Harry Potters liv efter striden(SV)(Restart av tråd)

Vi kan dö tillsammans
Åh, vill tillbaka till den dagen.. Men nu ska vi nog sluta spamma ner tråden!

Det troor jag. OT: Jag vill gärna ha ett nytt kapitel! ♥

OKEJ, hejsan allihopa
Efter det här.. är det ett eller två, jag har inte riktigt bestämt mig än, kapitel kvar. Jag gör nästa lite längre och kortar av det här för att ha något att skriva om.... så, det här kapitlet är på 2777 ord. Längsta jag skrivit hittills, ihihi.

Oh right, hjärtfelsbiten var så dryg att skriva och krävde en del googlande. Jag kanske gjorde miljoner fel, skulle inte vara förvånad om det var så, men jag var inte riktigt med på den biologilektionen Hoho.. Och jag har säkert höjt mina NObetyg på grund av det.
_______________________________________
KAPITEL 39

Kapitel 39: Sankt Mungos

Totalt mörker, det var vad Harry vaknade av. Eller kanske inte exakt vad han vaknade av, men det första han såg. För en kort stund undrade han om lampan i hallen slutat fungera, innan gårdagen försiktigt smög sig på honom. Det var inte i Godric's Hollow han befann sig, det var på Sankt Mungos. Han hade inte heller blivit väckt av någon som smög sig ner i sängen eller skakade på honom, som det brukade vara. Hur irriterad man än kunde bli på det, så var något fel när det inte var så, och det kändes tydligt.

Ginny verkade ha somnat, eller kanske flyttat på sig i sömnen, med hans bröstkorg som huvudkudde. Hon mumlade förvirrat, ibland panikslaget, i sömnen och gjorde det ganska omöjligt för Harry att urskilja några ord. Han strök henne frånvarande över det brandröda håret, kände den välbekanta blomdoften. Den var lugnande, visade att åtminstone något var normalt när inget annat var det. Det var meningen att de skulle vara hemma i Godric's Hollow, med en frisk dotter som inte var född än, det var meningen att de skulle upp och lämna James och Albus på dagis innan jobbet. Det var meningen att de skulle ha en vanlig vardag.
”Tänker du på något?” Harry hade inte märkt att hon vaknat.
”James och Albus.”
”Aha.” Ginny sträckte på sig och lade sig bredvid honom istället. ”Vi har varit ifrån de ett tag nu..” Hon sträckte sig efter sin armbandsklocka, men det var inte tillräckligt ljust för att urskilja siffrorna på den.
”Hur känner du dig?” Harry hade fortfarande gårdagen i sitt huvud.
”Trött. Annars så... helt okej.” Hon log svagt. ”Hur så?”
”Efter igår.”
”Imponerad?” Ginny skrattade. ”Det är hemskt, du vill inte veta, och då var det här mycket lättare än James och Albus.”
”Imponerad, ja. Vill veta, nej.” Harry skakade på huvudet och tände sänglampan bara för att inse att klockan knappt hunnit bli halv sex. ”Det är knappt ens i närheten av att vara morgon. Vill du sova vidare?”
”Nej tack. Jag har haft hemska drömmar sedan jag somnade – det var därför jag var tvungen att använda dig som kudde – och jag är inte särskilt sugen på att somna om.”
”Inte jag heller, faktiskt.” Harry sträckte sig efter väskan Molly hjälpt honom med igår. ”Vi kanske borde gå upp och informera någon om att vi är vakna.”
”Det är den jobbigaste delen med att vara på sjukhus”, muttrade Ginny. ”Man måste berätta exakt allting man gör.”
”Det jobbigaste är att de inte kan stoppa journalisterna”, sa Harry tyst. ”Jag måste ringa Kingsley, det är bäst att han förmedlar nyheterna innan någon annan gör det.”
”Åh, varför...” Ginny suckade. ”Vet du om att det är rätt jobbigt att vara gift med dig ibland? Värt det, men ändå.. det här kändisskapet.”
”Det är rätt jobbigt att vara mig också. Tro mig.”

