Safe And Sound [Hunger Games][SV]

_{Skrivet av Borttagen:}
GUYS jag är ledsen för att det inte kom igår, men min dator kraschade och sen har jag inte hunnit vara inne ._____.
men det kommer troligtvis ikväll eller imorgon c:

_{Skrivet av Borttagen:}
GUYS jag är ledsen för att det inte kom igår, men min dator kraschade och sen har jag inte hunnit vara inne ._____.
men det kommer troligtvis ikväll eller imorgon c:

_{Skrivet av Borttagen:}
TACK FOKS :')
----------------------------------------
Kapitel 24: Tears streaming down your face
Jag lutar ryggen mot trädets stam och tittar upp i himlen. Snart borde nationalsången börja spelas och ansiktena på de döda visas. Men än så länge är skyn djupt blå och beströdd med stjärnor.
Trots att jag sitter säkert sex meter ovanför marken så känner jag mig trygg. Klykan är nästan som en stol att sitta i, så kanske får jag mig några timmars sömn.
Det är först nu som jag känner hur otroligt trött jag är, hur min kropp värker och mina muskler ömmar. Min strupe känns torr som sandpapper, men jag måste spara vattnet tills imorgon.
Hur kan jag ha klarat mig såhär länge? Det dyker upp i mitt huvud hela tiden. Det finns så många som hade bra mycket större chans att klarar sig än mig, men ändå strök med under första dagen.
Var oddsen trots allt ganska gynnsamma för mig? Men jag slår bort den tanken direkt. Jag hade bara haft otrolig tur, och dessutom var karriäristerna ute efter mig nu. Ingen överlever det.
Jag tittar ut över omgivningen. Den smala djurstigen blir otydligare och otydligare, ända tills den är obefintlig. Dem höga träden ser ut att huka sig över, skydda den. Marken är täckt av torra, prassliga löv och går i färger av ockrarött och brungrönt. Men nu, sent på kvällen, har hela skogen en mörk slöja.
Plötsligt lyses himlen upp, och jag blickar uppåt för att se om några döda deltagare visas. Ingen från Distrikt 1 eller 2, såklart. Distrikt 3 har också överlevt, men flickan från 4 är död. Kanske gjorde sig Clove, Cato och Marvel av med henne, kanske någon annan. När Rues ansikte visas måste jag titta bort. Jag klarar inte av att titta henne i dem stora ögonen, trots att det bara är en bild. Jag kommer aldrig få se in i dem igen.
När jag är säker på att hennes ansikte är borta tittar jag upp igen. Och synen får mig att vilja slita åt mig kniven och döda något, någon. Peeta.
Peeta är död, borta. Peeta, som älskade Katniss och tröstade mig. Peeta, pojken som räddat min systers liv där hon satt i regnet, och mitt också.
Det är först nu det går upp för mig, vart jag är någonstans. Jag är instängd med människor som är tvingade till att döda sina vänner. Och jag är en av dem.
De enda personerna som jag någonsin kunnat relatera till på denna hemska plats är borta för alltid. Och det gör så ont när jag tänker på att jag är ensam.
Tårarna börjar trilla nerför mina kinder när nationalsången dånar över hela arenan. Och dem fortsätter att rinna ända tills mina ögon faller ihop och jag sjunker in i sömnen.

Fågelkvitter. Inte från härmskrikor, nej, det är alldeles för rörigt och i en för ojämn takt för det. När jag slår upp ögonen bländar solen mig. Det är varmt och kvavt, så det måste vara mitt på dagen.
Jag måste fortsätta min vandring, inser jag, och nästintill kastar mig ner från trädet med ryggsäcken slängd över ena axeln. Det kanske inte var en så bra idé, för min kropp är mycket stelare än vad jag hade förväntat mig och att hoppa från sex meters höjd hjälper inte direkt mot det. Mina ben viker sig under mig och jag kvider till av smärta, men biter ihop och börjar gå, trots den ömmande plågan.