George Weasley - When I'm gone

You make me cry... :c

Satt uppe sent igår för att skriva klart det här kapitlet. Jag vet inte hur lång tid det tog - men det kändes som runt tio minuter (även ifall det nog var mer än en timme o.O ). Jag blev rätt nöjd... Jag hoppas att ni gillar det också.

-------------------------

16.
"Time to fly"

Det knackade på dörren. En lätt, men entusiastisk knackning som George genast förstod kom från Mr Weasley. George satt vid skrivbordet med brevet från Fred i handen. Så fort han hörde att hans pappa var vid dörren lade han det uppochner och sköt det till sidan för att den inte skulle väcka någon större uppmärksamhet. Det hade fortfarande inte kommit upp några fler ord på pappret – men George nöjde sig med att se på dem som redan fanns, fortfarande lika glänsande som om de var nyskrivna. Eller kanske omskrivna... gång på gång. Den unge mannen förväntade sig inte att han var tvungen att svara på knackningen och hade rätt i att Mr Weasley skulle komma in i alla fall. Det började med att mannen öppnade den på glänt. Eftersom skrivbordet befann sig snett framför dörren – vid väggen intill – så fick han syn på sin son ganska snabbt och gav ifrån sig ett försök till ett leende. Ett ursäktande leende, om George inte missuppfattade det hela. George försökte se avslappnad ut, men kunde inte avgöra hur det gick. Men hans pappa verkade inte ha tanken åt det hållet. Denne öppnade dörren ännu mer då han insåg att han var välkommen in. Han höll kvar i handtaget då han steg in i rummet och började tala.
"Mitt jobb är avklarat här", sa han. George kunde inte tolka den där speciella tonen i hans röst. Det var som om den lät avvikande, som om han försökte hålla sig borta. "Det är nog bäst att du börjar packa dina saker ikväll, för vi åker imorgon förmiddag."
Ett glädjerus steg inom George. Han hade längtat efter det här tillfället – då han skulle få komma bort från Sverige och tillbaka hem till England. Det rycktes lite i hans mungipor, vilket var det närmsta leendet han kunde komma fram till, och nickade kort. Mr Weasley harklade sig lite, vilket fick George att undra ännu mer över sin fars beteende.
"Något på tok?" frågade han sedan och höjde smått på ögonbrynen. Hans röst hade låtit rätt otålig, tyckte George, och han förbannade sig själv över att visa en sådan negativ sida av sig själv.
Mannen tvekade och bet sig löst i underläppen. Jo, något var på tok, eller var på väg att bli det, visste George. Hans pappa ville bara inte säga något. Dock var denne inte så bra på att dölja saker och detta fick honom att undra om han själv hade ärvt det. Kanske hade hans rent av sorgsna personlighet trängt sig igenom hans mask. Kunde det vara möjligt att den sköld han försökte bygga upp runt sig hade spruckit – eller kanske inte ens hade existerat? Han visste inte, och var inte säker på att han ville veta heller.
"Nej..." sa Mr Weasley sedan med ett nytt försök till ett leende – som George började irritera sig något rejält på. "Nej, det är ingenting."