Slangar. Harry gjorde sitt tredje försök att räkna hur många slangar och apparater hans dotter var kopplad till, men gav återigen upp. Det var alldeles för många, och då hade ändå botarna informerat honom att det brukade vara mer på ett mugglarsjukhus. Han ville inte ens föreställa sig det.
”Det är ofarligt att hålla henne”, informerade en vänlig botare som kommit in i rummet. ”Bara ni tvättar händerna.”
”Jag hatar att få instruktioner om hur jag ska göra med mitt eget barn”, sa Ginny så tyst att bara Harry kunde höra det. ”Jag vill veta det själv, och just nu vet jag verkligen ingenting.” Hon tystnade plötsligt när botaren lyfte över Lily i hennes armar. Trots att de små kläderna flickan hade på sig var sjukhusets och trots att hon hade slangar i både armar och ben, så hade hon lika solnedgångsrött hår som sin mamma, och ögonen var lika varmt bruna.
”Hon är läskigt lik dig.”
”Det sa du igår också”, påpekade Ginny utan att ta ögonen från Lily.
”Det är sant, det är faktiskt läskigt...”
”Du har ju Albus, han är också otroligt lik dig. Och James ser definitivt mer ut som dig än mig.” Ginny skakade leende på huvudet. ”Hon behöver ett andranamn.”
”Jag kan inget.” Harry ryckte på axlarna. ”Så vida du inte vill ge vidare namnet Ginevra.”
”Nej, nej, nej, nej. Det finns en anledning till att jag alltid vägrat att kallas det mer än i absolut nödvändiga fall.” Hon suckade. ”Jag tillbringade hela min barndom med att vara avundsjuk på sådana som hade normala namn – Luna, till exempel.”
”Luna”, sa Harry tyst för sig själv. ”Lily Luna?”
”Luna som andranamn?” Lily hade börjat pipa oroväckande, men Ginny fick tyst på henne genom att gunga henne lite. ”Det låter helt okej... Jag gillar det.”
”Lily Luna, alltså. Är det min tur att hålla henne snart?”
”Det är svårt att slita sig”, sa Ginny ursäktande och lade den lilla flickan i Harrys armar.
”Det är en riktigt söt flicka ni fått”, hörde Harry en obekant röst säga. Han tittade upp, bara för att upptäcka att tre botare kommit in i rummet. De presenterade sig artigt som de läkare Harry och Ginny träffat under gårdagen – Isabella, Carl och Cecilia.
”Hur är det med henne?” Ginny tittade menande på alla slangar.
”Hon lever”, svarade Isabella och drog ut en stol åt sig själv. ”Vilket är positivt, såklart. Och det är någorlunda stabilt med henne.”
”Vi börjar misstänka några möjliga hjärtfel”, förklarade Carl. ”Men vi behöver göra fler undersökningar, många fler. Det är vad vi tänker göra imorgon, och eftersom det är uppåt tio olika undersökningar kommer vi att behöva söva henne under dagen.”
”Och i så fall så får ni välja mellan att stanna här och vänta eller att få permission hem under dagen”, sa Cecilia enkelt. ”Jag skulle rekommendera er att åka hem en dag. Ni behöver ta itu med alla tidningar, och förmodligen även hämta andan.”
”Jag skulle föredra att åka hem”, erkände Harry. Lily viftade svagt med sin vänsterhand som för att insistera.
”Då säger vi så.” Carl nickade. ”Är det okej med dig också? Bra. Då tror jag att vi ska gå – ni får självklart stanna lite till om ni vill.”
”Vänta”, sa Isabella och höll upp en hand för att stoppa Carl. ”Har hon ett namn än?” Hon vände sig mot Harry och Ginny.
”Lily”, svarade Ginny snabbt. ”Lily Luna.”

Den sista dagen av januari 2008 gick förvånansvärt snabbt för att ha så lite att göra som Harry och Ginny hade. Kingsley kom på ett snabbt besök för att höra vad han skulle förmedla till tidningarna – han såg dock inte alltför nöjd ut när Ginny frågade honom hur många journalister han egentligen skulle träffa.
”Alldeles för många”, muttrade han surt och transfererade sig bort.

