Memories In A Diary [Sv][PG]

Okej ^^

---

Kapitel 11
Happy New Year Dragon!
31 december 2016

Dave vaknade av att hans pappa bankade hårt på dörren.
”DAVE, VAKNA!” hörde han sin pappas vrål utan för dörren.
”KOMMER…” skrek Dave trött tillbaka och drog smått plågat av sig täcket. Han ville inte alls kliva upp och inte alls konfronteras med vad det nu var hans pappa ville bråka om. Han suckade djupt och satte sig upp i sängen.
”DAVE” hörde han pappas vrål igen.
”JAAA, jag kommer” ropade Dave tillbaka och reste sig upp. Han släpade tungt fötterna mot stolen och drog på sig nya kläder. Han kliade sig irriterat i nacken när dörren plötsligt for upp och hans pappa nästan flög in genom den.
”Jag kommer, säger jag ju” sa Dave sammanbitet.
”Jag har ropat i 10 minuter på dig och du kommer ändå inte. Är det något fel på din hörsel eller?” fräste Andreas på sin son.
”Neej far, men jag var trött och sov när du ropade första gången” sa Dave och han kände hur hela kroppen spände sig.
”Då får du väl gå och lägga dig tidigare framöver, gå ner med dig och ät… Vi får gäster idag” kom ett sista fräsande innan Andreas lämnade rummet. Dave nickade bara och gick efter sin pappa ut genom dörren.

Dave gick den knakade trappan ner till köket där Vera serverade honom frukost. Han satt ihopsjunken på stolen och tuggade på rostbrödet.
”Varför ser master Dave så sorgsam ut? Är han inte tillfreds med sin mat?” undrade Vera med sin späda röst. Dave kollade ner på henne.
”Det är inget Vera, brödet är jättebra… Jag är bara inte på humör. Kan du lämna mig ensam?” sa Dave och den späda gamla husalfen bugade och lämnade köket. När Dave satt där försjunken i sin tankar på hur för jävligt allting var hemma. Han önskade mer än något att han skulle slippa åka tillbaka hit igen. Kunde han skulle han utan tvekan bryta all kontakt med sina föräldrar. Hur kan de tro att de kunde styra över honom så här? Bossa honom till vad som helt, få honom att gå på nålar hela tiden av rädsla för nästa utbrott och han kunde inte förstår hur de kunde tro han skulle ta över det så kallade familjearvet.

Några timmar gick och Dave gömde sig inne på sitt rum dit Vera kommit med bullar och mjölk. Dave var tacksam mot den gamla husalfen och tyckte synd om den som hade hans mamma och pappa som arbetsgivare, eller snarare slavdrivare. Dave suckade tungt, vad hade han inte gjort för att ha sin mormors dagbok där just nu? Han ville läsa den och se hur det gick med den där Amanda… Vem var hon egentligen?
”DAVE!!!” hörde han och den här gången var de hans mamma. Han suckade, reste sig upp och gick ut i hallen på övervåningen.
”Ja, mor” sa han när han möte henne kyliga bestämda blick.
”Fixa det där håret, du ser värre ur än en smuttskalles och sen kommer gästerna snart så nere i hallen om 10 minuter och inte en minut senare”
”Ja, mor” sa Dave och hans blick sjunk ner i golvet. Han gick till toaletten och vatten kammade håret. Luggen låg nu bakåtslickat över huvudet. Han suckade, det var vad hans mamma skulle uppskatta och han gick ner. Han satte sig på det nedersta trappsteget i trappan och kollade runt i hallen. Han förstod inte hur någon kunde tycka det här huset var hemtrevligt.

Sen dök hans mamma upp igen i en av sina svarta klänningar och hans pappa hade också klätt sig lämpigt för nyårsfesten. Dödsättarna hade en storfest varje nyår och Dave hatade den. Huset var så knökfullt av idioter som söp sig fulla och skröt om hur de gjorde människor illa. Fast Dave tänkte att han fick stå ut en sista gång och log smalt när de hälsade gäst efter gäst välkommen. Bland de första som kom var familjen Malfoy, Draco, Pancy och Scorpius. Närde flesta kommit samlades alla inne i stora salen och det började serveras dricka. Efter ett par varv med spriten var de flesta på sitt ”glada” humör. Dave försökte hålla sig på avstånd från de flesta. Han orkade inte höra fler historier om hur de torterat mugglare eller misshandlar sina fruar. Han lämnade stora rummet och gick ut i hallen där han hörde två skarpa röster.

