Förändrad värld Lupple & Medi

"Självklart." Han såg på henne och vaggade henne.
"Ska vi inte vira en filt om dig och du lägger dig i sängen? Eller det är för tidigt." Han smekte hennes kind och sträckte sig efter boken.
"Ska jag läsa?"

Hon sträckte fram handen och såg bort.
"Drick istället." Sa hon och slöt ögonen.
"Det är annars bortkastat eller hur?" Sa hon tyst.

"Ja tack, Läs." Bad hon och kisade lite på boken.

Rafael såg på henne. Kände irritationen öka. Men försökte samla sig. Tog fram ett plåster och plåstrade om henne. " Några droppar spelar ingen roll." Sa han till henne. Plockade undan första hjälpen lådan.

Theodore såg på sin bror men sedan började han läsa lite högre än han egentligen behövde. Allt för att dämpa hennes oro och han höll om henne. Kände hennes kropp mot sig och han kunde höra hur stormen verkligen drog in. Hoppades att de andra stannade i byn. De hade inte mycket alls här inne. Bara så de skulle klara sig en dag.


Hon såg på honom och såg sedan plåstret.
"Ett rosa plåster?" Frågade hon och såg på lådan.
"Kan du inte ta kirurgtejpen med? Om jag ska böja handen kommer plåstret åka av.."

Aurora öppnade sakta men säkert sina ögon och följde med i texten och undersökte bilderna noga. Hon började också slappna av, allt eftersom. Hennes händer försvann från öronen och stormen verkade höras mindre. Hon kände sig trygg, just nu.


Rafael vände tillbaka och satte sig vid hennes sida. "Rosa är en fin färg." Log han för att sedan ta fram tejpen och tejpade också så att plåstret verkligen satt fast.

Han läste vidare med samma ton och vaggade henne. Han hörde hur det blåste och tog ett fastare grepp om henne.

"Så du tycker det." Hon masserade sitt huvud med den friska handen och såg på honom.
"Det verkar som det blir en riktig stor storm..."

Aurora slappnade av allt mer. Trots att det blåste och slog. Men när det kom en riktigt hög smäll så hoppade hon till och satte händerna för öronen igen.

"Vad är din favoritfärg?" Frågade han och nickade sakta. "Större än vad vi trodde." Sa han med en suck.

"Shhh det är ingen fara. Vi är i säkerhet." Sa han och tog henne i famnen.
"Vi är faktiskt under huset, men bara en del. Därav inga fönster." Sa han och tog henne i famnen.
"Vi lägger oss i sängen och läser vidare."


"Midnatsblå, mörkgrön. Mörkröd." Hon lade huvudet på sned.
"Mörka färger." hon hoppade till av smällen.
"Det är inte kul..."

Hon såg på honom med stora och rädda ögon. "Inte under. Då kommer vi bli fast." Gnällde hon oroligt och följde med upp i hans famn. "Under täcket?" Frågade hon och dolde sitt ansikte i hans axel.


"Varför mörka färger?" Frågade han, han kunde ana svaret men ville inte säga något. Utan ville att hon skulle berätta det. Han ville göra henne trygg i sig själv. Han ville att hon skulle tycka om honom, eller ja i alla fall tolerera honom. Men nu? Hon verkade avsky honom.

"Men det kan bli kallt annars. Vi ska bara ha våra huvuden framme." Han log och såg på henne.
"Vi behöver inte bädda ner oss men det är om du vill.." Sa han och klappade på täcket.

"Varför inte? Det passar med min hy, mitt hår." Sa hon och lade huvudet på sned.
"Ljusa färger får mig se sjuk ut." Hon tittade ner och såg på sin omplåstrade hand och suckade tungt.

Hon såg på täcket och funderade lite. "Bädda ned oss." Viskade hon. Det kändes tryggast.

Han log. "Det är sant." Sa han, det var inte alls vad han hade trott. "Vill du göra något speciellt?" Frågade han ömt.