Lily sov i stort sett hela dagen. Då och då blev hon matad några milliliter i taget, men annars sov hon bara - om hon inte öppnade ögonen en stund för att se om någon ny kommit in i rummet. Precis lika nyfiken som sin mamma, om än med ett hjärta som inte orkade med särskilt långa stunder av vakenhet. Att lämna henne nedsövd på fredagsmorgonen efter tårar från alla tre under den jobbiga sövningsmetoden, var något av det svåraste Harry gjort. Tyvärr fanns det inget annat val än att torka tårarna och transferera sig iväg till Kråkboet.

I vanliga fall brukade det gå att njuta av det första andetaget efter en transferens, men den här gången fick Harry ingen luft. Först förstod han inte riktigt vad det berodde på, innan han upptäckte att han blivit (så gott som) anfallen av Rubeus Hagrid i en kram som nästan knäckte hans revben.
”Hagrid”, fick Ginny fram när hon också återfått luft. ”Vad gör du här?”
”Å, jag fick en ledig da från Hogwarts bara. Fick ert brev å så… så jag tänkte att jag ju kunde komma hit en sväng.”
”Hagrid, tar du illa upp om jag ber dig att inte ta lilla entrén? Taket där är lågt och det knakar redan oroväckande.” Arthur Weasley hade stuckit ut huvudet ur köksfönstret för att kunna prata med de där ute.
”Nä då, det e lugnt, Arthur. Jag ska ändå in till stan och göra några ärenden åt professor McGonagall… Hör av er om allt, va?” Harry nickade. ”Fint. Då ska jag ge mig av… Hälsa Molly att hon är en mästare på frukost.”
”Jag ska hälsa henne”, lovade Arthur. ”Harry, Ginny – kom in istället för att stå ute i kylan. Jag tror att James är vaken i alla fall.”

Även om Harry inte ens tillbringat två dygn på Sankt Mungos än, så fann han det otroligt skönt att befinna sig i Kråkboets hemtrevliga miljö. En nyvaken Albus kröp upp i Harrys knä så fort han satte sig ner, medans James tvekade en stund innan han satte sig hos Ginny.
”Så”, sa Molly när pojkarna funnit sig tillrätta. ”Hur är det med Lily? Och med er?”
”Hon sover mest”, svarade Ginny. ”Hon kan inte vara vaken längre än en kvart i taget, och det sitter hur många slangar som helst i henne. Det är inte alls roligt att se.”
”När får vi träffa henne?” frågade James nyfiket.
”Vi får se, James. Det kanske tar ett tag, hon måste bli piggare.” James verkade inte alltför nöjd med sin mammas svar, men han protesterade i alla fall inte.
”Är det okej med er också?” Molly granskade de båda med sina bruna ögon.
”Det har inte riktigt funnits ordentligt med tid för att fundera”, erkände Harry.
”Hur var förlossningen?”
”Helt okej”, sa Ginny snabbt. ”Definitivt snabbare och lättare än de andra två… Det var jobbigare mentalt.”
”Du skrek inte åt mig den här gången”, påpekade Harry. Ginny himlade bara med ögonen.
”Jag har inte ätit någon frukost. Finns det möjlighet att få någon?”
”Absolut”, skrattade Molly. ”Och du behöver också äta lite.” Hon skakade försiktigt på den lilla tvååringen i Harrys famn som redan var på väg att somna om.

De stannade i Kråkboet hela dagen. Ron och Hermione dök upp med Rose efter ett tag, och även George och Angelina kom på besök med sina tvillingar – Fred och Roxanne var fem månader nu och väldigt glada och sociala. Inte förrän vid 17-tiden transfererade sig Harry och Ginny tillbaka till Sankt Mungos – med ganska stor motvilja.