”Har du inte fått NOG nu VA! Du är ett JÄVLASVIN Draco!”
”Ska DU säga, jävla slyna… Tror du inte jag fattar vad du håller på med VA!!!”
”DU vet ingenting Draco… Du vet inte vilket helvete du satt mig i…” Dave svalde när han hörde sin gamla barnjungfru skrika på sin man. Vad var de egentligen frågan om? Dave smög närmare, men höll sig samtidigt på avstånd. Fast nu kunde han se dem också.
”Jag fattar nog mer än du tror” kunde han se Draco fräsa fram och hytta med näven mot Pancy som backade undan. Dave ansträngde sig för att vara tyst och stilla. Han ville inte se det han trodde skulle hända. Han slöt ögonen bara för en kort sekund och hörde en smäll in i väggen och ett stön av smärta.
”Draco…” kunde han höra hur Pancy pep fram.
”Du ska FAAN få din slyna” hörde han Draco nästan ryta fram och sen kom fler ljudliga smällar. Dave vågade inte öppna ögonen och han kunde höra hur Pancy började snyfta.
”Du är ett svin Draco…” hörde han Pancy säga med lite stadga i rösten.
”Erkänn att snorungen inte är min utan din patetiska älskares” kunde han nästa höra hur Draco spottade ur sig och Dave fick en oönskad bild i huvudet.
”Jaa…” hörde han henne lågt bekänna. Dave kunde inte tro det, var inte Scorpius Dracos? Han hörd sedan flera smällar och ett par vrål. Pancy skrek till och han hörde hur hon föll ner på golvet. Dave bet sig i läppen. Han visste inte om han skulle våga göra något.
”Erkänn!”
”Jaa, Scorpius är inte din…”
”DIN JÄVLA SUGGA, hur bara kan du göra de mot mig… Jag ångrar jag någonsin gifte mig med dig” fräste Draco ur sig och Dave började höra steg som om Draco gick ifrån henne.
”Draco… Förlåt...”
”Du är patetisk Pancy”
”Ja, men jag är med barn igen…”

O.M.G! jag måste få en till del nu ;o
btw, jag älskar hur du skriver!

Du skriver fantastiskt bra. o_o

Oh, vad fint att ni säger det !

---


Kapitel 12
Weasleys in the past and in the present!
10 januari 2017

Äntligen tillbaka på skolan tänkte Dave när han satt och åt frukost vid Slytherinbordet. Han kollade efter sina vänner men de hade antagligen redan ätit eller inte klivit upp. De skulle ju inte ha lektion före 12 så antagligen var de väl inte vakna än. Dave drog försiktigt fram dagboken och slog upp där han slutat sist.

”20 maj 1995
Kära dagbok.
Vår herre är utom sig av ilska över Alexis. Hon har trotsat honom till gränsen och är tillsammans med mugglar älskaren Fred Weasley. Jag vet inte varför, men jag är glad Alexis gillar någon som gillar henne. Fast jag måste säga jag är orolig för henne. Hon är fortfarande ung, bara 15år och hennes far kommer inte vara henne nådig när hon kommer efter skolan i år. Kanske är det bäst hon inte kommer hem? Jag saknar henne, men hon kommer inte ha en lätt sommar, det är säkert.
Jag måste säga jag blev lättad när jag fick tag på en hört och sätt tidigare idag och fick läsa att Amanda var funnen. Hon lever! Fast var tydligen svårt skadad och vårdas på St: mungos. Men hon lever! Knappt jag vågar tro det är sant.
Jag måste gå! Skriver Snart.
Er hängivne Clowe”


