The crash of life [SV]

Ha det så jättekul i England! ♥

Hoppas du får det jätte bra i England!!!

Med den förra fanfictionen skrev jag ett långt och tårfyllt tack. Jag skulle vilja göra det denna gång också, men jag skulle nog inte ha mycket att skriva. ♥
Den här fanfictionen är dock den bästa jag skrivit gällande kvalitén, den första som vunnit ett pris, den första där jag faktiskt gillat storyn på riktigt och kunnat styra över den helt och fullt. Jag hade kunnat döda Naomi om jag så ville, men det gjorde jag inte. Hon råkade knipa en lite väl stor plats i mitt skrivarhjärta.. ♥

Kapitlet är lite hackigt då det gått dagar och veckor mellan att jag skrivit, vissa stycken är bra och vissa mindre bra. Men när slutet skrevs mådde jag bra, och då blev slutet bra. Ju bättre jag mår desto bättre kan jag skriva. ♥
Sedan kan slutet vara liite halvkonstigt, men jag och Aivilio hade en diskussion och sedan var jag tvungen att slänga in Harry lite till. Hon var även den första att testläsa slutet och tyckte det var lika bra som en riktig Harry Potter-bok. ♥ Jag blir fortfarande varm i hjärtat av det, så tack.

Tack för att ni alltid, alltid finns där. Tack så otroligt mycket. Ni är de bästa som finns. Jag vet inte vad jag ska skriva nu, för skriva ska jag, men jag tror att jag eventuellt sätter igång med oneshots. Och någon gång kanske en bok. ♥

Kram på er, ni fina läsare. Jag älskar er och jag menar det.
Here's the last chapter. Utan låtcitat, för jag hittade inget.
_____________________________
Kapitel 11: Home


Dimma. Det var det första han tänkte när han vaknade. Allt såg dimmigt ut, suddigt och oskarpt, och först var det helt omöjligt för honom att förstå varför. Sedan kom han på att han behövde glasögonen, och sträckte vant ut högerhanden för att flytta dem från sängbordet. Det var bara en detalj – det fanns inget sängbord till höger. Istället famlade hans hand tafatt i den tomma luften, och irriterat undrade han om han av någon anledning sov på Ginnys sida av sängen den här morgonen. Han sträckte ut vänsterhanden istället, och fick snabbt tag på glasögonen. Lättad satte han de på nästippen, med förväntan om att få se det vanliga sovrummet. Den förhoppningen försvann dock direkt – rummet han såg var stelt, gick i dystra färgtoner och såg inte alls ut att passa i ett hem. Definitivt inte i hans hem. Vad var det här, var det någon ny sorts magi som Ginny fått nys om och testat för att retas med honom? Förvirrad steg han upp ur sängen, struntade i att han var klädd i en säckig nattskjorta som luktade sjukhus, och tittade ut ur fönstret. Snöslask, och en vältrafikerad gågata. Snöslask? Det var väl maj? Långsamt började detaljerna återvända till hans huvud. Ett auroruppdrag... Han hade varit ute för att patrullera tillsammans med Ron... Plötsliga rörelser, skrik. En plötslig smärta och en värld som snurrade... Kunde det vara möjligt att han träffats av någon förbannelse som gjort honom virrig? Eller... en almanacka satt bredvid den stela sjukhussängen han nyss rest sig ifrån. Harry slängde en snabb blick på den, med hopp om att se ett datum i maj, eller åtminstone i början av juni. Tyvärr höll inte den önskningen heller – almanackan visade 9 februari 2004.