Det låg en grön postitlapp på sängbordet när Harry vaknade upp nästa morgon. På den hade det slarvigt antecknats 'Möte 10.00, ämne hjärtfel', undertecknat Carl Smith.
”Vad står det på lappen?”Ginny gjorde ett försök att sträcka sig efter den, men Harry gav den direkt till henne.
”Om du vill veta min gissning så är det nog resultatet av alla undersökningar från gårdagen.”
”Antagligen.” Hon nickade långsamt. ”Har du insett att det är om tio minuter?”
”Va?” Harry tittade panikslaget på sitt armbandsur. ”Åh, jäklar...”

Fem minuter sena, trots att de skyndat sig så mycket de kunde, jäktade Harry och Ginny in i rummet där de skulle träffa Carl.
”Ursäkta – vi såg inte lappen”, muttrade Harry tyst när han slog sig ner på en av de blåa stolar som ställts mittemot ett skrivbord av mahogny.
”Inget att ursäkta sig för”, svarade Carl vänligt och drog nonchalant en hand genom sitt blonda hår. ”Hur som helst... Hade ni det trevligt igår?”
”Väldigt.” Harry nickade. ”Hur gick undersökningarna?”
”Undersökningarna gick utan problem, tackar som frågar... Resultaten har analyserats, och det är resultaten vi ska prata om.” Han bläddrade bland alla papper som låg framför honom och tog sedan fram ett par. ”Ni vet ungefär hur ett hjärta ser ut, va?”
”Vagt”, erkände Ginny. ”Jag fick bara lära mig det som tio år gammal.” Carl skrattade lätt och gav varsin ritning till Harry och Ginny.
”Sådär. Nåväl... det felet vi har hittat har tyvärr inte riktigt ett namn, utan är flera olika saker – inblandat i varandra.”
”Hur farligt är det?” Harry märkte knappt vad han sa.
”På ett till tio skulle jag kanske säga åtta. Det är definitivt inte ett enkelt hjärtfel, men vi ska börja med att gå igenom vad som är fel... Ni vet att det finns två kamrar i ett hjärta, va?” Båda två nickade och Carl fortsatte. ”I det här fallet är en av kamrarna alldeles för liten. Det gör att venerna som leder ut syre och blod till resten av kroppen blir trånga och kan bli helt blockerade.”
”Vilket skulle få henne att dö”, sa Ginny tyst.
”Ja”, sa Carl efter ett tag. ”Om det händer dör hon. Förr i tiden var det exakt vad man gjorde, både i trollkarlsvärlden och mugglarvärlden, lät barnen dö utan att ens ge de en chans.”
”Barbariskt.”
”Nja. Bättre att låta de dö smärtfritt, utan att plåga de med smärtsamma försök som inte fungerade... Men vi är i alla fall i en bättre tid just nu. Det här går att operera, åtminstone tillfälligt, och det kommer vi göra om några dagar. Sedan kommer hon behöva några operationer under sina första år... och när hon är fem år kommer hon att få göra en hjärttransplantation, alltså få ett helt nytt hjärta.”
”Det är ett riskfyllt ingrepp, va?” Harry hade svaga minnen av att han sett en dokumentär om det på tv någon gång.
”Det är ett riskfyllt ingrepp och det görs inte på Sankt Mungos.” Carl nickade. ”Men det är fem år kvar. Vad har ni för frågor?”
”Hur kommer hennes liv att bli?” Ginny hann ställa frågan innan Harry. ”Jämfört med ett vanligt.”
”Hon kommer behöva en hel del sjukhusbesök och hon kommer aldrig någonsin att kunna ha lika mycket ork som sina jämnåriga. De första fem åren, och ett år efter transplantationen, så kommer hon att äta mediciner dagligen – det är livsviktigt och hon kommer få fortsätta med det fast i mindre doser, även när hon läkt efter operationen.” Carl skrattade till. ”Nu har jag sagt så pass mycket att ni ser helt bortkomna ut.”
”Jag känner mig bortkommen.” Harry skakade på huvudet. ”Men jag tror att jag lyckades ta in allt.”
”Ni ska få några broschyrer så att ni kan läsa på... Sedan ska jag lämna er så att ni kan försöka smälta alltihopa.”
”Önska mig lycka till”, muttrade Ginny näst intill ohörbart.