Dave läste igenom dagboksbladet fler gånger. Amanda hittad, ja? Men vem var hon? Och hans mamma tillsammans med en Weasley? Det var skrattretande. Det hade han verkligen aldrig trott. Hon av alla monster till människor. Hur kunde en av dem ha gillat henne? Han ruskade på huvudet la ner boken i väskan och lämnade bordet. Han gick ut genom dörren till entréhallen och möttes av Ariana.
”Heej Dave! Har du redan ätit?”
”Ja, jag har det” sa Dave smått suckande.
”Okej… Har du inte lust att sitt kvar med mig en stund?” sa hon och himlade lite med ögonen mot honom.
”Nej, har inte tid… Ska göra lite läxor i biblioteket” ursäktade sig Dave och skyndade vidare. Han visste inte vad det var, men han gillade inte riktigt Ariana längre. Hon var så påträngande jobbig ibland, liksom för mycket. Han gick in i biblioteket, han hade faktiskt inte mycket till läxor just nu. Terminen hade bara börjat. Men han drog fram en bok i försvar mot svartkonster och började läsa om kapitlet de höll på med nu. Han trodde nog de skulle en essä på det snart, det var nästan garanterat. Han kilade sig i huvudet lite och fick läsa om några meningar innan han förstod riktigt vad som stod. När han kollade på klockan nästa gång var det inte långt tills lektionen skulle börja och han fick brottom. Han la ner alla böcker i väskan och märkte inte att något föll ur den innan han rustade iväg.
När han kommit till trapporna hörde han en röst ropa.
”Dolohov, Dolohov… Du glömde något” Dave vände sig hastigt om och fick se en rödhårig flicka med fräknar och enormt vackra ögon.
”Gjordeee ja, vaddå?” stammade Dave fram lite klumpigt. De hade fått flickan att skratta och Dave rodnade.
”Här, din dagbok” sa flickan och räckte honom dagboken. Dave tittade nästan förskräckt på den och drog genast åt sig den.
”tack” mumlade han fram. Duktigt Dave, just snyggt. Tappa din mormors dagbok och låta Victoire Weasley av alla hitta den.
”Det är lugnt… Vart ska du? ” undrade Victoire.
”Jag ska bort till Historieklassrummet” säger Dave hastigt och skyndade ner dagboken i väskan.
”Okej, jag ska till trollformelklassrummet” sa hon lätt.
”De ligger ju nästan bredvidvarandra. Ska vi göra sällskap?” fortsatte hon i små gladton.
”Okej… ” sa Dave och suckade. Vad kunde bli värre? Tänkte han och de började gå.
”Asså, tro inte jag läste i dagboken. Något sådant skulle jag aldrig göra. Jag ville ge dig den så ingen annan skulle heller” sa hon lite blygt.
”Okej… tack igen då” sa Dave och andades ut lite. Hon verkade okej. Men hon är en Weasley… Fast, hans mamma hade ju dejtat, måste ha varit hennes farbror? Dave ruskade lite på huvudet och försökte få sina tankar att hålla tyst.
”Trodde inte du läste historia…” sa hon sen lite små leende.
”Okej, nej, men det gör jag…” sa Dave och kliade sig i nacken medan de gick i korridoren mot klassrummet.
”Inte precis så populärt ämne och du är väl ganska populär, eller något…”
”Ha, populärt? Nja, inte precis. Men jag gillar historia och jag är qudditch kapten… Klart jag är populär då!” sa Dave lite små skämtsamt.
”Kanske, det… Trevligt att prata med dig Dolohov”
”Kalla mig Dave… Jag får rysningar när folk säger mitt efternamn” sa Dave och kom på sig själv med att små le.
”Okej, Dave! Då får du kalla mig Victoire i fall du vill” sa hon leende. Dave nickade bara åt henne och kände sig lite patetisk.
”Jag måste gå…” mumlade han och rusade iväg sista biten till historielektionen.