Det tog Ginny en liten stund att vakna, eftersom hon ganska precis hunnit komma in i djup sömn när Molly kom in i rummet. Naomi hade avvikit från sitt fina sovmönster den här natten, och istället tillbringat natten med att skrika, gnälla högljutt och gny så länge hon var tvungen att ligga ner - om Ginny gick runt och vaggade henne var hon tyst, men så fort gungningarna avtog var gnällandet igång igen. Kort sagt hade natten bestått av desto mer frustration och vakenhet än sömn, och nu när Naomi äntligen sov skulle Ginny gladeligen fortsatt göra detsamma.
“Är det något viktigt?” frågade hon sömnigt. “För annars sover jag väldigt gärna en stund till, Naomi har precis somnat...”
“Ja, det är viktigt”, svarade Molly med en barsk ton som Ginny kände igen från utskällningar när hon som barn smitit ut i skogen utan tillåtelse. “Jag kan ta hand om Naomi den här förmiddagen, men du ska upp, göra dig i ordning och så fort du kan ta dig iväg till Sankt Mungos.”
“Har det hänt något allvarligt?” Vid orden Sankt Mungos vaknade hon precis tillräckligt mycket för att kämpa sig upp till sittande ställning, fortfarande med besvär att hålla ögonlocken öppna.
“Om du kan kalla det allvarligt när någon som borde ligga i koma i nio år till har vaknat upp, så ja.”
“Jag kommer, vänta lite...” Ginnys hjärna började långsamt arbeta med att suga i sig innebörden av orden. “Exakt VAD sa du hade hänt?” Och sekunden därpå var hon uppe ur sängen, på väg in i badrummet.
“Suck, suck” sa Molly med ett leende och strök försiktigt handflatan mot Naomis kind. “Du blir ju alldeles bortglömd i den här uppståndelsen. Vilken tur att du har en så stor släkt.”

Yrselanfallet kom så snart hon hade anlänt till Sankt Mungos entré, med en sådan häpnadsväckande fart att Ginny nästan blev illamående. I ett försök att återhämta sig satte hon sig ner med huvudet mot den kalla stenväggen en stund, och skällde tyst ut sig själv för att hon glömt instruktionerna botaren gett henne strax efter förlossningen – ingen transferens på en månad. Nåväl, det var för sent att göra något åt nu. Hon lämnade det sterila och mycket omysiga väntrummet för att skynda sig uppför trapporna till våningen där Harrys rum var placerat.

Han hade blivit lämnad ensam nu. Klädd i anonyma kläder som inte var hans egna, hade han placerat sig själv vid det lilla bordet i sjukhusrummet, glad över att få vara ifred från botarna en stund. Efter att de försäkrat sig om att han inte skulle ramla ihop på golvet så fort han tog ett djupt andetag, togs beslutet att ge Harry Potter lite tid för att samla ihop sina tankar. Och, såklart, för att ta emot besök.

Harry var visserligen tacksam för chansen att få lite klarhet i sin hjärna, men han insåg ganska så direkt att det var bättre när han var så omringad av botare att han inte kunde tänka. Huvudet var fullt av tankar, minnen som han inte visste om han upplevt eller inte, människor som han inte visste om han träffat, förhäxningar han inte visste om han kunde. Det var omöjligt att sortera upp någonting… Han gjorde ett sista försök. Hans namn, födelsedatum och hans första 18 år i livet var kristallklara. Resten var svårare att få tag om… Ginny. Ringen på hans högerhand berättade att de var gifta, och han drog en lättnadens suck när de många minnena runt henne började dras upp ur röran. Bröllopet, förlovningen, huset i Godric’s Hollow, långa promenader i höstsolen, sommarkvällar vid Snäckstugan. Ron, Hermione. Luna, Neville. Familjen Weasley. Jobbet som auror. Kingsley, som skickat ut honom och Ron på uppdrag, berättat om den okända trollkarlen som sades vara den nya Voldemort. Instruerat de om att inte säga hur allvarligt uppdraget var till någon av sina nära och kära. De skulle självklart vara säkra, självklart skulle de inte bli skadade, men ingen fick bli orolig i onödan. Harry mindes extra tydligt hur ont det hade gjort i hjärtat att behöva ljuga för Ginny, och plötsligt insåg han att det fanns minnen av henne som måste ha utspelat sig efter tillfället då han hamnat i koma. Oklara, suddiga, utan den minsta skärpa – men de fanns där. Det var som om någon berättade för honom, gav honom små vinkar om vad som hänt de senaste månaderna. Det konstigaste minnet – eller var det en dröm? – innefattade ett svarthårigt nyfött barn med Ginnys ögon, som såg ut att sova. Hade de haft något samtal om barn? Han hade för sig det, men om det tagits något beslut kom han inte ihåg. Faktumet kvarstod att han hade varit borta ungefär nio månader, och även om han inte visste mycket om graviditeter visste han på ett ungefär hur långa de var. Han var verkligen, verkligen i ett stort behov av att få träffa henne. Nu. Men innan Harry ens gjort ett försök att resa sig från stolen öppnades dörren.

