100:e mugglis games! (kvartselkuvningen)

Jag vet att jag är jätteseg just nu och ber tusen gånger om ursäkt för det. Däremot skriver jag på kapitlet just nu!

låter bra! Hur lång tid tror du att det kan komma att ta?

Om jag skriver duktigt (vilket jag kommer att göra) så... har jag ingen aning om när det blir klart! Men jag ska i alla fall jobba så hårt jag kan!

jobba på bara så att vi får igång spelet igen

Japp! Jag skriver och skriver!

Lycka till med skrivandet

Tack!
Jag har inte särskilt mycket kvar nu!
Hoppas på att få ut kapitlet denna eller nästa vecka!

Låter fantastiskt!
Sen ska vi nog kunna få lite snurr på det hela så att vi kan publicera lite oftare

Den spännande uppföljningen kommer äntligen här!
_______________________________________
De 100:e Mugglisspelen: Dag 1
_______________________________________


Solen steg långsamt upp över arenan och försedde den med dagsljus. Det syntes fortfarande tydligt att det hade varit Blodbad här dagen innan. Fem unga själar hade mist sitt liv. Men ännu fanns det liv här. Fyrtiotre ungdomar gömde sig på arenan med en enda uppgift; att döda dem andra.
En av de var Zmaragd som tillsammans med Ginny Weasley99 hade gömt sig i skogen som omringade ymnighetshornet. De satt och småpratade och kom faktiskt ganska bra överens. Kedjan som kopplade dem samman störde inte någon av dem särskilt mycket.
- Vi kanske ska försöka tänka på någon slags plan, sa Ginny Weasley99.
- Plan? svarade Zmaragd undrande. Hur menar du?
- Ja, alltså något slags upplägg för att överleva här.
- Okej, vi måste ju utgå ifrån att arenan är laddad med livsfarliga vapen och liknande i varje hörn... Ja, vilket den förmodligen är!
De två ungdomarna satt och diskuterade en bra stund. När de var klara stod solen högt på himlen och klockan kanske var runt 11 på förmiddagen. Det var dags att börja fundera på mat. Varken Zmaragd eller Ginny Weasley99 fick med sig något från Blodbadet så nu var det improvisation som gällde. Och vad kunde det tänkas finnas för ätbara saker på den här arenan?





Kaiia och Loulol rusade genom skogen. Tätt bakom sig hade de AlexZz och Måntass. AlexZz hade en uppsättning knivar i bältet medan Måntass hade fått tag i en pilbåge. Kaiia tittade inte bakåt, hon bara sprang, men kunde ändå höra förföljarnas fotsteg bakom sig. Både hon och Loulol var väldigt snabba men det verkade som att Måntass och AlexZz inte hade några planer på att ligga efter. Plötsligt fick Kaiia en idé! Hon viskade något till Loulol i farten och som nickade förstående.
- 1...2...NU! ropade Kaiia och tillsammans med sin kompanjon hoppade hon upp och tog tag i en trädgren. Med hjälp av farten lyckades de snurra ett varv och därmed sparka ner förföljarna på marken.
Loulol och Kaiia landade på sina fiender. AlexZz hade svimmat av smällen, det syntes tydligt. Måntass däremot rörde försiktigt på sig men stönade ändå av smärta.
Han såg allting som i en slags dimma. Men det märkte inte Kaiia och Loulol. De synade sina offer, glada eftersom att de kom undan och vände sig sedan om för att gå. Då kom Loulol på;
Vänta, borde vi inte ha hört kanonen avfyras? Jag är säker på att jag träffade en av de i tinningen, och jag såg inte att de andades...
Just då hördes en smäll.
- Ah! Där kom den! utbrast Loulol. Men det betyder att en av de fortfarande lever. Kom, vi sticker innan han vaknar!
Loulol började småspringa därifrån. Men plötsligt kändes det så lätt och hon hörde inga andra fotsteg än sina egna. Snabbt kastade hon en blick mot sina ben och upptäckte det; Kedjan hade lossnat! Men det måste ju betyda... En blick bakåt var allt som krävdes för att förstå. Bakom henne låg Kaiias kropp, genomborrad av en pil. Då upptäckte hon än om möjligt ännu hemskare sak! Måntass satt upp och siktade mot henne med en pilbåge!!!