Vid middagen satte sig Dave ner bredvid Will och Mell satt mittemot honom.
”Hej på er, har ni sätt Jenny?” undrade Dave och kollade på sina vänner.
”Nej, faktiskt inte… Fick ett brev av henne före jul där hon skrev hon skulle till Vladimir över jul… Hon kanske inte kommit tillbaka från Rumänien?” sa Mell och kollade på Will.
”Ja, hon lär säkert dyka upp… Hon har ju varit så konstig sedan hon förlovade sig med honom” sa Will och rykte på axlarna.
”Hon är vår vän och ni knappt bryr er om att hon är borta” sa Dave förvånat och reste sig upp.
”Jag orkar inte sitta mer er… Vi ses!” sa han och fick syn på Victoire vid Gryffindorbordet. Han suckade och lämnade storasalen med halva tallriken mat kvar. Dave gick med raska steg ner till fängelsehålorna och bort mot Slytherins sällskapsrum. Han sjunk tungt ner i en av de gröna sammetsfåtöljerna vi brasan. Han drog fram dagboken, kanske kunde han fått bättre tankar i huvudet än Weasley flickan och att Jenny var borta.

”16 juni 1995
Kära dagbok.
Idag vet jag inte om jag borde skratta eller gråta. Vår herre är död! Alexis kärleksäventyr med Weasley pojken har tagit knäcken på oss alla. Speciellt sedan hon rymde iväg med honom från Hogwarts expressen. Min bror Lucius försökte hämta hem henne men misslyckades och det var mer än vår herre kunde ta. Han har varit lite klen på sista tiden och idag tog hjärtat honom. Jag visste knappt att han hade ett. Oh, jag önskar bara jag visste hur det var med Alexis. Få veta hon mådde bra och inget ont hände henne. Jag borde nog hämta henne! Mig brukar hon lyssna på. Jag är inte alltid så sträng hon vår herre önskat jag skulle. Nu får jag styra själv, det ska bli skönt! Adrian är ganska upprörd och tyr sig till sin äldre kusin. Jag undrar om jag kanske ska försöka söka upp Amanda, men hon kanske inte vill veta av mig längre. Jag får se hur jag gör, men det skulle vara så skönt att få se hur hon mår.
Jag måste gå, det är mycket att ta itu med nu, men jag ville skriva ett par ord till dig.
/Änkan Dolder”

Dave gapade häpet. Hade has morfar, den störste svartkonstnären genom tiderna död av en hjärtattack pågrund av att hans mamma rymt till Weasleys? Han ruskade på huvudet. Hans mormor förvirrade honom mer än han kunnat ana. Det hade ingen logik över huvudtaget. Precis som hans mormor skrev, hade has morfar verkligen haft ett hjärta? Dave slog ihop dagboken för nu och tänkte att hans mormor i alla fall haft ett. Dave la ner dagboken i väskan igen fast han satt kvar och kollade tankspritt in i brasan.
Han märkte inte hur tiden gick eller att någon annan kom in i uppehållsrummet för än han plötsligt hade en nätt igenkännlig hand över sin axel.
”Ia…” sa han lite trött.
”Hur visste du det var jag?” sa hon små glatt och skuttade framför honom.
”Tror du jag inte känner igen dina händer?” sa Dave och kollade på henne.
”Jaja… Varför sitter du här ensam?” frågade hon och satte sig ner i hans knä. Dave små suckade lite men la armen om henne. Ariana log mot honom och Dave log svagt tillbaka.
”För att jag gillar att vara ensam när jag pluggar” sa han bara och möte hennes blick.
”Fast du såg inte precis ut att plugga…” sa Ariana och små fnittrade lite.
”Kanske inte just de sekunder som du kom, men jag tänkte på en läxa faktiskt…” sa han suckande.
”Vad du verkar nere Dave… Du är inte alls som du brukar…” sa Ariana lite upprivet.
”Det är inget, okej! Jag tänker bara en hel del just nu. Det är ganska påfrestande att ta FUTT-examen ska du veta. Vi har prov senare i vår och jag måste klara dem…” sa Dave lite surt.
”Okej… Men jag kan hjälpa dig slappna av lite mellan varven, du kan ju inte tänka på högvarv hela tiden” sa Ariana och la armarna om hans hals och kysste honom. Dave kysste henne tillbaka, mest per automatik och för att de var ganska mysigt. Han kunde väl strula lite med Ia för att inte såra hennes känslor. Han skulle ändå inte hitta någon flickvän precis.