Det var med en väldig försiktighet som Ginny sköt upp dörren till sjukhusrummet. Hon hade knappt hunnit tänka eller reflektera någonting över det faktum över att Harry inte låg i koma längre, och hon hade inte ens haft tillräckligt med tid för att reagera. Hennes hjärna jobbade fortfarande med att ta in informationen, men hur bra det gick var desto osäkrare. Men det fanns ingen orsak att stå där och tveka, så det var lika bra att gå in.


Han hade inte förändrats.
Det var hennes första tanke. En människa som legat i koma de senaste åtta månaderna borde förmodligen se både väldigt trött och väldigt blek ut, men Harry hade hunnit få ordentligt med färg i ansiktet under den knappa timme han varit vaken, och ansiktet lystes upp av det breda leendet han hade på läpparna. Bakom de välbekanta glasögonen var ögonen lika klart mörkgröna som alltid, och de iakttog henne nyfiket. Ingen av de sa någonting på flera minuter, utan istället stod paret bara stilla på varsin plats i rummet och utforskade varandra med blicken.

Det tog några minuter för tystnaden att brytas, och när den till sist bröts var det Ginny som stod för det.
”Hur mycket har de berättat för dig om vad som hänt sedan du hamnade i koma?”
”Knappt något alls”, sa Harry, lite försynt, men med samma varma och välbekanta röst som fick henne att rysa av välbehag. Hon hade saknat att höra den.
”Har du hunnit ta reda på något själv?”
”Inte direkt.” Han grimaserade. ”Det finns… konstiga minnen. Det mesta börjar kännas tydligt nu – jag kommer ihåg allt fram till att jag blev attackerad.” Ett ursäktande leende lekte på hans läppar, men Ginny bara nickade åt honom att fortsätta. ”Men sedan finns svaga fragment av saker som jag tror har utspelats medans jag var i koma… även om jag inte förstår hur de kan finnas där. Det är väldigt förvirrande.”
”Ja, det låter så.” Hon bet sig nervöst i underläppen. Kunde han ha fått glimtar av henne och Naomi? ”Kan du nämna något specifikt som du tror har hänt under tiden du var i koma?”
”Jag har minnen av att jag har iakttagit ett nyfött barn… ” Återigen en grimas, som om han kämpade för att komma ihåg allt. ”Ett som liknade mig till viss del, och dig till en annan. Jag tror att det var en flicka.” Han tittade upp på henne. ”Skulle du kunna förklara?” Hon svarade inte, inte direkt, utan istället letade hon febrilt i fickorna på sin röda vinterjacka. Efter vad som kändes som en evighet, men bara var en halv minut, slöts fingrarna om fotografiet hon börjat bära med sig. Det var en bild som tagits under en av Naomis första dagar, en vacker och ljus bild där den lilla flickan tryggt vilade i sin egen säng, med ena handen knuten runt en liten vit mjukdjursuggla och den andra några centimeter från nästippen. Nere i hörnet stod hennes namn och födelsedatum. Ginny tog ett djupt andetag, fiskade upp bilden och lade den på bordet framför Harry.

