Förändrad värld Lupple & Medi

"Men jag vill inte ha ett dropp. Det gör ont. Du anar inte hur ont det gör." sa hon och blickade på honom.

Rafael såg på honom. "Jag är säker på att Alexander sätter det på ett bra sätt. "Sa han lugnande. "Du kommer inte kunna dricka all vätska du har förlorat." Sa han ärligt.

Hon såg på honom med bedjande blick men visste aatt han skulle inte ge sig. Det kändes ändå som något var fel. Hon lade sig men såg inte mot Alexander och kände hur rummets kyla smekte hennes arm. Väntade på att han skulle fästa droppet. Hon skulle inte vara besvärlig. Straffen blixtrade upp i hennes minnen och hon såg nu sorgsen igen.

Alexander funderade lite. Hon verkade oerhört ovillig. Han tog fram ett bedövningsplåster. "Vill du ha i armvecket eller handryggen?" Undrade han lugnt.

"Får inte välja. Inte värdig." Hon sa det så tyst hon bara kunde och drog ihop sig.
"Du är läkaren så du får göra vad du vill."

Alexander log. "Rhiannon, vart gör det minst ont?" Undrade han och Rafael smekte hennes kind mjukt med ett finger. "Svara honom." Bad han.

Hans röst fick henne att helt förlora sig. Hon verkade inte kunna svara alls men pekade mot sitt armveck och stirrade nu in i Rafaels ansikte i dunklet.
"Inte arg.." Viskade hon.

Alexander la på salvan och plåstret som skulle bedöva området och väntade.

Rafael log och kysste henne sakta i pannan. "Du var jätteduktig." Lovade han ömt.

Hon kände hans läppar och tog hans hand med sin andra och höll den.
"Varför är jag sjuk? Varför är inte de andra sjuka och du vet vad jag menar.."

Rafael smekte henne sakta över handen. "Jag vet inte exakt." Sa han ärligt.