Jättebra. Gillar hur du skriver, ofta i fanfictions är det många fel som gör det svårt att läsa men inte i din. :>

Tack. Jo det kan vara mycket varierad kvalitet på fan fiction. Denna är inget jag skriver just nu, utan har skrivit den förut. Ungefär när jag var 18 år, nu är jag 20 år (gammal som tusan). Men här på mugglis är det ju så fantastiskt att alla kan lägga ut sina fanfictions, och därför är ju författarna av så olika åldrar. Om en som är yngre än mig skriver är det ju mycket lättare att det blir fel med stavning och grammatik (jag har ju övat mycket längre). Jag har själv haft jätte problem med det och tack vare att jag började skriva fanfictions blev det mycket, mycket bättre! Så jag uppmuntrar alla som vill skriva att göra det. Det är bra för själen och har man en glöd ska den få brinna fritt från hinder.

Två jätte bra delar ♥ gillar att han får rysningar av sitt efternamn xD

Kapitel 13
Protego and Porto
27 januari 2017

”Jaha, okej… Är det någon som kan berätta skillnaden mellan trollformlerna protego och porto ” sa Professor Finnegan och Dave såg hur han kollade runt i klassrummet för försvar mot svartkonster. Han kände hur lärarens blick hamnade på honom.
”Mr Dolohov, skulle ni kunna förklara skillnaden mellan protego och porto?” sa professorn och kollade med bestämd blick på honom. Dave harklade sig och kliade sig i nacken.
”Protego är en skyddsbesvärjelse och porto skapar en flyttnyckel” sa Dave och kollade på professorn.
”Alldeles rätt, 10 poäng till Slytherin” sa professorn
”Protego är en av de mest effektiva skyddsbesvärjelser då den skyddar personen som använder den mot de flesta ovänliga besvärjelser. Porto gör snabbt olika föremål till flyttnycklar så att man snabbt kan ta sig mellan olika platser” förklarar professorn och gick tillbaka till sin disk.

Lektionen i försvar mot svartkonster tog slut och Dave la ner teori boken i väskan och reste sig upp redo att med Will och Mell lämna lektion. De kom ut ur klassrummet och längre bort i korridoren såg han ett morotsrött hårsvall flyga omkring. Han små log för sig själv men brydde sig inte om Victoire för stunden. De kom till storasalen för lunch och satte sig ner kring de grönas bord.
”Fattar inte att Jenny inte kommer tillbaka…” sa Mell lite små bekymrat.
”Ja, jag fattar de inte heller” sa Dave och tog en tugga av fläsket.
”Har ni märkt att både professor Snape och professor Dumbledore är borta?” sa Will sen för att göra sina vänner uppmärksamma på det.
”Va, är dem?”
”Japp, ser ni inte?”. Dave och Mell kollade upp mot lärarbordet och såg precis hur de båda professorerna kom tillbaka och satte sig. De kollade frågande på varandra och sen tog de några tuggor när dörrarna till stora salen öppnades och ingen mindre än Jenny kom in genom den.

Dave tittade på Jenny och sen på Mell som hade gett ifrån sig ett pip och såg smått paff ut. Will la armen om henne och Dave kände hur Ariana puffade lite på honom.
”Vad är det med Jenny? Vart har hon varit?” viskade hon till honom.
”Vet inte, tror hon varit i Rumänien” viskade Dave tillbaka medan han nu åter följde Jenny med blicken då hon nästan spöklikt skred fram till dem och satte sig ner mitt emot Dave.
” Bună, ce mai faci?” sa Jenny och såg neutral ut.
”Ursäkta, men vad sa du?” frågade Dave och kollade på henne med rynkade ögonbrynen. Hon såg ännu blekare ut än förut och något verkade annorlunda med henne.
”Mă scuzaţi, jag tänkte inte på att ni inte pratar Rumänska” Sa Jenny lågt och kollade ner på bordet.
”Ja… Men vad sa du?” frågade Dave igen.
”Jag frågade hur ni mår” sa Jenny utan att lyfta blicken från bordet.
”Okej, jo det är bra med mig… Så du har varit i Rumänien?” frågade Dave och kollade forskande på Jenny.
”Nej, inte riktigt. Eller en del av Rumänien som heter Transsylvanien” förklarade Jenny och viftade lite med handen.
”Ska du inte äta något?” sa Mell lågt och kollade på sin vän. De hade känt varandra i sex och ett halvt år och nu var hon så annorlunda efter hon blivit tillsammans med Vladimir.
”Inte hungrig, jag åt på tre kvastar innan jag kom till skolan” sa Jenny och höll fortfarande blicken lågt.
”Varför kom du inte tillbaka till skolstarten?” undrade Ariana lite små framfusigt, men kramade fortfarande lite nervöst i Daves arm.
”Jag kunde inte resa och ville vara kvar hos Vladimir” sa Jenny som om vore helt oberörd.