Det tog henne lite drygt fem minuter att förklara allt så att det blev någorlunda sammanhängande, och under den tiden var hennes blick ömsom placerad på knogarna, ömsom på fönstret till vänster om henne och bitvis tittade hon bara ner i golvet. Att se Harrys reaktion skulle bara få henne att avbryta berättelsen och glömma bort vad hon skulle säga. Visst hade hon varit beredd på att han skulle vakna upp någon gång, och att hon skulle få ansvaret att förklara att han hade en dotter, men det hade varit långt bort i framtiden och inget hon reflekterat det allra minsta över.
”När är den här bilden tagen?” Harrys röst lät skakigare nu, mer känslofylld, som om han försökte bestämma sig för om han skulle börja gråta eller inte.
”Tolv dagar sedan, hon är tre dagar gammal på den.” Ginny kunde inte låta bli att chockas av hur få dagar som faktiskt gått.
”Skulle du kunna titta på mig istället för att kolla ner i golvet? Det är lättare att prata med människor om de tittar på en, och jag är faktiskt inte arg på dig om det är det du tror.”
”Förlåt.” Hon tittade upp. ”Du har bara all rätt att vara det… du har gått miste om en del.”
”Du hade inte kunnat påverka något.” Han gav henne ett halvhjärtat leende. ”Fast det känns synd, jo. Var är hon nu?“
”Hemma, i Kråkboet. Mamma passar henne.” Hon grimaserade. ”Det är faktiskt lite småjobbigt, jag har aldrig varit ifrån henne längre än tjugo minuter förut.”
”Hur är hon?” Frågan var klumpigt formulerad, men det gick tydligt att urskilja hur äkta den var.
”Det är svårt att svara på”, skrattade Ginny. ”Hon är väldigt lik dig, vilket inte riktigt syns helt på bilden. Sedan tror jag att du måste träffa henne själv innan du får bestämma dig.”
”Jag tror att botarna tänker släppa hem mig idag – de var tydligen inte så sugna på att ta tag i alla journalister som snart kommer att börja välla in här.”
”Tvinga Kingsley att uppehålla dem?”
”Då måste jag lita på att han vet att jag vaknat. Sankt Mungos behöver knappast några fler inlagda.”
”Av chockskador?”
”Något liknande.” Harry skrattade, ett varmt och välbekant skratt, och helt plötsligt fanns inget kvar av osäkerheten som tidigare vilat i rummet. Ginny visste knappt vad som hände innan hon befann sig i en mycket välkänd famn, och helt plötsligt hade ingen tid alls gått sedan dagen i maj då Harry åkt iväg på auroruppdraget som orsakat hans koma.
”Jag har saknat dig”, viskade hon tyst medans hon vilade huvudet på hans axel. Något mer hann hon inte säga innan ett par välbekanta läppar tystade henne.

“Harry!” Mollys kluckande skratt hördes så fort paret transfererat sig in i köket.”Det var länge sedan jag såg dig.”
“Jag antar det”, svarade Harry artigt. Krumben strök sig frenetiskt mot hans marinblåa jeans, så uppenbarligen var han saknad av katter också.
“Sover Naomi?” Ginny hade skyndat sig att slå sig ner på en köksstol denna gång, för att slippa ännu en attack av yrsel. Molly nickade och pekade på barnvagnen som stod parkerad längst bort i vardagsrummet.
“Hon var vaken kanske tio minuter precis när du åkte, sedan har hon sovit.” Hon skrattade till när Ginny andades ut. “Du vet, hon dör inte av att du är borta en timme.”
“Inte roligt”, fräste Ginny till svar. Ett tyst litet pip hördes från barnvagnen, och hon skyndade sig upp på fötter för att kolla till sin dotter. Nästan helt i onödan, tydligen. Naomi sov fortfarande relativt djupt, med en vit babyfilt i ett mjukt sidenliknande material över sig. Förutom huvudet var det bara hennes lilla fot som stack fram under filten, och den låg alldeles stilla. Hon grimaserade lite i sömnen, som för att tala om att hon märkte av sin mammas närvaro, och inuti filten knöts nävarna av koncentration. Hon var verkligen oemotståndligt söt – även efter att ha ställt till med en sömnlös natt.