Det var inte mycket som skulle packas ner. Faktiskt ingenting alls om man inte räknade med brevet som fortfarande låg neråtvänt på skrivbordets blanka yta. George hade inte brytt sig om att packa upp så mycket, så det hade blivit att kläderna och sakerna fick ligga kvar, instängda i ett trångt utrymme med väggar av tyg och en dörr i form av en dragkedja. Precis som George kände sig, med andra ord. Som instängd i en låda, med en dörr han inte kunde nå.
Det hade blivit en slags vana att sätta tillbaka brevet i kuvertet. Det gick lätt och smidigt och varje gång hade han lyckats stänga det ordentligt – som om det inte ens var öppnat. Han placerade kuvertet i ytterfacket och stängde igen väskan efter sig. Sedan lät han väskan stå kvar på enkelsängen, vilket gjorde att det såg ut som om han precis hade kommit, eller strax skulle ge sig av, men istället för att sticka därifrån så gick han ut. Som vanligt. Solen lyste starkt över trädtopparna vid horisonten. Det visade att det var sent på eftermiddagen. Bara tanken på att han inte skulle behöva tillbringa mer än en natt och en förmiddag till i det här landet fick en våg av lättnad skölja över honom. Det kändes som lättnad, vill säga. Han kunde inte avgöra helt vad det var för känsla – men han var glad över att få komma bort. Det var en sak som var säker.
"George?"
Han hade inte hunnit komma längre än till trappan på verandan innan han hörde Ginnys röst spela vid dörröppningen bakom honom. Han hade inte ens hört henne öppna dörren. Han stannade till och vände sig om. Han såg på sin lillasyster, som inte verkade ha samma, främmande uttryck i ansiktet längre. Kanske avspeglades hans egen stämning över henne. Han kände sig inte lika nere som han gjort då. Det var antagligen för att han var ivrig att få komma hem. Flickan kom ut på verandan och satte sig på en stol av trä, målad i vitt.
"Tycker du att det kommer bli skönt att komma hem igen?" frågade hon efter en kort sekund, som hade känts som flera minuter.
George ryckte lite på axlarna. Han förstod inte varför. Han kunde lika gärna säga som det var; att han mer än gärna ville komma till vad han kallade för hem och att han verkligen inte skulle sakna det här helvetet.
"Har du tyckt att det var kul då?" Det var Ginny som yttrade sig igen.
"Sådär", tvingade sig George att svara och han lutade sig mot räcket som löpte längs med den korta trappan ner till marken under honom. Att Ginny ställde så korta frågor betydde att hon ville komma in på något. Dock lät hon inte så tryckande för tillfället, men det kunde bli värre.
"Kommer du sakna något? Eller någon?" frågade hans lillasyster sedan och meningarna fick George att rynka på näsan.
"Vad är det för fråga?" frågade han sedan, med en tydlig antydan till ogillande i rösten.
Ginny verkade inte nöja sig med det svaret. Hon såg på sin storebror utan att släppa blicken från hans ögon. Han kände sig obehaglig till mods, som om Ginny såg rakt in i hans själ.
"Du har inte med det att göra, Ginny", sa han sedan lite avfärdande då systern inte tänkte svara på hans fråga.
Nu var det Ginny som visade tecken på ogillande, kanske irritation. George kunde inte bedöma vilket. Hon rynkade på pannan och såg stint på honom. Hennes läppar hade spänts en aning och han fruktade att han nått den punkt Ginny ville komma till. Annars skulle hennes känslor och ansiktsuttryck inte förändras så fort.
"Du har förändrats, George", sa hon sedan, med betoningen liggandes på hans namn. Allt bara för att han själv nämnt hennes i slutet av hans sista mening.
Han höjde bara på ögonbrynen, vilket verkade trycka på ännu en punkt av Ginnys väntade samtalsämne. Han gillade det inte, men nu hade hans irritation också tagit fart. Inte för att han lätt blev arg, utan mer för att hans egen syster visade sådan fientlighet mot honom.
"Och?" fnyste han fram, rätt tonlöst.
"Och?" upprepade Ginny. Hon snäste fram ordet. "Tror du att du är den enda som bryr sig om vad som har hänt? Tror du att du är den enda som bryr sig om Fred? Tror du inte att vi sörjer?"
Det blev en tung tystnad över syskonen. Det gjorde ont i Georges bröst. En liknande känsla från förut, men den här gången var den mer dämpad, mer smygande. Han kände hur hans ansiktsdrag slappnade av i ren förvåning. Han hade inte väntat sig det här. Han såg hur ett svagt lager av tårar täckte Ginnys ögon. Om det var av ilska eller av sorg kunde han inte avgöra. Det var så mycket han inte kunde se hos henne. Han kunde inte förutspå något hos henne längre. Han kände nästan hur hans egna tårar sakta kröp fram, men han försökte att vifta bort tanken på hennes sista mening. Han vände sig om för att gå. Han ville bort därifrån.
"Du har blivit självisk, George! Hör du inte det?" skrek Ginny bakom honom och ett skärande skrapande från trästolens metallben fick honom att förstå att hon ställt sig upp i hög fart. "Du tror att allt bara handlar om dig! Tänk om, någon gång! Det är mycket mer än så!"
Den sista meningen höll sig inte. George lät bli att svara. Han gick med slutna ögon, nedsänkt huvud och lätt släpande steg. Han hörde ljudet från när Ginny smällde igen dörren då hon gick in. Han kände hur tårarna trängde fram på nytt. Hans hjärta bultade och hans andetag var nästintill ansträngande. Han höll inte koll på vart han var på väg; bara gick så långt bort han kunde. Han nådde en dunge med träd och kände hur känslorna övertog honom. Det stack och smärtade i hans bröstkorg, ilskan bubblade medan sorgen vällde fram som en flodvåg. Han kände att han inte skulle klara det här längre. Han ville bara ge upp sitt förbannade liv än gång för alla.
Han slog kraftigt knytnävarna i närmaste träd och skrek. Skrek av smärta; skrek av sorg.

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Du skriver så otroligt bra!!!
Jättebra beskrivningar och mycket känsla. Tårarna typ forsar ner när jag läser!!
AMAZING!! ♥

Längtar efter mer!!!

Wow!! Helt otroligt...

Har läst brevet i kapitel 2 förut, på facebook... Jättebra annars ^^

this ♥

OMD.. Du skriver så bra! Jag älskar den här, så fin. ♥

Naw, tack så mycket.. igen. ♥ :3

:MaggicMuggle:: Ja, just det brevet har jag inte skrivit själv, utan hittade den på engelska på en annan hemsida där denne tagit det från facebook. Jag älskade brevet och därför tog jag med det. Det jag ändrat i den är från "ett år" till "en vecka". Tack btw. ^^