men han behövde ingen extra hjälp. Han var gammal nog för att klara sig själv, men det verkade inte Esmeralda tycka. Det skulle säkert hans föräldrar gjort. Saknaden av dem var så stark att det värkte i hans hjärta varje gång de dök upp i hans tankar. Och det hände ofta.

Personen som steg in i rummet var ingen annan än faster Roseworths själv. Kvinnan med den rätt kraftiga benstommen hade klätt upp sig ordentligt. Hon bar på en gul klädsel - både den långa kjolen och den fint sydda koftan med silverknappar hade den gula nyansen. Under koftan kunde man skymta en vit blus. Hon hade fått på sig ett par klackskor som hördes irriterande tydligt då hon tog sina korta, bestämda steg. På huvudet hade hon en bred hatt i den gula nyansen, prydd med vita fjädrar. En enkel sminkning dolde hennes värsta anletsdrag. Men de skarpa hökögonen kunde inget smink i världen försköna. De var i en iakttagande grå färg och tycktes se in i ens själ. Obehagligt? Väldigt.

Hon trippade fram till spegeln där Zach stod och sken upp i ett leende. Hon såg väldigt förväntansfull ut. Antagligen tänkte hon bara på sin egen vinning på det här. Hon skulle trots allt få träffa kungen.

"Det är ju inte så illa", sa hon och rättade till Zachs armar.

Pojken suckade, försökte inte dölja sin motvilja.

"Jag ser löjlig ut", påpekade han och granskade ännu en gång den fåniga klädseln i spegeln. Mrs. Roseworths mötte hans blick i reflektionen.

"Var inte dum. Du ser ut som en kunglig", sa hon övertygande med sin damiga röst.

Zach bara suckade igen. Han kunde inte säga emot sin fasters vilja. Det var hennes hus och hon bestämde över honom nu. Tanken fick pojken att rysa lätt. Han hade gått igenom sanningen i sin nya verklighet flera gånger - oftast på kvällen då han inte hade några tider att passa eller någon som helst press på sig - men han hade fortfarande svårt att smälta det. Han var rädd att han skulle börja avsky sitt liv tack vare Mrs Roseworths.

Den äldre kvinnan verkade också ge ifrån sig en suck; men den hade inte samma innebörd som Zachs. Hon rätade på sig strax bakom pojken, släppte inte honom med blicken. Hon lade upp hennes lätt krokiga fingrar över hans axlar.

"Så. Är du redo?" Hennes leende hade försvunnit. Nu var hon allvarlig.

Zach var tvungen att tänka efter. Var han redo? Han visste inte om han någonsin kunde bli redo för ett sådant här ögonblick. Speciellt när han inte ens ville att det skulle ske.

"Inte direkt..." sa han sedan, då han slagit fast ett svar.

Ett lugnande leende drog upp fasterns mungipor en aning.

"Det kommer att gå bra."

De stod kvar och såg på spegelbilden ett tag. Nervositeten hade inte börjat visa sig förrän nu. Han hade gått igenom så många middagar med främlingar att han inte längre tänkte på det. Det kom och gick som det ville och han hade inte tid att stanna upp och tänka. Tiden gick alldeles för fort, men det var bra också. Desto fortare det gick, desto fortare skulle det ta slut.

Mrs Roseworths harklade sig plötsligt. "Det är nog bäst vi går nu. Det väntar redan en vagn på oss utanför."

jättebra bevakar denna med

Lika "jättesupermegabra" som vanligt! Fortsätt så! *bevakar*

Haha, awesome! Älskar att du basserar på PotC XD

Tack! Vad kul att ni som läser mina andra noveller "litar" på mig tillräckligt mycket för att våga läsa den här också.
***