heddai och Nadja_Gryffindor hade inte så mycket för sig. Eller, det har man väl alltid när ens uppdrag är att döda, men de hade det ändå ganska lugnt. heddai var ganska normalt lång, men kraftigt byggd, hade gröna ögon och gyllenbrunt hår. Nadja_Gryffindor däremot var lång och hade ljusbrunt hår med en röd nyans. Båda två var starka och kunde vara vassa i kamp, men det var väl det man kunde förvänta sig av två karriärister. De befann sig i utkanten av den djupa skogen som omgav ymnighetshornet. Framför de bredde ett stort öppet fält ut sig. De var djupt försjunkna i ett samtal.
- Vi kanske borde söka upp de andra karriäristerna? sa Nadja_Gryffindor ivrigt. Det är större chans att överleva då!
- Äh, vi klarar oss! svarade heddai. Jag vågar inte riktigt lita på de andra... Minns du inte tjejen från vårt distrikt!? Hon fick ju en tolva på träningen!
- Ja, henne kan man ju inte glömma! Tänk vilken fördel vi skulle ha om vi bildade pakt med henne.
- Jo, förvisso, men hon skulle ju också kunna döda oss hur enkelt som helst!
- Men, åh! suckade Nadja_Gryffindor. Du är ju hopplös! Kom nu så vi kommer här ifrån!
- Ska vi inte övernatta här? Det börjar skymma.
Nadja_Gryffindor svarade inte. Hon drog upp sig själv och heddai från marken och innan heddai hann protestera släpade hennes kompanjon iväg med henne i kedjan. Hon fick småspringa efter, när Nadja_Gryffindor snabbt marscherade iväg. Men plötsligt sa Nadja_Gryffindor något:
- Vänta jag ser något! Det lyser där borta!
- Va? Var?
heddai smög fram och kikade .
- Jag ser inget...
Sedan fylldes luften av ett skrik följt av ett kanonskott. heddais kropp låg orörlig på marken. Död.
Nadja_Gryffindor sänkte sin höjda arm. I den hade hon en kniv. Ändå var det inte hon som hade huggit. Det hade visserligen varit hennes plan, men hon hann aldrig göra det. Lättad tittade hon på kedjan som släppte greppet om hennes vrist. Men samtidigt var hon rädd. Om inte hon hade dödat heddai, vem hade då gjort det? Och så snabbt! Hon hade ju inte märkt någonting alls. Svaret kom lika snabbt som heddai hade dödats. Plötsligt stod det en flicka bredvid Nadja_Gryffindor. Hon var muskulös och hade brunt hår. Hon hade fått 12 träningspoäng. Hon var Incendio. Nadja_Gryffindor ryggade tillbaka.
- Var inte rädd. Jag ska inte skada dig, sa Incendio lugnt. Jag måste bara rensa bort, vad ska vi kalla det, lite hinder först.
Innan Nadja_Gryffindor han säga någonting plingade det till i luften och en liten silverfallskärm dalade ner från himlen, med sikte på heddais döda kropp. Snabbt som ögat ryckte Incendio åt sig den, innan den hade nått marken. Hon slet ovarsamt upp paketet som var fäst vid den och drog upp en tub med någon slags salva. En lapp föll ut ur resterna av paketet men Incendio fångade den med. Hon läste:
- I tuben finns sårsalva. Stryk försiktigt ut den på dina sår, så kommer du märka avsevärd förbättring. Lycka till heddai!
- heddai? Det var henne du... dödade.
- Jaså? Incendios röst lät inte särskilt intresserad.
Hon lade tuben i fickan och drog med sig Nadja_Gryffindor till en lägereld lite längre bort. Runt den satt några personer som Nadja_Gryffindor inte kände igen. De tittade upp när Incendio kom gående med den nyvunna lagmedlemmen.
- Äntligen! Vi undrade var du hade tagit vägen, sa en lång tjej med vågigt brun-blont hår och bruna ögon. Hon flinade ironiskt.
- Ja, det tog faktiskt mer än trettio sekunder den här gången! fortsatte tjejen bredvid. Hon såg ut att vara några år yngre än den förra. Nadja_Gryffindorkände igen henne från träningen. Där hade hon snappat upp hennes namn:
Luna_rav. Åtta poäng fick hon visst.
Incendio lyssnade inte på vad de sa utan frågade istället:
- Var är Nickim010?
Allas blickar vändes åt samma håll och alla upptäckte samma sak; Nickim010s plats var tom. Eller, det kanske inte var så mycket till plats, men det syntes tydligt att det hade suttit någon där. Men det kanske var fel att säga att bara Nickim010 var borta. Ännu en person verkade saknas.
Till att döma viskningarna som började växa fram mellan gruppens individer var det tydligt att någon vid namn mums också saknades. Flera i gruppen ställde sig upp och tittade sig omkring. Alla verkade ganska förvirrade ända tills den långa tjejen som hade pratat innan tog till orda.
- Snälla? Märker ni ingenting, eller? De sa ju förut att de skulle iväg och se om de hittade någon mer karriärist. Eller, ja, Nickim010 sa det och mums hade ju inget val eftersom att de är ihop-kedjade.
- Jaså, säger du det, lumos1, sa Incendio. Ja, mums skulle nog inte anslutit sig till oss om hon hade haft ett val.
Incendio skrattade ett kyligt skratt och fortsatte:
- Men vi kan inte göra oss av med henne än. Vi kan ha nytta av hennes egenskaper.
Då hördes ljudet av fotsteg och två tjejer dök upp i gläntan. Nickim010 och mums.
- Nå, hittade ni någon? frågade Incendio.
- Ingen karriärist. Men vi hittade de här två, svarade Nickim010 och knuffade fram två hopkedjade personer.
Det var två jämnåriga tjejer. Den ena var lång och hade kort brunt hår, gröna ögon och såg muskulös och spänstig ut. Den andra var mycket vacker med mycket lång blont hår, bruna ögon och en, enligt många, mycket kvinnlig kropp.
- Era namn? frågade Incendio barskt.
Tjejen med brunt hår tog till orda.
- Jag är Caty Delacour och det här är Vassilia, sa hon.
Den blonda tjejen stod med uttryckslöst men vackert ansikte och granskade alla i gruppen.
- Jag vet nog att ni är rädda, sa Incendio. Men vi ska vara snälla...
Sekunden senare sitter en pil djupt inborrad i Caty Delacours bröst. Hon sjunker till marken och kedjan som tills nu hade kopplat samman henne och Vassilia släppte sitt grepp.
- Som sagt, sa Incendio. Vi är snälla, vi låter inte lida!
Hon skrattade ett lika kyligt skratt som förut och fäste blicken vid Vassilia.
- Men du får vänta tills ikväll!
Och snart började det skymma och kvällen var på väg. Vassilia satt och väntade på få det gjort. Hon ville inte att själva steget...döden skulle vara så utdraget. I vanliga fall skulle hon lätt kunna få karriäristerna på fall med sin skönhet, om de hade varit killar. Men nu var det ju så att varenda en av karriäristerna här var tjejer. Problem, problem, problem...
- Pst...! Pst...!
En låg röst försökte dra till sig Vassilias uppmärksamhet. Hon tittade in i buskarna vid trädet hon var bunden vid. Hon kanske bara inbillade sig?
- Hallå! viskade rösten.
- Va? Vassilias röst lät osäker.
Men då såg hon! En mycket stilig kille i 15 års åldern tittade försiktigt fram genom buskarna tillsammans med en flicka i samma ålder. Vassilia nickade mot repet hon var bunden med och ryckte på axlarna. Men genast var killen framme med en liten fickkniv och skar av repet. Under tystnad kröp Vassilia in i buskarna till de två ”räddarna”. De tog med henne till en liten plats mellan några träd som var fylld med skuggor. De satte sig alla tre tysta en lång stund innan killen sa:
- Hej! Jag är Claus Ricardstone och det här är Laylacather. Du är Vassilia, va? Vi hörde karriäristerna prata om dig.
Hans charm var svår att motstå även om han inte sa något särskilt men Vassilia visade som vanligt inga känslor. Däremot lade hon märke till kedjan som sammanlänkade hennes två räddare. Då kom hon och tänka på Incendio. Hon hade inte varit hopkedjad med någon.
- Vet ni vem karriäristernas ledare, Incendio, var hopkedjad med?
- Ja, svarade Laylacather då. Hon hette Atlanten. Och hon gick...inget gott öde till mötes...
- Jag tror inte att du vill veta mer, fyllde Claus Ricardstone i.
De sa inte mycket mer den kvällen. Och snart svepte natten över de...