Dave hade smygigt iväg från Jenny och Mell som började gå honom på nerverna, speciellt Jenny av någon anledning. Det var hålltimmen mellan Örtlära och Trollformellära, Dave skyndade in i biblioteket och satte sig ner i en fåtölj. Han drog tre djupa andetag och sen öppnade han sin väska för att fortsätta i dagboken. Spänningen hade något vis tätnat på sista tiden och han hade inte kunnat släppa grejen med att hans mamma varit tillsammans med en Weasley och rymt med honom. Han tog upp dagboken och började läsa där han slutat. Hans egen pappa hade nu börjat komma in i bilden vilket gjorde saker ännu mer spännande på något sätt. Hur hans pappa hade uppvaktat hans mamma med smycken och verkligen försökt ställa sig in för henne. Dave hade skrattat när han läst det, hans pappa bry sig om hans mamma? Det var det dåligaste skämtet i historien, det var så långt från verkligenheten som han kände den.

”1 september 1998
Kära Dagbok!

Nu närmar det sig med stormsteg, det är bara timmar kvar till min flicka ska gifta sig. Det är min storebror Lucius som get samtycke till bröllopet. Alexis ska gifta sig med den unge Andreas Dolohov. Jag hoppas hon kommer få ett bättre äktenskap än det jag haft, men det betvivlar jag inte. Vilken make kan vara värre än mörkrets herre i egen högperson? Adrian är en aning misstänksam mot unge Dolohov tror jag, men jag tycker han verkar okej. Hon kan nog inte få någon bättre, även om han inte är fullkomlig. Det är ju inte riktigt vårt val, vilka vi ska gifta oss med. Min bror, Lucius, som tagit över min makes dödsätare och leder dem med stenhand. Det borde nog vara jag eller Alexis som leder dem. Jag skulle vilja avskaffa alltsammans, det gör ändå inget bra. Alexis är ung och oerfaren, men kanske nu när hon gift sig, att hon får hjälp av unge Dolohov att åter ta makten till blodslinjen Dolder. Jag är ju trotts allt född Malfoy.

Nu måste jag gå och göra Alexis i ordning.
Skriver snart igen.
/ Clowe”

Dave slog ihop dagboken och tänkte på fenomenet äktenskap. Verken hans mormor eller mamma hade egentligen valt sin make, men Dave var fast besluten att välja sin fru själv. Han tänkte snabbt att dagboken hade just nu skrivits från och till i över 20 år. Det var inte en liten period. Han la ner dagboken i väskan igen och när han tittade upp så såg han ett välbekant rött hårsvall leta med ett finger över böckerna i en bokhylla. Dave log lite drog en hand genom håret och reste sig upp. Han gick lite nervöst fram till henne och harklade sig lite.
”Hej Victoire” sa han och log svalt.
”Oh, hej Dave. Jag såg dig inte” sa hon och log.
”Jag såg dig först inte heller, satt och… Öh, Pluggade” sa Dave och kliade sig bakom örat. Victoire fnittrade lite åt honom och log.
”Jag förstår. När börjar du?”
”Eh, om en timme” sa Dave och kollade på henne.
”Vill du gå på en promenad?” undrade hon och log.
”Okej, visst” sa Dave och rykte små leende på axlarna. Dave följde med Victoire till bibliotekarien gamla Madam Pince där hon lånade en bok. Sen lämnade de biblioteket och gick mot trapporna till entréhallen.
”Så, vet någon ur din familj om att, ja att vi ses?” frågade Dave smått osäkert.
”Är du tokig? Nej, inte alls… Eller jag hoppas att de inte vet” sa hon och kollade på honom. Dave nickade mot henne.
”Jag förstår, oroa dig inte” sa han och log mot henne. Victoire nickade och log tillbaka.
”Vi ses utanför om fem minuter” sa Dave och Victoire nickade, sen sprang de åt varsitt håll för att hämta halsduk och vinterkappan.