Kapitel 1.2

Färden var skumpig och som vanligt obekväm. Men Zach brydde sig inte. Hjärtat slog envist i bröstkorgen och nervositeten pirrade i magen. Det här var dåligt. Han skulle inte vara nervös. Det gjorde att det blev svårt att prata och han kunde inte tänka klart. Han försökte lugna ner sig genom att ta några djupa andetag och titta ut på landskapet utanför vagnens smutsiga fönster. Men det var inte mycket att se. Tätt stående hus i tegel och sten, folk som gick fram och tillbaka på gatorna, kikade bland alla fruktstånd och smyckestånd som lika gärna kunde vara byten som pirater plundrat från någon oskyldig människa... Allt såg smutsigt och ovårdat ut. Det var en av anledningarna till varför Zach inte fick gå ut på gatorna utan säkert sällskap. Inte ens när han bodde hos sina föräldrar fick han lov till att göra det. Han undrade hur det skulle vara om han hade fötts som en fattig - eller hade föräldrar som inte hade så mycket pengar. Skulle han då ha lekt som de små pojkarna som sprang runt med en pinne och något som såg ut som en ring av trä? Skulle han vid den åldern han ägde nu gå runt bland alla stånd för att försöka hitta något som var billigt nog till kvällsmat? Skulle han gått hungrig dagarna i ända? Han fick helt enkelt försöka vara glad över sitt liv. Det fanns sådana som hade det mycket värre än honom, som kämpade för sin och andras överlevnad.

"Usch. Var det här det bästa Harry hittade åt oss?" Mrs Roseworths suckade ogillande. "Fast det finns väl inte många kuskar som är villiga att köra så långt om de inte behövde pengarna. Hoppas att han gör något nyttigt med dem. Som att göra det mer bekvämt för sina förnämare kunder."

Zach himlade smått med ögonen, valde att inte ens möta sin fasters blick. Han kunde gissa sig till att hon tagit upp en liten näsduk för att torka bort smuts från sätet, eller damm från fingrarna.

Harry går knappast att lita på, ville han säga, men höll det inom sig.

Harry var Esmeraldas yngsta son på sjutton år. Ett år äldre än Zach. Han var oansvarig och brydde sig inte ett dugg om den nya pojken i hushållet. Han hade säkert valt ut en sämre vagn för att göra resan så obekväm som möjligt för Zach. Men det skulle Mrs Roseworths aldrig tro på. Hon trodde att hennes två söner var så pålitliga och trevliga att de aldrig - någonsin - skulle kunna göra henne förnär. Zach kunde inte hindra en fnysning när tanken slog honom.

Tänk om, försökte han skicka till hennes tankar. Till och med din älskade Brian har affärer bakom din rygg.

Brian var den andre sonen. Han fyllde tjugo häromdan och bodde i ett stort hus rätt nära Mrs Roseworths herrgård. Till synes ensam; men egentligen inte. Zach hade sett den unga flickan ta vägen förbi flera gånger. Sedan hade han också sett henne komma därifrån med den långe, stilige mannen i hand. Hon kunde inte vara äldre än han själv, ung och naiv. Antingen hade Brian - den unge mannen som tagit flera examen och ansågs vara ett geni - hittat sin själsfrände eller också så var det bara en av flera flickvänner som besökte honom. Och inget hade han sagt till sin mor.

-
Landskapet förändrades sakta. Vägarna blev smalare och övergick snart till grusvägar. Husen stod inte lika tätt och snart kunde man inte längre säga att man befann sig inne i centrum. Runtom fanns stora åkerfält och skog syntes vid horisonten. Nu kunde man också se himlen. En klarblå, fin himmel med små tussar av moln som flöt en bit nedanför. Zach kunde inte låta bli att le smått. Han hade många minnen från landsbygden med sina föräldrar. De brukade åka ut till ett gammalt hus på somrarna som hans mor ärvt efter sin mor som i sin tur hade ärvt den efter sin. Ett familjehus som han älskade. Han undrade om han ägde det nu. Han hade trots allt inga syskon som kunde ta över sakerna hans föräldrar lämnade efter sig. Som den enkla herrgården han bodde i förut. Det måste vara hans.

Plötsligt slog en annan tanke fart i hans huvud. Varför var de överhuvudtaget ute på landsbygden? De skulle bara till andra sidan av London. Det skulle vara stad och gator överallt på vägen. Han rynkade lätt på ögonbrynen och vände sig - lite motvilligt - mot sin faster.