Wallmo vaknade med ett ryck! Det var fortfarande natt och allt var lungt. Endast hennes ”lagkamrat” potterheads djupa andningar hördes. Men ändå var det något som inte stämde. Det var nästan för lungt. Men Wallmo skulle inte blivit förvånad om hon bara hade blivit mer misstänksam på arenan. Medan hon satt där och tänkte kom hon på sig själv med att bita på naglarna. Det var i och för sig inget nytt. Det hade varit en ovana för henne i hela sitt trettonåriga liv. I alla fall så länge hon kunde minnas. Hon hörde potterhead hosta till och kände att det ryckte till en aning i kedjan som kopplade ihop de när han reste sig upp.
- Jaså, du är vaken nu? snäste Wallmo till potterhead.
- Måste du vara så otrevlig hela tiden!? svarade han en aning för högt för att låta helt vänlig.
- Lyssna på dig själv, då! fräste Wallmo tillbaka.
De vände sig åt varsitt håll (trodde de i alla fall, det var ju kolsvart natt) och sa inget på en lång stund. Vanligtvis brukade potterhead vara omtyckt av de flesta men det var något med Wallmo... Något han absolut inte kunde tolerera hur mycket han än försökte.
Plötsligt skrek Wallmo till! Men inte bara hennes röst hördes utan även två stycken okända röster.
- Kom inte närmare! sa en av rösterna osäkert. Låt oss vara!
Just då kastade solen sina första strålar ljus över arenan. Morgonen hade kommit! Snart gick det att se ordentligt och Wallmo och potterhead kunde nu se vilka två personer som rösterna tillhörde. Det var två tjejer. De såg ut att vara ungefär lika gamla. Möjligtvis var den ena något år äldre. En av tjejerna hade ett ganska avlångt ansikte, stora fylliga läppar, brunt hår till midjan och var väldigt blek. Håret hade hon i en fiskbensfläta. Den andra tjejen var kort och hade svart (nästan mörkblått) hår till axlarna, uppnäsa, fräknar och långa, kolsvarta ögonfransar.
Allihop tittade skrämt på varandra. Plötsligt ställde sig Wallmo upp med ett ryck. potterhead följde med av bara farten. Wallmo gjorde en ansatts att springa men ramlade pladask på marken. Men inte bara hon föll. Det gjorde potterhead och de båda nya tjejerna också. Det dröjde inte länge förän potterhead utropade:
- Kedjorna! De sitter ihop!
Och visst var det så! De båda parens kedjor hade smällt samman! Ingen gjorde något mer än att bara stirra på kedjorna. Tillslut vågade potterhead ändå presentera sig och Wallmo. Tjejen med brunt hår svarade:
- Jag är isaangel och det här är cikki, sa hon och pekade på den svarthåriga tjejen.
potterhead och isaangel trivdes helt okej med att fått varandra som lagkamrater men cikki och Wallmo satt hela tiden och blängde på varandra.
Plötsligt smällde det till! Ett kanonskott! Vem hade dött denna gång?
- Titta! skrek isaangel förskräckt och pekade på någonting.
cikki ryste till och potterhead iakttog det motvilligt. För det som isaangel hade pekat på var inget mindre än en död kropp. Wallmos döda kropp. En kastyxa satt hårt fast i hennes bakhuvud och blodet forsade ner mot marken. Alla i gruppen studsade upp på fötter och slängde panikslagna blickar runt omkring sig. Plötsligt fick isaangel syn på en tjej bakom några buskar som riktade sin pilbåge mot potterhead. Det var ingen tvekan om vem tjejen var. Alla kände till henne. Incendio.
I samma ögonblick som pilen avfyrades slängde sig isaangel framför potterhead. Nästa händelse var oundviklig. isaangel föll ner till marken med pilen djupt inborrad i bröstet. potterhead sjönk ner på knä bredvid henne medan cikki kastade iväg en kniv mot Incendio, vilken hon förstås undvek. Däremot sprang hon iväg från deras läger med ett kyligt skratt.
isaangel tittade upp på potterhead och ansträngde sig för att le. Några tårar rann från hennes ögon.
potterhead kämpade för hålla att tårarna tillbaka. Med sina sista krafter drog isaangel honom till sig och kysste honom. Och den kyssen sa allt. Sedan föll hon livlös ner till marken...