Harry stod fortfarande fem meter bort, som om han var rädd för att bli ivägskickad om han närmade sig barnvagnen. Ginny tecknade åt honom att komma närmare.
“Det känns som om hon kommer börja skrika åt mig”, muttrade Harry.
“Du kommer aldrig komma någon vart med småbarn om du ska vara rädd för att de skriker”, skrattade Molly. “Och Naomi skriker inte särskilt mycket alls, tro mig. Hon är definitivt snällare än de sju som jag haft.”
“Dessutom sover hon”, påpekade Ginny. Men Harry stod fortfarande still, med nervositet i blicken, som var stadigt fäst på den bit av filten som stack upp ur barnvagnen. Molly tittade förstående – och kanske lite vemodigt – på de båda. Sedan verkade hon bestämma sig för att de behövde få vara för sig själva, och skyndade upp för den gamla trappan i mörkbrunt ekträ. Ginny tog ett steg närmare Harry och sträckte ut handen.
”Kom igen.” Först fick hon ingen reaktion, men sedan sökte sig de gröna ögonen till de mörkbruna. Tiden stod stilla en stund, utestängandes allt annat levande i hela England, och när Ginnys envisa blick mötte Harrys nervösa så fanns det snart ingen nervositet kvar.
”Vad gör du egentligen när du gör det där?” frågade Harry förbryllat efter ett tag – kanske efter en minut, kanske efter fem. ”Är det någon avancerad magi du lärt dig?”
”Va?” Hon tittade förbryllat på honom och skrattade. ”Jag tittade dig i ögonen. Tror inte det finns någon speciell magi i det.”
”Det kändes som magi”, muttrade Harry till svar.
”Var det där ett försök att flirta?”
”Osäkert, jag har inte bestämt det själv än.” Han skakade på huvudet och klev fram till barnvagnen.
”Hon sover fortfarande”, garanterade Ginny. ”Det är synd att det inte anses lika accepterat för mig att sova på dagen, för jag skulle också behöva det.” Hon skulle lika gärna kunna starta ett samtal med vardagsrumssoffan, för ingen lyssnade. Harrys gröna ögon betraktade Naomi med lyckliga glimtar i ögonen, och på hans leende såg det ut som om inget i världen skulle kunna förstöra den lycka han kände i det ögonblicket. Hon antog att det var bäst att inte avbryta honom, så hon backade försiktigt och knep ihop munnen.
”Det syns att hon är din dotter”, sa han efter några minuter. ”Vissa ansiktsdrag är skrattretande lika dina.”
”Hon liknar dig, inte mig.” Hon skakade på huvudet. ”Inte förhandlingsbart.”
”Det är det visst.” Harrys fingrar hade försiktigt börjat stryka Naomis svarta hår, så varligt och långsamt att det nästan var överdrivet. Det var nervösa rörelser, fortfarande lite lätt oroliga för att skada eller lemlästa, men Ginny kunde ändå se den enorma kärleken som var placerad i dem, och den spred en behaglig värme i rummet.

Det var sent på eftermiddagen när solen gick ner för den vinterdagen. Himlen färgades klart röd i en fantastisk solnedgång, och fick hela släkten Weasley att lämna vardagsrummet och gå ut på altanen en stund, bara för att beundra himlen. Släkten var samlad igen, nu utan någon saknad, för Molly hade självklart sett ett prima middagstillfälle och skickat ut Piggy direkt. Ron hade omfamnat Harry så länge och känslofyllt att Hermione nästan hade fått slå till honom för att han skulle släppa taget någon gång, och diskussionerna runt bordet hade haft en rejält hög ljudnivå när alla samtidigt försökte berätta vad som hänt det senaste året. Naomi hade som vanligt växlat famn på löpande band under kvällen, men det var ändå i Harrys som hon fick tillbringa mest tid. Att se Harrys leende när hon knöt sin hand runt hans pekfinger och somnade var ovärderlig lycka för Ginny.