Slangarna hade minskat i antal. Visserligen var det ingen jättestor förändring, och visserligen var den tillfällig, men ändå. Mindre av slangarna och mer av Lily.
Det var mörkt utanför sjukhusfönstret, men inne i Lilys patientrum lyste det. Harry hade fått uppdraget att ge sin dotter mat med nappflaska, och förutom Ginny så var de helt ensamma. Tystnaden i rummet var nästan öronbedövande bortsett från små kluckanden då och då, när deras envisa dotter gick med på att svälja ett par klunkar. Det var otroligt avslappnande, att bara sitta där och ha allt fokus på henne.

Inte för att Lily brydde sig om det.

Hon var fortfarande klädd i Sankt Mungos kläder, för de få klädesplagg som blivit köpta var på tok för stora för ett barn som utan problem skulle kunna få på sig dockkläder. Filten var åtminstone deras egen den här gången, en mörkröd som stickats av Molly. Den började bli lite våt i nivå med Lilys haka, eftersom den lilla flickan hade problem med att veta vad hon egentligen skulle ha i munnen.
”Går det bra?” Ginny tittade leende på nappflaskan, där det inte skett någon större förändring.
”Hon är envis.” Harry ställde undan flaskan och lät istället Lily undersöka hans lillfinger. ”Påminner mig om någon.”
”Åh, spara på komplimangerna... ” hörde Harry henne säga, men han brydde sig inte om att svara. Lily hade hela hans fokus för tillfället och hon utnyttjade det genom att framställa små lustiga ljud för att roa sina föräldrar. Det hela såg otroligt gulligt ut och när Harry strök sin dotter över det röda håret kände han det som att han aldrig, aldrig någonsin, skulle kunna slita sig därifrån.

Han hann knappt tänka tanken innan en mätare i rummet började pipa högljutt, och innan han fått någon uppfattning om vad som hände hade Lily tagits ifrån honom.
______________________________________


cliffhanger cliffhanger Jag ger inte någon mall längre, men skriv vad som var bra och nämn gärna favoritcitat och/eller favoritstycke. Jag skriver för kommentarerna, som sagt.

JAG ÄLSKAR ER.
Att skriva avskedsbrevet om två kapitel kommer bli så förfärligt.. </3

SÄG INTE ATT LILY DÖR! </3'
AWSOME KAPITEL!

♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Lily!!!!
Supermegafoxyawesomehot kapitel!

OMG AAAAAH!!!!!!!!! DU TÄNKER INTE DÖDA LILY, VA?
BÄST FÖR DIG!

'”Vet du om att det är rätt jobbigt att vara gift med dig ibland? Värt det, men ändå.. det här kändisskapet.”' Haha! ♥

'Hon var fortfarande klädd i Sankt Mungos kläder, för de få klädesplagg som blivit köpta var på tok för stora för ett barn som utan problem skulle kunna få på sig dockkläder. Filten var åtminstone deras egen den här gången, en mörkröd som stickats av Molly. Den började bli lite våt i nivå med Lilys haka, eftersom den lilla flickan hade problem med att veta vad hon egentligen skulle ha i munnen. ' Awwwie! Bästa stycket!

Så awesome! Bäst! Supermegaawesome!
Jag vill inte att det här ska ta slut. Vill inte!!!!!
Menmen, det måste ju bli slut... någon gång...
Du skriver bäst, OK?

Det var helt underbart!! ♥

åhh fantastiskt kapitel! Stakars Lily

Ihihi om det är som i GWLES så vet jag vad som kommer att hända

MEN ASSÅ SHIT
OMG
JAG DOG LITE HÄR
LIKSOM HUR GÖR DU
I LOVE IT.
♥

Du skriver såå bra, och det vet du, och jag bara dör när jag läser. Jag kan inte beskriva med ord, kom här så får jag krama diiig ♥
Jag kan seriöst inte välja ett stycke/citat, om man inte får välja hela kapitlet. Jag menar det verkligen, du är bäst och du skriver så jäkla bra och jag fattar inte...
I LÖVE YOU