Lövskogen började bli glesare. Tillslut fanns bara några enstaka bokar här och där. BlondaHermione och sanna1324567 hade äntligen tagit sig fram till den stora skogens slut. De möttes av en stor grässlätt.
- Akta! ropade sanna132456 plötsligt.
BlondaHermione hann precis hejda sig för att inte ramla ner i det som nu fanns framför de. Där fanns nämligen en stor, djup spricka i marken som sträckte sig lång åt båda hållen. Det gick inte att se slutet på den. De två tjejerna stirrade ner i sprickans djup just som ett pling fyllde luften och en liten silverfallskärm bärande på ett paket dalade sakta ner mot de. sanna132456 fångade det. Inuti det fanns ett tapprör och en liten lapp med hennes namn på. Hon visade upp det för BlondaHermione som studerade det en stund och nickade. En sponsorgåva så här tidigt var ju alltid en fördel!





- Dilly Weasley, sa ella potter. Tror du inte att den här skogen tar slut någon gång?
- Tålamod, mumlade Dilly Weasley tillbaka fast hon själv börjat tvivla.
- Men allvarligt! Vi måste ju ha gått här i timmar nu! Jag börjar nästan tro att hela arenan är skog!
Innan Dilly Weasley hann svara hördes ett litet pling och ett paket fäst i en silverfallskärm landade mjukt framför henne.
- En sponsorgåva! utbrast ella potter medan Dilly Weasley plockade upp den.
I paketet hittade hon en burk febernedsättande piller, sårsalva och medicin. En lapp föll ur paketet. ella potter fångade den.
- Dem är till dig, sakerna alltså, sa hon och visade upp lappen.
- Äsch, vi delar på dem! svarade Dilly Weasleyoch log vänligt mot sin lagkamrat.
- Tack, svarade ella potter och besvarade leendet.
_______________________________________

Det var det! Hoppas ni gillade det!

Älskar det
Det var en lång väntan men det var det värt.