Och när alla gått hem, när solnedgången bleknat en liten aning bara för att sedan skina starkare igen, sov Naomi tätt intill sin pappa, i sängen som gott och väl hade plats för tre om man bara trängdes lite. Harrys andetag överröstade den lilla flickans snusningar, men om man lyssnade noga kunde man höra båda.
Ginny hade ingen vidare lust att sova den här natten. Istället hade hon placerat sig själv i fönsterbänken, njutandes av att kunna se hela sin familj i samma rum, båda oskadda och friska. Att höra andetagen från den människa hon älskat mest av allt sedan hon var femton, och samtidigt snusningarna från den lilla människan som nu hade exakt lika stor plats i hennes hjärta, fyllde henne med en obeskrivlig lycka.
”Sover du inte?” Harry hade vaknat till och tittade nu granskande på henne – så gott han kunde utan glasögon, det vill säga knappt något alls.
”Jag har inte lust.”
”Det är rätt konstigt med tanke på att du var vaken i stort sett hela förra natten”, påpekade han och tog sina glasögon i en försiktig rörelse för att inte väcka sin dotter.
”Jag vet.” Hon ryckte på axlarna. ”Men jag gillar att sitta och titta på er. Det gör mig lycklig.” Harry log, klättrade ut ur sängen i en lustig rörelse för att slippa flytta på Naomi och satte sig bredvid Ginny i fönsterbänken istället. Solnedgången hade ännu inte lämnat himlen, och det rödrosa ljuset lyste behagligt in i sovrummet. Ginny kunde känna Harrys fingrar i sitt hår, men hon lät dem vara.
”Bara några dagar innan jag åkte iväg på auroruppdraget fick jag ett brev från en flicka, tolv år gammal tror jag hon skrev, som pratade om hur söta hon tyckte vi var tillsammans”, sa han med en lite skrattande röst. ”Hon frågade mig hur jag skulle beskriva din hårfärg.”
”Vad?” Ginny kunde inte låta bli att skratta. ”Svarade du på det?”
”Jag svarade att jag själv brukar beskriva det som en solnedgång”, sa Harry urskuldande. ”Fast vackrare.”
Deras läppar möttes i en lång och kärleksfull kyss, och i det ögonblicket gjorde det ingenting hur förbryllande hennes senaste år varit, i det ögonblicket gjorde det inget att tidningarna skulle invadera dem imorgon, i det ögonblicket fanns ingenting annat än kärlek. Sådan kärlek som det är värt att få ett sönderkrossat liv för, bara man får uppleva den en gång igen.

Långt uppe i bergen, säkert femton mil från Ottery St. Catchpole, klev en kortväxt figur i svarta klädnader av sin kvast, bara för att sekunden senare slänga den ilsket i marken.
”Värdelösa kvast”, väste figuren, och det blev tydligt på rösten att det var en man, som nu var i full färd med att flytta undan stenar från en stor hög av dem. Efter att han gjort det någon minut uppenbarade sig en öppning i berget, precis tillräckligt stor för att en fullvuxen människa skulle kunna ta sig in i den. Snabbt kilade mannen in i öppningen, greppade en trollstav som låg därinne och förseglade öppningen igen med magi, så att det enda ljuset som fanns kom ifrån två väggfasta ljuslyktor tio meter bort. Egentligen behövdes de knappt, för mannen verkade röra sig inne i gången på automatik, som om han varit där många gånger förut.
Efter några minuter slutade gången plötsligt, och istället uppenbarade sig en grotta med mystiskt utseende. Takhöjden var något högre, och de skrovliga väggarna togs upp av hyllor, koffertar och bord med utspridda anteckningar på. Längst in låg några filtar i en hög, men rengöringen av dem verkade inte vara prio ett i denna grottan.
”Mästarinna?” väste den kortväxta mannen, och om man varit van vid rösten hade man förmodligen hört ett tydligt sting av rädsla i den. ”Mästarinna?” Ett ilsket läte kom från en mörk vrå i rummet, och ut ur skuggorna klev en lång och ståtlig gestalt. Något mer om denna gestalt gick inte att säga, eftersom den också var klädd i svarta kläder.
”Ja, Morris?” Rösten var kylig och onaturligt hög.
”Förbannelsen har misslyckats... Han har vaknat, ers nåd. Han dog inte.”
”Inte död, säger du?” Rösten blev ännu högre. ”Nå ja... det är möjligt att ordna...”
”Är det?”
”Med mina storslagna planer kommer snart hela trollkarlsvärlden vara död. Det borde du veta.”
”Jo, förstås, men...”
”Men?” Nu var rösten så hög att den nästan ekade i hela grottan. ”Avada Kedavra!”
Ett grönt ljus lyste upp grottan, och sedan föll mannen till marken.