När Dave kom sprang ner mot Slytherins uppehållsrum såg han en aning butter Ariana stirra på honom.
”Ia, vad är det med dig?” undrade han.
”Vad tror du?” frågade Ariana surt.
”Jag har brottom och faktiskt ingen sussning om varför du är sur…” sa Dave smått suckande.
”Du ska träffa den där Weasley tjejen, eller hur?” sa hon spydigt.
”Det angår inte dig vilka jag träffar och varför…” sa Dave tillbaka.
”Jag trodde bättre om dig Dave” var de sista Dave hörde innan han skyndade vidare, han skulle ju hinna på bara ett par minuter.
Dagen gick Ariana blev inte precis mindre sur vilket Dave inte riktigt brydde sig om just nu. Han ville fortsätta läsa i dagboken. Efter middags maten så smög han sig undan i ett tomt klassrum, sjunk ner på golvet och lutade sig mot väggen. Han tog några djupa andetag och slappnade av. Middagen hade inte varit en barnlek. Ariana var sur på honom och Jennie var fortfarande konstig. Hon hade inte ens haft en blick på maten och hävdade hon fortfarande inte var hungrig. Han tog fram dagboken strök försiktigt framsidan och kollade sen efter där han slutat läsa. Han insåg snabbt att det var lite av ett tidshopp igen, något hade påverkat hans mormor att inte skriva.

”14 december 1998
Kära dagbok

Nu är det gjort, Alexis har tagit tillbaka tronen. Det hände igår och idag ska det samlas till möte. Jag önskar bara att hon gjort det på ett annat sätt. Att döda Lucius var verkligen onödigt, överdrivet. Jag visste nog att Andreas skulle hjälpa henne att få makten tillbaka till blodslinjen. Blodet betyder allt just i det här fallet, det har jag nog lärt mig. Fast hon var grym, det är nästan så jag inte känner igen henne längre. Inte nog med att jag fått bo hos min brors familj sedan bröllopet, medan hon bott i Dolder huset. Jag tycker att döda Lucius genom att låta hennes nya husdjur anfalla honom och hugga ihjäl honom. Hon har skaffat sig en ormarme, bara hon kan kontrollera dem genom parselspråket, ormarnas språk. Jag tycker mest bara det är rysligt. Ormar har jagat henne hela hennes liv. Först nu verkar hon verkligen acceptera sin talang, men på fel sätt. Det är mycket jag måste hjälpa den numera änkan Malfoy med. Stackars Draco! Adrian är bort mycket, jag börjar bli lite orolig för honom. Jag vill veta vad han har för sig.

/broderlösa Clowe”

Dave fick läsa om det en gång till för att verkligen förstå och hans mormor hade inte sagt något om hur hon kände för sin brors död. Förutom att hon tyckte han blivit dödad på fel sätt och hans mamma varit grym. Hade hans mamma verkligen dödat honom? Dave kände sig övertygad om att han aldrig skulle döda sin morbror, han tyckte bara det var udda att hans mamma aldrig pratade om honom och att de aldrig besökte honom. Fast han tvekade på om han skulle våga fråga sin mamma om det. Han trodde att utbrottsrisken var för stor för att han skulle vara värt det. Han kliade sig lite på näsan och kollade runt i det tomma klassrummet. Hit skulle han kunna återvända för att läsa eller ja, vara ensam. Han gillade rummet.

jag har läst alla dina tre små berättelser från början och jag älskar dom alla! ♥

Snälla lägg ut mer!! ÄLSKAR, ÄLSKAR, ÄLSKAR ♥♥♥