Förändrad värld Lupple & Medi

Hon kändee hans kalla hand och hon slöt ögonen. Det kändes så skönt.
"Ska jag straffas? jag var så dum." Sa hon och vred huvudet mot Alexander och såg hur han fixade med nålen. Hon kände återigen paniken rusa och hon drog undan armen.

Alexander satt och tittade på klockan. Om tjugo minuter skulle bedövningen börja värka. Han väntade tålmodigt.

Rafael såg på henne. "Nej du ska inte straffas." Sa han ärligt.

Hon kröp ihop och blickade in i hans ansikte.
"Inte ens om jag berättar en sak?" Frågade hon tyst.

Han log mjukt. "Inte ens då." Lovade han ömt.

"Jag tror jag minns saker. Saker jag inte borde." Sa hon och knep ihop ögonen.
"Det var inte kliniken, inte hos Allan men det ver..." Hon snyftade.

Han smekte undan hennes tårar. "Vad minns du?" Viskade han mjukt.

Hon funderade.
"Ett bibliotek. Levande ljus och en varm brasa. Inte här och det var någon annan som tog hand om mig. Någon som gav mig mat med. Men det här var för länge sedan tror jag. Jag.."

Han nickade sakta. "Är det bra minnen?" Undrade Rafael ömt.

hon skakade på huvudet.
"Nej jag satt oftast på golv. Och det känns så länge sedan. jag vet inte varför men det känns så fel."
Hon vände bort ansiktet och drog ihop sig.
"Varför känns det så? Som jag har levt så länge?"

Han nickade sakta. "Jag förstår." Sa han för att sedan fundera lite. "Jag vet inte riktigt." Sa han mjukt. Nu var det nog inte rätt tillfälle att berätta för henne.