Jag vet att du aldrig lämnar mig. [SV]

Såå bra! Meer♥

åh tack! jag blir riktigt glad av alla kommentarer!

meeeeeeeeeeeer!

bra mer ♥♥

thats good!

Superbra!! ♥

Asbra! Blev typ lättad när det bara var en dröm ♥

Fortsätter ni kommentera och läsa, fortsätter jag att skriva!
-----------------------------------------------------------------------

Kapitel 10 -

Jag sätter mig upp på sängen. Vad var det där för dröm egentligen? Jag försöker skaka av mig obehags känslan jag fått.
"Gör dig klar och kom ner och ät frukost med oss nu, George.", säger mamma med ett léende på läpparna.
"Jag kommer.", svarar jag och ler tillbaka.
Mamma stänger dörren efter sig och jag hör stegen som går nerför trappan.
Trädet.
Jag skyndar mig fram till mitt fönster och kollar ut, i hopp om att se det stora vackra trädet där. Det är där. Jag andas ut. Vilken lättnad!
Jag sätter på mig kläder och går ner till köket, där sitter min familj och ska precis börja äta.
"Har du vaknat nu?", säger min pappa skämtsamt.
Jag ler, nickar och sätter mig ner på den lediga stolen. Borde jag berätta för dom? Borde jag berätta om drömmen? Nej.. det spelar ändå ingen roll, allt är ju som det ska.
Mamma ställer fram bröd, smör, ost, skinka, juice, mjölk och en massa annat på bordet.
"Är det en speciell dag idag eller?", undrar jag eftersom vi vanligtvis gör i ordning våran egen frukost, och det brukar aldrig vara såhär mycket mat...
"Nej, vadådå?", säger mamma glatt.
"Nej nej, jag bara undrade", svarar jag chockat. Är det ingenting speciellt? Jag har aldrig varit med om det är förut, att allt är såhär iordning gjort, det är aldrig så förutom på födelsedagar och sådant. Men jag låter det bara passera, för det är ju faktiskt väldigt trevligt.
Efter maten satt jag, mamma och pappa och pratade ett tag. Det var längesedan vi pratade såhär sist. Men ändå, så kändes det inte rätt. Det kändes som att det inte var samma personer. Som att dom blivit utbytta. Men jag tänker inte mer på det.
Jag går upp till mitt rum, sätter på min säng och kollar än en gång ut genom mitt fönster, blicken fäster sig på en fågel som flyger, jag tänker att fågeln säkert ska flyga och sätta sig på det stora trädet, så jag kollar dit. Det känns plötsligt som att allt stannar till. Klumpen i magen kommer tillbaka, oron kryper sig fram, tar långsamt över mig.
Jag blundar, försöker saka av mig det jag nyss sett, i hopp om att när jag kommer se någon annat när jag öppnar ögonen igen. Jag öppnar långsamt ögonen, försöker fästa blicken på det träd som stod där imorse, men som nu är borta.
Vad är det som händer?

Gu va spännande!!

supeeer ! mer!♥