"Skulle vi inte bara till andra sidan staden?" frågade han lite fundersamt för att göra det tydligt hos Mrs Roseworths.

Hon slutade upp med att pilla på sin kjol och såg ut att tänka efter. Sedan slängde hon en snabb blick ut mot landskapet och hennes ansiktsuttryck förändrades drastiskt.

"Men vad händer nu?" Hon sa det mest för sig själv och reste sig lite klumpigt upp från sin plats. Sedan slog hon handflatan mot vagnens svarta vägg framför sig för att få kuskens uppmärksamhet. "Ursäkta mig? Ursäkta, kan du stanna lite?"

Hennes försiktiga rop skulle inte hjälpa. Kusken skulle inte höra henne. Zach såg på med en viss fundersamhet. Men istället för att sitta kvar som om han var oförmögen att röra sig reste han sig också upp. Han satte handen på insidan av dörren som kunde skjutas åt sidan. Det var oftast inte de inuti vagnen som skulle göra det, men han brydde sig inte. Han tog ett ordentligt grepp och lät den glida åt sidan med hjälp av lite av hans ansträngning. Mrs Roseworths hade tystnat och Zach kunde känna hennes blickar i hans nacke. När vinden dök in i vagnens innandöme hörde man också ljudet av hjulens snurrande mot gruset mycket tydligare. Han sträckte ut huvudet och försökte få syn på den svartklädda kusken han sett när de stigit på. Han höll i sig i sätets ryggstöd och i en liten järnstång som satt fast på andra sidan.

"Hallå?" ropade han ut, inte så vänligt som han skulle kunnat. "Stanna vagnen!" Han såg inte den som styrde hästarna, men kunde se hur de ståtliga, bruna djuren började sakta av.

Han lutade sig tillbaka in mot vagnen och slog sig ner på det mjuka sätet igen med en lätt suck. Hans faster verkade vara orolig. Hennes händer pillade på en näsduk och minen hon bar på var sammanbiten och osäker.

"Det här är inte rätt väg", fick hon fram. Det lät som om hon var andfådd. "De är säkert tjuvar. De tänker råna oss, det är jag säker på."

Zach granskade Mrs Roseworths med en blick han - till sin förvåning - upptäckte var varsam. Tänk att det skulle vara han som behövde lugna ner sin faster och inte tvärtom.

Men innan han hunnit säga något för att försäkra om att allt stod rätt till så dök en gestalt upp vid den öppna vagnen.

"Är något på tok, unge herrn?" Rösten som nådde Zachs öron var lätt krasslig och tydde på att personen som talat var i sina äldre dagar.

Pojken vände snabbt på huvudet för att få en syn över kusken. En låg, tanig man i en svart, lite sliten kavaj och en hatt som såg alldeles för dyr ut för att tillhöra honom. Det smått skrynkliga ansiktet pryddes av ett grått, tovigt skägg men också ett par ljusblåa, vänliga ögon.

"Ehm, ja", sa Zach då han samlat sig litet. "Vi undrar bara varför vi tar den här vägen. Vi skulle till andra sidan staden, inte ut från den."

En kort tystnad följde. Mannen log lite ursäktande.

"Jag får be om ursäkt", sa han sedan med en röst som lät oväntat uppriktig. "Jag skulle berättat för er att vi tar en omväg bakom staden för att spara tid."

"Spara tid på en omväg", fnös Mrs Roseworths skeptiskt. "Det är inte direkt det som 'omväg' betyder." Hennes röst lät snäsig och inte alls nöjd. Zach bet sig löst i läppen, försökte tänka ut ett sätt att ta sig ur det här.

"Jag är ledsen om jag skrämde er, ma'am. Det var inte min mening", sa kusken innan Zach lyckats komma på något vettigt att säga. "Det är smidigare att åka runt staden än igenom den. Då slipper vi trängseln."

Mrs Roseworths ansiktsuttryck ändrades igen. Nu såg det lugnare ut, men fortfarande lite omskakat.
"Jaha", sa hon med ett lätt harklande. "Dåså... Då kan du fortsätta resan. Tack så mycket."

fortfarande jättebra

Super, fortsätt skriva bara