Yey, första att komentera sista kapitlet!!!
Nej, men nu till lite allvar.
Jag kommer sakna den här ffén, precis som jag har saknat alla dina andra ff´s. Dom är underbara, precis som du. Jag blir altid lika förtrollad utav dina texter, och ett nytt kapitel på någon utav dina berättelser gör alltid min dag.
Jag ville att det här inlägget skulle bli (Mycket) längre, men jag finner helt enkelt inte ord för och himla fantastisk du är. ♥

Jag måste säga att jag älskar dig så otroligt mycket Ginny00 ♥ du skriver som en gud, är otroligt snäll och är en superfin och vacker människa ♥ Jag skulle kunna försätta med att skriva saker jag tycker är bra med dig, men jag tänker istället skriva vad jag har tyckt om den här ff:en och det här kapitlet

Jag ÄLSKAR den är ff:en. Den var spännande och rolig att läsa. Ibland när jag inte har kunnat sova har jag läst igenom den här, precis som jag brukar göra med Harry Potter böckerna, bara för att den är så bra. Du gör allt så... verkligt, typ.
Varje gång du skrev ett nytt kapitel var der som om jag fick en gåva, och självklart fick jag lov att göra det extra mysigt för mig när jag skulla läsa, så att det skulle bli ännu mer magiskt att läsa den.

Du har varit en stor förebild för mig angående att skriva. Inte den enda på mugglis, men det du skrivit har tagit stor del i mitt hjärta. det känns hemskt att den är slut nu Men, jag ska vara glad över att jag haft möjligheten att läsa den

Det här kapitlet är helt klart ett av de bästa jag läst. Du fick med allt tyker jag. Och jag älskar biten när Ginny kollar på Harry och Naomi. Det var fint ♥

Nu skulle jag kunna skriva hur mycket som helst till det här kapitlet, men jag hoppas att du har förståt av det lilla jag skrivt att det är otroligt bra det du har skrivit, och att jag älskar hur du skriver. ♥

Wonderful! ♥

det finns inget bättre sett att beskriva det!

Helt fantastiskt underbart ♥

Naomi känns jättesöt och så ♥ Och hela kapitlet gjorde mig glad Jag kommer att sakna den här ff'en ♥

Och jag vill veta vem kvinnan i slutet var...

Lova att säga till om du skriver något nytt

Tack så mycket för kommentarerna! Ni är så otroligt fina ♥

ååååhh ♥

Jag vet inte vad. Det här kapitlet var nog det bästa som jag har läst av dig. Jag kommer verkligen att sakna den här fanfictionen, men jag kommer aldrig att glömma den. Du skriver verkligen jättebra, en av dem bästa på mugglis enligt mig (fast det visste du redan). Jag tycker att den här är bättre än HPLES men den är ändå väldigt bra. Jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta, men hur som helst; du skriver helt otroligt och jag fattar inte hur en 12-åring kan skriva såhär. Och jag håller med Aivilio, slutet (och hela kapitlet) skulle kunna vara taget ur en HP-bok. ♥

Den här fanfictionen har helt enkelt varit fantastisk, bäst, fin, vacker, jättebra och underbar, vilket du också är♥.
Du skriver på ett sätt som verkligen får mig att drömma mig bort i den, glömma allt annat. Du är väldigt bra på att beskriva känslor, personer och miljöer! Dessutom tror jag inte att det har varit ett ända stavfel eller grammatikfel, vilket också är väldigt bra gjort! (okej, det finns ju stavningskontroll-saker men ändå).
Det känns som att läsa en riktig Harry Potter-bok, du är verkligen otroligt duktig! En framtid som författare, kanske? =) I sådana fall så kommer jag att läsa det du skriver, det är jag säker på.
Det är väldigt synd att den är slut nu, men det har varit riktigt kul att få läsa den.
Lova att säga till om du skriver någon fanfiction till, och lycka till med skrivandet (och allt annat)! ♥♥♥